Frihetens gränser

I varje debatt som handlar om de mänskliga rättigheterna att tänka, tro, predika och propagera fritt, så dyker alltid detta argument upp:

För att värna våra mänskliga rättigheter att propagera fritt, måste vi förbjuda eller på annat sätt hindra de som vill hindra oss att propagera fritt från att sprida sina åsikter.

Men i samma stund man infört det där förbudet mot att tillhöra en viss organisation, eller att propagera till stöd för en viss sak, så har man tagit bort den frihet man ville värna.

Det är logiskt omöjligt att värna mänskliga rättigheter genom att upphäva dem. Och farligt att tro att det går.

Ett aktuellt exempel från USA gäller de som vill hindra etableringen av ett muslimskt center på nedre Manhattan, med motiveringen att eftersom islam som religion inte är explicit tillåtande mot alla andra religioner, så är måste den motarbetas av ett samhälle som vill vara tolerant mot alla religioner.

Men alla religioner (inklusive sekulär materialism och andra ateistiska trosföreställningar) har sanningsanspråk. I sanningsanspråket, bejakandet av något som varande rätt, ligger samtidigt förnekandet av andra uppfattningar.

Det som Gingrich (i artikeln) och andra blandar samman är folks politiska ambitioner och deras trosföreställningar. Det är sant att islam innehåller tanken att den ska expandera lagstiftningsvägen. Det är inte bara en lagisk religion som förknippar indivdernas frälsning med deras ambition att handla rätt, det är också en lagstiftande religion vars texter lätt kan tolkas till förmån för någon form av teokrati. Och som i historien också visat sig ta precis det uttrycket, i synnerhet då i form av att ett islamiskt rättsväsende getts domsrätt över ett område eller en befolkning.

Och med juridisk slagsida kommer politiska ambitioner, och därmed så finns det fog för tanken att kalla islam för en politisk kraft, jämställd med andra politiska ideer. Och öppen för samma slags kritik, förstås.

För oss som alltid jämställer politisk och religiös frihet (det är bara två exempel på hur människor använder sin frihet att tänka precis hur man vill), och inte kan se någon principiell skillnad mellan ett politiskt tankeinnehåll och ett religiöst (ideer som ideer); kommer detta naturligtvis inte som någon chock.

Däremot så blir det märkbart tydligt i debatten hur vissa faktiskt betraktar politisk frihet och religiös frihet som radikalt skilda saker. När t ex religiös frihet uppfattas som för det första begränsad till att gälla tankegångar hur relationen mellan människa och Gud ser ut, och för det andra begränsad till att denna relation är privat; så inte bara betraktar man politiskt tänkande och religiöst tänkande som skilda saker.

Man får det betydligt enklare att acceptera större frihet i folks religiösa tänkande än i deras politiska. Med den liberala grundintuitionen för ögonen som säger att människor är fria att göra vad de vill så länge de inte kränker andra, blir en religiositet som aldrig blandar in andra människor än en själv, automatiskt ofarlig.

Men den sortens inbunden privatreligiositet är ju inte för alla. Folks religiositet ställer ofta anspråk på andra människors leverne, och då väcker det reaktioner. En Jesus eller Johannes Döpare som säger "Omvänd er!" skapar oro i samhället. Eller en Åke Green som påstår att viss sexutövning (även mellan samtyckande vuxna) är sämre i Guds ögon än annan. Eller en juridikstudent som önskar möjlighet för troende att tillämpa viss särlagstiftning i områden som rör t ex familjen eller utbildningsväsendet.

Eller i extremfallet den politiska terrorismen på religiös grund. Där återfinns t ex vår egen Gustav Vasas behandling av klostrens och kyrkornas egendomar och människor. Och där återfinns förstås tilltaget att kapa flygplan och rasera skyskrapor, eller försöken att bestämma över människor i totalitära teokratier.

Det blir tydligt att det i debatten finns många olika linjer man kan korsa som väcker reaktioner. En linje är när folk förespråkar att friheten för andra människor inskränks. En annan linje är när folk faktiskt inskränker friheten för andra människor.

Temat för hela den här bloggen är "Politik som gör oss fria". Det är, i den analys av frihet som jag (och många liberaler med mig) gör, av yttersta vikt att dessa två linjer hålls åtskilda. Att säga att burkaförbud måste råda, eller att äktenskapsbryterskor borde stenas, eller att rika ska berövas stora delar av sina egendomar trots att de förtjänat dem genom frivilligt ingångna avtal, eller att homosexuella samlevande inte får ärva varandra fullt ut, eller att barn bör våldtas eller förföras av vuxna, eller att staten ska förbjudas att äga företag, eller att islamsk domstol ska döma i civilrättsliga mål i Sverige, eller att privatpersoner ska förbjudas äga företag, eller att gränserna ska vara stängda för folk som vill flytta in i landet; är något radikalt annat än att faktiskt driva igenom det.

Den viktiga skillnaden ligger i de steg som krävs för att en tanke eller ett ord ska omsättas i handling. Det krävs att folk tar orden till sig, gör dem till sina, och sedan tar till vapen för att tvinga människor. I vårt samhälle har vi en demokratisk väg till vapnen: riksdagen fattar beslut om lagtexter och låter våldsmonopolet straffa och tvinga de som inte handlar i enlighet med dem. Det finns även utomparlamentariska vägar till våld förbi våldsmonopolen, och det är ingen principiell skillnad mellan att få en stenkastarsten i huvudet eller en polisbatong. Ont gör det, och rädd blir man.

Ett ord eller en tanke om frihetskränkning skadar däremot ingen. Först när vi tar till vapen för att driva igenom kränkningen är skadan skedd. Därför är inte någon religion eller någon predikan farlig och motiverar ett ingripande med våld. Ideer bekämpas med bättre ideer. Våldsmonopolets uppgift är att slå ner på andras orättfärdiga kränkande av våra friheter, och vara oerhört sparsam med frihetsinskränkningar själv.

Därmed behöver vi inte göra någon åtskillnad mellan religiöst tänkande och politiskt, eller med religiös aktivism och politisk. Alla tankar är tillåtna att tänka och framföra, men gärningar som inskränker andra människors frihet - oavsett om de motiveras med hänsyftning till högre makt eller ej - ska utövas av det demokratiskt styrda våldsmonopolet och helst inte alls.

Så blir samlivet mellan människor, oavsett bakgrund, mycket enklare och inte så laddat. Och vi slipper dumma förslag om att inskränka folks rättiheter att tycka, tro, tala och klä sig som de vill.