Jobbavdraget är Alliansens största politiska reform. Fråga gärna en genomsnittlig medlem i LO om han eller hon tycker det är obehagligt att få 1 500 kronor mer i plånboken varje månad.
Något som talar emot detta är att LO vartannat år ägnar sig åt uppslitande och förhållandevis meningslösa övningar som kallas "avtalsrörelser". Avtalsrörelserna har aldrig någonsin gett mer än några hundralappar extra till en LO-familj, pengar som snabbt äts upp av inflationen.
Jobbavdraget, däremot, är en permanent förbättring av LO-hushållens inkomster. Och det är en Alliansregering som har infört jobbavdraget. Obehagligt för LO? Javisst. Den borgerliga berättelsen om hur LO-medlemmarna för första gången fick en rejäl löneförhöjning är en riktig skräckis.
En skattesänkning du får del av är till hundra procent pengar du själv tjänat ihop. Ingen har tvingats släppa till något.
På samma sätt är det ju med pengarna i avtalsförhandlingen: det är den enskilde medlemmen som tjänat ihop dem. Har inte medlemmarna arbetat ihop större värden detta år än det föregående, så finns inte utrymme för några löneförhöjdningar, hur mycket än LO förhandlar.
Och så har det även varit historiskt. Reallöneförbättringarna påbörjades med industrialismen och har följt produktivitetsökningen i samhället. Formeringen av en arbetarrörelse och påfundet med centrala löneförhandlingar har inte påverkat lönerna för arbetare uppåt.
Det är bra med fack. I facket kan man samla arbetsrättslig kompetens, och medlemmen kan luta sig mot organisationen i mycket. Men reell makt över lönebildningen har inte LO, för den är helt och hållet bestämd av företagens produktivitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar