Mörka moln

Vissa förutsägelser hoppas man inte slår in.

Men jag tror det är ett fåfängt hopp.

De mörka molnen hopas.

Och detta alltså på grund av något som folk i mängder varnade för. Massiva "stimulanspaket".

Hörde Paul Krugmann på radion i morse. Hur han påstod att problemen beror på att stimulanserna varit otillräckliga. Att det som gjordes räckte för att mildra fallet, men att det skulle behövts mycket mer för att "få igång" ekonomin igen. Men om dessa rekordstora stimulanspaket inte räckte: var i hela världen finns sådana enorma resurser att tillgå att man kan få "igång" ekonomin igen?

Problemet med den typen av makroekonomiska modeller som Krugmann (och Keynes före honom) tittar på är att de inte gör skillnad mellan efterfrågan och efterfrågan. När den samlade efterfrågan i samhället viker, ser de att detta för med sig att förmågan att efterfråga blir ännu sämre, och så säger de att det viktiga är att öka den samlade efterfrågan för att hamna i någon sorts positiv spiral.

Men i verkligheten (som inte syns i modellerna) är en hög samlad efterfrågan en konsekvens av ett vettigt utbud. När producenterna hittar ett utbud som folk tycker är vettigt, både i funktion och pris, så ökar folks efterfrågan. Då blir den samlade efterfrågan hög.

Om förhållandena däremot ändras, vilket de ju gör hela tiden, så sjunker efterfrågan på dagens utbud till dagens pris. Lösningen då är inte att på konstgjort vis förmå folk att fortsätta efterfråga dagens utbud, genom att man helt enkelt ger dem pengar så att det blir billigare för dem att handla.

En sådan "lösning" bara gömmer problemet. Igår tyckte folk att varan var värd en tia, idag tycker de att varan är värd en femma. Om staten tar femkronor från olika ställen i ekonomin och ger till folk för att de ska fortsätta att betala en tia, så ändrar inte det folks uppfattning av varan. Den är fortfarande värd en femma, när folk själva värdesätter den genom att betala med pengar de själva tjänat ihop.

Lösningen är att låta priset falla till den nivå där kunderna tycker att det ska ligga, och låta det bli producenternas problem att ta hand om. Ekonomer som enbart tittar på makroekonomiska modeller blir livrädda när de ser priserna rasa. De tänker att om priserna faller, så faller också folks förmåga att köpa, och ekonomin är dömd att gå åt pipan.

Men producenterna som lever i verkligheten ser priserna falla, och börjar istället tänka på förnyelse. Vissa börjar tillverka de gamla varorna på effektivare sätt för att kunna hålla det nya lägre priset. Vissa misslyckas, och går i konkurs eller köps upp och läggs ner. På så sätt anpassas utbudet till den nivå som kunderna tycker att det ska ligga på.

Men de flesta hittar på nya saker att erbjuda folk, saker som folk blir rika av att köpa, och den samlade efterfrågan i ekonomernas modeller börjar återigen stiga.

Sådant händer i verkligheten, när man låter prismekanismen styra, när man håller igen och sparar i tider av omställning, när man har goda möjligheter att ställa om sin produktion genom att det är enkelt att vara företagare. Och man slipper betala dyra skatter för att finansiera alla dessa "stimulansåtgärder".