Schools in

Läser Jonas Vlachos inlägg om skolstyrning där han kritiserar målstyrning av skolorna där målen är satta i absoluta tal.

Problemet är följande: elevernas förmåga att uppnå vissa skolresultat är normalfördelade. Vissa har det mycket svårt, även för låga krav; medan andra har det mycket lätt även när kraven är höga. Sätter man ett målsnöre på mitten och säger att "alla ska med!" så gör man det väldigt besvärligt för de som har det väldigt svårt. Sätter man samma tröskel nära den låga nivån är tröskeln meningslös.

Om man på något sätt belönar skolor för hurpass väl eleverna klarar av de objektiva målen, antingen dessa är högt satta eller lågt satta eller består av en absolut skala, så får skolorna väldigt otrevliga incitament att antingen oförtjänt uppvärdera även de svaga elevernas resultat (vilket drabbar de svaga eleverna hårt) eller stöta ut dem (vilket också drabbar de svaga eleverna hårt).

Vlachos skriver: "I Sverige, där det är elevens lärare som avgör om ”målen uppnåtts”, är denna typ av manipulation väldigt enkel. Man sätter helt enkelt ett G och slipper allt det merarbete ett IG för med sig." Vilket betyder att eleven går miste om viktig utbildning.

Jag skrev i ett tidigare inlägg: "Skolans roll är att ge individer verktyg med vars hjälp de kan forma sin egen framtid och göra andra människor glada på vägen."

Utbildning är en del av livsprojektet. Eleven lever inte sitt liv för någon annans skull, allra minst någon skolpolitikers, utan verktygen som skolan ger är elevens egna. Att skolan är solidariskt finansierad betyder inte att den är ett självklart mål för detaljstyrning.

Ytterst är det eleverna själva som bekostar utbildningen, via en del av frukten från sina föräldrars arbete, och eftersom detta "göra andra människor glada på vägen" är en sådan kollektiv nyttighet har vi beslutat oss för en omfördelning här, för att stötta föräldrarna att ge eleverna utbildning.

Vad som är en bra utbildning och ett bra mål kan strängt taget inte beslutas om. Man kan betrakta tillvaron och se att vissa kunskaper och färdigheter ger fler och bättre möjligheter. Men alla kan inte utan vidare tillgodogöra sig alla sorters kunskaper och färdigheter, och behöver det inte heller för att klara sig bra i livet (vilket talar för att låta den enskilde bestämma mycket själv rörande den egna utbildningen).

Men för att vinna frihet och skaffa sig möjlighet att göra sig själv och andra glada behöver man tillgång till vissa basala kunskaper och färdigheter. Man behöver kunna läsa och förstå tidningstext och myndighetstext, skriva ordentligt för att få andra att förstå hur man menar, vara någorlunda orienterad om vår omvärld, veta ungefär hur diverse naturliga fenomen hänger ihop, kunna ställa sig kritiskt resonerande till påståenden, och kunna göra affärer som involverar procenträkning och ekvationer med en variabel i utan att bli blåst (hej, SMS-lån).

Det går säkert att formulera en tröskeldefinition av vid vilken nivå man kan anses ha tillräckligt av allt detta. Men en sådan definition är inte så intressant för den enskilde eleven. För den enskilde eleven, med sina unika förutsättningar, är det viktigast att ovanstående möjligheter kontinuerligt förbättras. Oavsett vilken nivå du utgår ifrån, oavsett vilken nivå du slutligen hamnar på.

Att gå från att inte kunna läsa till att förstå lättläst text. Från lättläst text till svårare. Från siffror, till räknesätt, till andelar och optimum. Från vag uppfattning till detaljkunskap. Det är stegen man tar på den resan som ger möjligheterna. Det är varje steg på den resan som minskar risken att man blir lurad eller träffar ödesdigra val. Det är varje steg på den resan som ökar chansen att göra sig själv och andra glada. Chansen till självförsörjning och därigenom frihet.

Ett politiskt alternativ till att belöna skolor för hurpass väl eleverna uppnår de fasta gränserna, är att belöna skolor för hurpass väl barnen förkovrar sig. Mäta förbättringen snarare än målet.

Förutom att det skulle sätta varje elevs egen livsresa i fokus, skulle plötsligt de svaga eleverna bli högintressanta som konsumenter av utbildning. För det är ju faktiskt mycket billigare och enklare att höja en svagt presterande elevs nivåer närmare mittstrecket, än vad det är att höja den som redan ligger på höga nivåer.

Marginalkostnaden för att gå från IG till G är lägre än för att gå från VG till MVG. Marginalnyttan i att gå från IG till G är högre än att gå från VG till MVG.

Och av den som har förmågan att gå från VG till MVG kan man gott kräva att de själva lägger ner det arbete som behövs. Högpresterande människor tenderar att behöva mer coachning och mindre direkt stöd.

Detta alltså om man vill att varje människa ska ges chansen att gå så långt som den bara kan och vill och mäktar med.

Det andra skulle vara att kritiskt och pragmatiskt granska själva innehållet i utbildningen. Att delta i demokratin, att inte bli lurad, och att kunna göra egna affärsuppgörelser och på så sätt bli självförsörjande; är exempel på kriterier för vilka kunskaper och färdigheter man behöver för att faktiskt klara sig bra.

Sedan finns det en överbyggnad i form av ett bildningsideal där innehållet är mer eklektiskt. Detta bildningsideal speglar idealen hos ett visst segment i samhället av "bildad medelklass", men har ur försörjningshänseende eller när det gäller förmågan att styra sig själv strängt taget inget egenvärde som är högre än något annat.

Karin Boye är inte bättre än någon annan, även om jag tycker det. Visst kan man argumentera för att "Kallocain" gör dig vaksam mot totalitära tendenser i samhället och därigenom ökar dina demokratiska möjligheter, men det kräver faktiskt att du till att börja med har lust att läsa boken. Och man behöver inte ha läst "Flugornas herre" för att kunna redogöra för maktspel på fulnivå.

Nej, låt de tusen blommorna blomma, även i skolan. Låt oss vila i ramar som tillåter oss att ha fredlig pluralism, respekt för varandras livsval, men också incitament för var och en att skaffa sig en fredlig försörjning, baserad på frivilliga överenskommelser där alla parter blir glada.