En rödgrön regering kommer att föra en ambitiös utvecklingspolitik grundad i solidaritet med världens fattiga, hungriga och förtryckta.
Vi tror på biståndets möjligheter att förändra. En rödgrön utvecklingspolitik kommer att sätta fattigdomsbekämpningen i centrum.
Tror ni att folk utomlands blir hjälpta av vackra ord om solidaritet, eller tror ni att de blir hjälpta av praktisk fattigdomsbekämpning med metoder som vi vet fungerar? Tänker ni denna gång inrikta er på folket i länderna, eller fortsätta stödja diktatorerna? Kommer biståndet fortsatt gå till propaganda för organisationer som springer demokratihatarnas ärenden?
Stannar er solidaritet vid gränsen, eller tänker ni låta fattiga människor handla tullfritt med EU-medborgare? Arbetskraftsinvandra? Tjäna pengar i konkurrens med företag (och därmed också arbetare) i väst?
Och oavsett vad ni tror om biståndets förmåga att förändra, hur tänker ni hantera vetskapen om biståndets förmåga att permanenta fattigdomsskapande strukturer? Och frihandelns förmåga att ersätta dem med välståndsskapande strukturer?
Se även Segerfeldt:
De rödgröna har presenterat sin biståndspolitik. Något mer substanslöst har jag sällan läst. Det är "vi tror", "vi vill" och "vi måste", för hela slanten, tillsammans med lite sedvanlig floskelbiongo. Ingen analys av de problem världen står inför, ingen presentation av vilka beprövade verktyg som står till buds för att förbättra problemen, inga referenser till någon vetenskap och ingen diskussion om avvägningar eller målkonflikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar