Två saknade vänsterperspektiv

Både i den pågående vinst-i-välfärden-debatten, och i andra höger-vänster-debatter, och inte minst i vänstern egna skrifter och på bloggar; har jag märkt att många vänsteranhängare av högst olika schatteringar fullständigt saknar två perspektiv:

Det ömsesidiga egenintresset. När man med fakta lyckats visa t ex hur närvaron av utländska kapitalintressen har lyft fattiga människor ur fattigdom, eller hur ett förskoleaktiebolag kunnat erbjuda en fantastisk miljö för små människor att växa i, så kommer nästan alltid motargumentet: "Men hur kan du vara så naiv att du tror att kapitalisten gör detta för medmänniskornas skull?"

Och svaret är lika självklart: "Det behöver jag inte tro."

Det som gör marknadsliberalism till ett så stabilt verktyg för att förbättra tillvaron för de mest utsatta är att den inte förutsätter någon altruistisk godhet. Det räcker med att undvika tvång.

Den girige och grymme riskkapitalisten och det lilla förskolebarnet får, genom marknadsliberalismen, ett gemensamt intresse: sitt eget. Barnet skiter i kapitalistens kvartalsrapport, kapitalisten skiter i barnet; men om det finns god omsorg att köpa för en överkomlig peng och om det finns pengar att tjäna på att leverera god omsorg; så tjänar bägge på att den andre finns.

Bägge blir väldigt nöjda.

Och bägge blir ömsesidigt beroende av varandra. Därför krigar oftast inte marknadsliberala samhällen med varandra. I samhällen där till och med bittra fiender är beroende av den andres väl för sin egen överlevnad, där blir det i allmänhet inte krig.

Det andra perspektivet jag saknar i debatten med vänstern (inte den anti-auktoritära vänstern) är att staten ju faktiskt inte är folket. Det blir mest tydligt när man pratar med kubavänner. De kan prata om rätten för Kubas folk att välja sin egen väg, men menar Kubas regering. En regering som ju i många stycken hindrar stora delar av Kubas folk att välja sin egen väg t ex om den vägen leder till utlandet eller till en regimkritisk blogg eller till ett affärssamarbete.

Men också i andra debatter ser man tecken på denna blinda fläck. Ibland så handlar debatten om att begränsa statens makt över den enskilde, vilket för en liberal är detsamma som att ge folket makt över sig självt. Men för en medlem av den auktoritära vänstern (där ju stat och folk är ett) blir det detsamma som att begränsa folkets makt över sig självt.

Men när man då med talrika exempel har visat hur staten oftare än någon annan (definitivt oftare än terrornätverken) är ett hot mot den enskildes legitima önskan att leva i trygghet och fred, så kommer det som ett brev på posten: "Ja, men USA då?"

Så visar det sig att debatten, som jag trodde handlade om perspektivet individ versus stat, i själva verket handlade om socialistiska stater vs USA. Som om statligt sanktionerade övergrepp blev OK för en liberal, bara det är USA som ligger bakom.

Vitsen med USA är de principer landet är byggt på. Felet med USA är alla de fall där statsmakten frångår sina principer. Den skarpaste kritiken av den amerikanska staten finner man bland de klassiska liberalerna i själva USA. Läs t ex Reason för USA-kritik som heter duga.

Så om det kunde ges rum i debatten dels åt uppfattningen att egenintresset kan vara ömsesidigt, dvs inte med nödvändighet en källa till intressekonflikt, och dels åt uppfattningen att det även i demokratier är skillnad mellan en stat och dess folk, så skulle det vara bra.