Det kan inte vara vare sig höjningen av a-kasseavgiften (från 10% till 30% av kassans verkliga kostnad), eller att avdragsrätten togs bort, som orsakat tappet från fackföreningarna och att folk hoppat av a-kassan.
I och med jobbskatteavdraget har en vanlig anställd fått betydligt mer i den egna plånboken varje månad än vad medlemskapet i kassan kostar. Ingen kan därför säga att reformen lett till att man inte fått råd. Enda anledningen är att man faktiskt valt bort det.
söndag 29 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja självklart har ju folk valt bort det. Men oavsett om man fått mer pengar i plånboken eller inte så är det självklart så att priset på varan/tjänsten A-kassa påverkar beslutet om man vill ha den eller inte.
SvaraRaderaFör en anställd som tycker det "är värt" ca 200 kr/månad att ha A-kassa så påverkas beslutet att gå ur rätt kraftigt av om avgiften t.ex. höjs från 100kr/mån till 300kr/mån.
Sedan kan jag ju personligen med tanke på hur mycket den faktiska kostnaden (via skattsedeln) för A-kassan är tycka att det samhällsekonomiskt är BRA att de som inte ens tycker det är värt den fortfarande (relativt totalkostnaden) billiga egenavgiften går ur och därmed låter bli att belasta staten i det avseendet.
Vad som hänt är att valfriheten ökat. Istället för ett riktat bidrag till a-kassa (som ju missgynnar allt annat än a-kassa) har den anställde fått möjlighet att fritt disponera över en lite större del av sin egen ihoptjänade inkomst.
SvaraRaderaOm personen vid ett sådant fritt val väljer bort produkten (inkomstbortfallsförsäkringen a-kassan), så är det ett bevis på att produkten tidigare var för högt prissatt i förhållande till vad kunden fick ut. Vilket är ett bevis på att det tidigare bidraget fungerande snedvridande.
Sedan är jag som bekant för att låta A-kassan helt och hållet bli en fråga för oss som arbetar, utan möjlighet till politisk styrning.
SvaraRaderaDet är fel att säga att A-kassorna finansieras av staten, när ju vi - både anställda och egenföretagare - betalar den själva. Först och främst genom arbetsgivaravgift/sociala avgifter (ca 4:50 per hundralapp i bruttolön) oavsett om vi är med i a-kassan eller ej; och sedan genom den frivilliga medlemsavgiften.
Låt folk själva styra över inkomstbortfallsförsäkringen och låta ersättningsnivåerna och premierna vara en fråga för a-kassorna själva. Inte en fråga för lagstiftaren.
Eftersom det är en inkomstbortfallsförsäkring har både höginkomsttagare och låginkomsttagare goda möjligheter att finansiera den, utan omfördelning: låga premier räcker för att täcka upp för en låg inkomst.