Orsak och verkan i Venezuela

Erik Svensson (sympatiserar med Socialistiska Partiet om jag inte tar miste) på bloggen "Biology & Politics" ger oss liberaler en reprimand för att vi så schablonmässigt klankar ner på den politik som president Chavez för i Venezuela.

Istället rekommenderar han en balanserad artikel i Röda Rummet som avhandlar både ljuspunkterna i Venezuela, men också problemen. Jag, som gillar ärlig och balanserad rapportering utan bias, läser artikeln och konstaterar att Erik Svensson har rätt: artikeln lyfter fram både framsteg (åtminstone som författaren uppfattar dem) och uppenbara bakslag.

Men, tänker jag, ser han inte hur flera av de sk "framstegen" är den direkta orsaken till många av bakslagen? Några exempel:

Venzuela har under ett par års tid haft oerhört fallande produktivitet, inte minst inom livsmedelssektorn. Artikeln skriver: "En av orsakerna till den minskade produktionen är det senaste halvårets elbrist.". Lite längre fram skriver han: "Hela elsektorn i Venezuela är sedan några år tillbaka statlig." Hm, jag känner igen ett bekant mönster här...

Elbristen förklaras i artikeln med i första hand torka (minskade vattenreserver) och i andra hand ökande efterfrågan på el tack vare de lyckade åtgärderna mot fattigdom.

Men har inte de omgivande länderna haft precis samma torka, men inte drabbats av samma problem? Och en ökad efterfrågan på grund av minskad fattigdom innebär ju mer köpkraft åt dem som önskar köpa el, vilket innebär ökade investeringsmöjligheter för elbolagen att öka sin produktionskapacitet, alternativt köpa in el från utlandet.

I alla normala fall skulle ökad efterfrågan och minskad produktionskapacitet till en början höjt priserna vilket skickat en signal till myllret av producenter att tillgodose behovet så att priser och konsumtion stabiliseras på en nivå som både producent och konsument upplever som skälig.

Men eftersom det inte finns något myller, utan enbart ett statligt monopol i linje med Chavez politik att nationalisera alla näringar av strategisk betydelse, så slås alla normala signalsystem i ekonomin ut och konsekvensen blir förstås brist. Vem hade väntat sig något annat?

Däremot talar artikeln om ett annat signalsystem. När bristen slutligen blir uppenbar och katastrofal så beslutar regeringen om ransonering: "Regeringens svar på den akuta elbristen blev att i slutet av 2009 deklarera att en nödsituation rådde inom elförsörjningen. I regeringsdekretet ingick en omedelbar – om än tillfällig – minskning av arbetsdagens längd till sex timmar, en minskad produktion inom den tunga, elintensiva industrin, planlagda elavbrott vissa tider på dygnet i storstäderna, ..."

Alla tre åtgärderna förvärrar problemen. Hade de använt prismekanismen hade problemet istället avhjälpts. Men man har väl fullt upp med att istället för att avhjälpa energibristen förstärka arbetsplatsdemokratin: Man har haft massmöten, utsett delegater, diskuterat anställningsvillkor, och gjort allt... utom producerat tillräckligt med elström.

Energibrist (i ett land som dryper av råolja) är dessutom farlig eftersom den slår så hårt mot välfärden, och i synnerhet livsmedelsindustrin. Och mycket riktigt talar artikeln om tomma hyllor i livsmedelsbutikerna.

Tydligen ska denna brist enligt artikeln också bero på att vissa producenter avsiktligt drar ner produktionen för att driva upp priserna och inte möta folks efterfrågan. Men det är ju ett beteende som i normala fall bestraffar sig själv. I samma sekund som en producent inte längre förmår möta folks behov träder nästa producent fram och uppfyller dem. I en normal ekonomi vill säga.

Ett sådant myller av alternativa producenter för konsumenterna att vända sig till finns nämligen inte. För ekonomin är inte normal, varken nu eller tidigare.

Venezuela är ett av alla dessa länder där man möts av oerhört många artificiella hinder när man vill etablera företag och ta sig in på misskötta marknader. Det system som Chavez vill bort ifrån är ju inte marknadsliberalt, utan - som på så många håll i Latinamerika - det gängse protektionistiska och korrumperade fåbolagsväldet som håller folk och länder i fattigdom.

För att citera Internationalen: "viktiga delar av ekonomin kontrolleras av en liten klass bankirer och bolagsdirektörer." och "Den borgarklass, som anförda av landets arbetsgivarförening och med stöd av ett mindre antal högre militärer och kyrkans ledning, våren 2002 genomförde en statskupp ...". Inte direkt kännetecknen på en liberal marknadsekonomi.

Chavez motdrag mot de värsta korrumperade oligarkerna är att förstatliga dem, och lägga dem i fackens och kommunernas händer. Men varför tar man inte istället bort hindren för nya matproducenter att etablera sig? Den yttersta konsumentmakten är ju makten att gå till konkurrenten. Konkurrensen är den benhårda reglering av kapitalets makt som ser till att kapitalet kryper och fjäskar för att tillfredsställa folkets behov.

Den korrumption man på flera ställen talar om i artikeln är ju ett resultat av att hierarkin är en enda. Det spelar ingen roll om den hierarkin består av priviligierade markägare, högerpolitiker, vänsterpolitiker, fackföreningsledare eller företagsledare, så länge det inte finns ett myller av alternativ är man som vanlig liten människa hänvisad till den stora strukturen.

Sådant öppnar upp för korrumption, när folk i maktapparaten förstår att utnyttja sin ställning. Och så länge den offentliga makten inte kraftigt begränsas, så kommer människor i maktapparaten att verkligen vara priviligierade och ha möjlighet att utnyttja detta.

Så hur man kan utmåla förstatligandet och inordnandet av produktionsmöjligheterna i en och samma maktapparat, vars makt växer på vanligt folks bekostnad, som en god sak; samtidigt som man förfäras över både brist och att maktapparaten är korrumperad, det begriper jag inte.

Samma missgrepp och dess naturliga konsekvenser återkommer gång på gång. Artikeln klagar över fallande stålproduktion. Men framhåller som en lösning att dra ner på exporten och enbart sälja till hemmamarknaden. Men hur vinner man ökad produktivitet på det sättet?

Om de däremot sålde till högstbjudande, antingen denne befann sig utanför eller innanför landets gränser, så skulle de ju få pengar till investeringar och modernisering av produktionsapparaten, och till högre löner, vilket skulle på samma gång höja både den inhemska produktiviteten och köpkraften.

Jag överlämnar till läsaren att hitta fler exempel på hur Venezuelas problem i mycket direkt beror på Chavez försök att lösa dem, och funderar över det där med att ta ansvar för sin ideologi. Om man förespråkar X, och X leder till Y, så kan man inte i min värld mena att Y är ett oförutsett olycksfall i arbetet. Antingen säger man då att Y är en helt acceptabel och väntad konsekvens, eller så överger man X.

När det gäller ekonomisk politik handlar det om att betrakta konsekvenserna av den förda politiken, i enlighet med hur ekonomi faktiskt fungerar. Annars tar man inte ansvar.