Lästips: Till den duktiga flickans försvar

Therese Bohman skriver ett klockrent inlägg om det där med att Våga-Vägra-Vara-Duktig-Flicka. Om man, som i medelklassen, är omgiven av lager på lager av skyddande ramar, så gör det inte så mycket om man revolterar och spränger några stycken av dem inifrån.

Man fångas upp, man ges nya chanser. Om man har valmöjligheterna. Som jag hade. Frihet att droppa ut lite lagom (med föräldrar som såg till att det blev lite lagom), och ändå ha alla möjligheter att ta mig tillbaks på banan igen. Med den äran, socioekonomiskt sett. Men Therese skriver om helt andra förutsättningar:

Att vara en duktig flicka har varit den enda chansen att göra något vettigt av mitt liv. Hade jag inte duktigt gjort mina läxor och duktigt skrivit alla rätt på prov och duktigt skaffat mig höga betyg så hade mitt liv sett helt annorlunda ut, och inte på ett spännande, bohemiskt och frigjort sätt, utan bara på ett sorgligt sätt.

...

Visst, sett utifrån en välanpassad medelklasstillvaro är kanske allt det där [revolterandet] kittlande och frigörande, men utifrån en arbetarklassverklighet utan tradition av akademiska studier, utan pengar som alltid finns om de behövs och utan självklar pedagogisk pepp från vuxenvärlden blir slutresultatet av den där vägra vara duktig flicka-attityden tyvärr ofta arbetslöshet, tonårsgraviditet, socialbidrag, white trash, missbruk, elände.

Och sådana livsöden har man ju själv varit åsyna vittne till.

En kommentator påminner om att det (naturligtvis) är likadant för grabbarna. Det går verkligen bättre för de snälla och töntiga pojkarna än för de som i tidig ålder försöker sig på att vara alfahannar och bryta normer och näsben.

Det finns en intressant parallell här, till diskussionen om vilken position medelklassens normer har i samhället. Att de medelklassiga värderingarna i mångt kör över alla andra perspektiv och berättelser om sätt att leva.

Och vägran att vara duktig flicka (liksom allt annat romantiserande av rebellgestalter och normbrytare), handlar då om att vilja ge dessa andra perspektiv en chans. Ett snudd på klassförakt som inte sällan uttrycks av representanter för exakt samma medelklass, som har nått sina positioner tack vare just dessa normer!

För det är ju hemligheten med medelklassiga dygder: de får inte sitt primat eftersom de utgör just medelklassens dygder, utan för att de faktiskt skapar ett visst slags utrymme åt var och en som omfattar dem. Det är helt enkelt väldigt fruktbart i sig självt med nyfikenhet på kunskap och människor, med artighet, med att bygga kontaktnät, med entreprenörskap, med flit, med stabila parrelationer, med självdisciplin, med mera sådant.

Den som utifrån en stabil position tillåter sig smärre brott mot ovanstående får ändå dessa ideal med modersmjölken, liksom hjälp att leva upp till dem. Ramarna räddar.

Men att börja omfatta och praktisera dem trots att man inte har någon familjetradition i den riktningen, det blir en väg till frihet och självförverkligande. Som för Therese Bohman, om jag förstod henne rätt.

I de fall där familjetraditionerna inte leder så värst långt, så har skolan en viktig uppgift. Genom att envist hävda fruktbara bildnings- och företagsamhetsideal, och genom att lära ut vilka beteenden som bygger bra samverkan mellan människor, så kan skolan erbjuda långt fler människor en framtid där de själva kan välja sina omständigheter i högre grad.

Men då krävs det att skolan och samhället i stort orkar stå emot alla de som vill förvägra barn utan rätt klassbakgrund dessa nycklar. Stå emot de som vill hävda kulturrelativism. Stå emot de som påstår att individens egna val inte spelar någon roll så länge som de omgivande strukturerna ser ut som de gör. Stå emot de som tror att skolundervisning i entreprenörskap är borgerlig politisk propaganda snarare än utbildning i att förstå och leva i den ekonomiska verkligheten genom att göra så många människor så glada som möjligt.

Allt annat är ett svek mot de som annars inte har det så lätt.