Fred och frihet

Är ni beredda att låta fattiga människor bli rika genom att bedriva arbete och handel med människor i väst? I konkurrens med företag i väst? Och därmed också arbetare i väst? Frågade jag angående en rödgrön artikel om biståndet.

Naturligtvis inte. Nu har nämligen LO satt ner foten och berättat för världen och partiet vad LO anser vara en god ordning. Nämligen att de fattiga ska hålla sig på sin kant. Det är ren protektionism, dvs ett regelverk som ska skyddar vissa gynnade grupper på alla andra människors bekostnad.

Jag är själv arbetare i väst. Varför räds jag inte konkurrensen från fattigare länder, trots att den inom min egen bransch är väldigt hög, och både har tagit arbetstillfällen och pressat priser?

Jo, därför att konkurrensen sammantaget innebär en vinst för alla. När någon kan utföra samma arbete som jag kan till ett lägre pris, så går köparen dit istället för till mig. Då får köparen mer pengar över, och om jag istället specialiserar mig på att leverera ett högre värde, till exempel genom att leverera något som den billigare konkurrenten inte kan; så kommer köparen att också gå till mig.

Köparen vinner på att få ett högre värde till samma pris, den billigare konkurrenten vinner genom att få del av köparens pengar som förut enbart tillföll mig, och jag vinner dels genom att jag har börjat leverera ett större värde vilket skapar en helt ny marknad, och dels genom att prisläget i det samhälle där jag lever blir mer gynnsamt.

Den enda kostnaden är att jag har tvingats utveckla mig och anpassa mitt utbud.

Kolonialismen, detta fruktansvärda system av utsugning och upprustning, byggde på exakt samma fel i resonemanget som syns i LO:s och socialdemokratins "ordning och reda". Merkantilismen, den filosofiska drivkraften bakom kolonialism och protektionism, innebär tron att ekonomin är ett nollsummespel med resurser. Antingen utsuger man eller blir utsugen.

Med en sådan världsuppfattning blir det logiskt att tro att rikedom mäts i mängden guld du antingen roffar åt dig eller lämnar kvar åt utlänningen i hans eget land. Eller att antalet arbeten är konstant och kan tillfalla antingen dig eller utlänningen. Och med en sådan världsuppfattning blir det logiskt att försöka upprätthålla dessa gränser med hjälp av våldsmakt.

Med en sådan världuppfattning förstår man inte hur ett land rikt på olja och guld förblir fattigt. Eller att man tjänar mer på att handla med människor i utlandet än på att sno guldet i deras länder. Eller att man vinner på att utsättas för konkurrens.

Man förstår helt enkelt inte varför det är bra för alla parter med frihet från tvång.

När man tar bort tvånget så återstår de frivilliga relationerna, och de frivilliga transaktionerna. Och frivillga transaktioner och relationer kan bara bli fruktbara och långvariga om de är gynnsamma för alla parter.

Och då får folk plötsligt ett ömsesidigt intresse av att omgivningen har det bra. För om jag är beroende av mitt grannland för den handel som gör mig så rik och välmående, så kommer jag inte att invadera det. Inte bara avvecklar vi en stor del av vår våldsmakt i takt med att vi avvecklar tvånget (det är ju i mycket önskan att betvinga andra som motiverar vapnens existens till att börja med), själva avvecklingen av tvånget startar processer som ytterligare bevarar mer frihet från tvång.

Det är ingen större skillnad att med våldsmakt gå in i ett land och plundra det på naturresurser, eller att med våldsmakt hindra folk från att fritt handla med varandra, ens om min handelsvara är mitt eget arbete. I bägge fallen handlar det om att hindra folk att göra det de vill även när de inte skadar någon annan; och särskilt att hindra folk från att använda utbyte och samverkan som medel för att skapa välstånd.

Och i bägge fallen gäller att om våldsmakten drar sig tillbaks och låter människor själva välja sina villkor för samarbetet, så mår alla inblandade bättre. I fred och frihet.