Att äga är inte alltid bäst

När jag var liten hade min klasskompis mamma en godisaffär. Vilken rikedom! Obegränsat med godis och serietidningar.

När man blev lite större insåg man att ägandet av godisaffären, och därmed förfoganderätten över godiset och serietidningarna, inte nödvändigtvis innebar rikedom. När jag tänker på omständigheterna nu är jag tvärtom säker på det. Att det inte innebar rikedom för min klasskompis.

Godiset och serietidningarna blir ju inte billigare för mig, bara för att jag äger affären. Inte ens om jag äger godisfabriken eller serietidningsförlaget blir det billigare, och tillgängligheten inte därmed större. Ägandet av produktionsmedlet ger inga automatiska fördelar.

Det som avgör en varas reella pris (hur mycket jag måste arbeta för att kunna byta till mig varan) bestäms istället av värdet av mitt arbete. Hurpass väl jag förvaltar produktionsmedlet. Hurpass väl jag förvaltar godisaffären, om det nu är godisaffären jag äger.

Om jag förvaltar den bättre än jag skulle förvalta något annat, så blir godiset billigare. Men om jag tjänar mer på att göra något annat, så blir godiset snarare dyrare för mig genom att äga affären.

Något jag tänker på varje första maj när jag hör syndikalisterna skandera: "Vi vill inte ha, våran del av kakan - Vi vill ha, hela bageriet!". "Börja baka och sälj!" tänker jag, om ni vill ha ett bageri. Hitta er nisch, finn ut varför folk ska köpa just ert bröd, finn ut hur ni gör era medmänniskor gladare än någon annan bagare, och börja baka!

Det finns många argument för varför staten inte bör - eller faktiskt bör - äga företag. Men att ägandet med nödvändighet är en tillgång som gynnar allmänintresset är faktiskt inte sant. Precis som att ägandet av en godisaffär inte med nödvändighet gynnar dig och din familj.

Därför blir det helt galet när man talar om försäljning av statliga bolag som "stöld", och att folket vid en försäljning "berövas" sina tillgångar. Tillgången är bara en tillgång i egentlig mening om ägaren, antingen det är staten eller någon annan, faktiskt förmår förvalta den bättre än någon annan. Du blir bara rik på en godisaffär om du faktiskt är extremt duktig på att driva en godisaffär.

Annars, om ägandet automatiskt gav stora intäkter, skulle vi kunna socialisera hela produktionsapparaten och automatiskt få åtnjuta stort välstånd. Hade verkligheten fungerat så, så hade jag varit med i Kommunistiska Partiet.

För man får inte glömma att den främsta nyttan av ett produktionsmedel inte är den vinst medlet eventuellt genererar tillbaks till ägarna. Den främsta nyttan är de varor och tjänster som produktionsmedlet genererar till brukarna. Priser och vinster och förluster är först och främst mätverktyg som avslöjar om brukarna - vanliga människor som du och jag - får god nytta av produktionen. Om varorna och tjänsterna prissätts av brukarna själva på en marknad, så att alla kostnader och all nytta syns.

När det gäller en gigantisk, närmast monopolistisk, aktör på energimarknaden som statliga Vattenfall AB, är det en öppen fråga om staten verkligen är bäst på att driva det, eller om någon annan kan göra det bättre. Att en närmast monopolistisk statligt ägd aktör går med vinst är inget bevis på att företaget sköts på bästa sätt.

Vattenfall har varit ett problembarn, för den förra regeringen och för denna. Avregleringen av elmarknaden har varit ett problembarn, först och främst för att man inte kan kalla den marknad avreglerad som inte släpper in fler producenter. Det är ju produktionen av elströmmen, inte tillhandahållandet och faktureringen, som är den trånga sektorn.

Så, ni som motsätter er en försäljning av Vattenfall, hur ser ert alternativ ut?