lördagen den 31:e oktober 2009

Citatet: Skattesänkarskuld

I Expressen talar Thomas Östros:


- Regeringen lämnar en skattesänkarskuld efter sig som vi får handskas med en lång tid framöver, sa partiets ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros.


Skattesänkarskuld? Är man skyldig att höja skatterna till svensk nivå? Gäller den skyldigheten enbart oss svenskar, eller även resten av världen?

Man garvar, om det inte vore så att det finns en risk att det tankesättet tar plats i regeringskansliet...

För att citera den lätt gnälliga men ibland roliga bloggen "Hayek-institutet":


Om skattesankningar ar sa odelaggande for samhallsekonomin borde ju resten av varlden genast hoja sina skatter till svensk niva. Framfor allt sa uselt fattiga lander som Schweiz, Singapore, USA och Irland. Absolut. Att alla dessa fyra har hogre levnadsstandard an Sverige ar ju en bisak i sammanhanget. De har ju en skattesankarskuld som de har fatt dras med sedan tidernas begynnelse. Ve dessa hemska presidenter USA hade under 1800-talet, som regerade med minimala skatter. Ve dessa insnoade schweizare som inte begriper att de far det battre om de ger dubbelt sa mycket av sina pengar till den offentliga makten. Ser de inte sin skattesankarskuld vaxa?


Vi har ett skattetryck på över 50%. Folk i länder med ett 40%-igt skattetryck eller 30%-igt lever inte sämre för det. Tvärtom ofta bättre.

Lästips: Isobel om Fremskrittspartiet

Även Isobel skriver i Expressen om denna märkliga liberala flört från norska Frp, och hur många av de kurtiserade liberala bloggarna glatt kuttrade med.

Kan vi enas om att en politik som försöker göra folks fria val av boplats till en planekonomisk statsangelägenhet inte är liberalt? Som $vensson skriver:


Jag menade att detta skapar en illusorisk bild av migration som en politiskt kontrollerad och planerad process, ett slags gottpåse där vi plockar ingenjörer, läkare och en och annan stjärnkock att piffa upp landet med.


Isobel skriver:


I början av 90-talet kramades nyliberaler initialt ömt med Ny demokrati, i det som i dag kallas gammelmoderaterna gjorde man glatt upp med (S) om den mest inhumana flyktingpolitik, och vem har glömt Janne Josefssons famösa valstugereportage? Visst har Moderaterna arbetat hårt och klokt för att rensa ur dessa strömningar, men kanske finns de kvar där under ytan.

För uppenbarligen är skattesänkningar och minskad välfärdsstat fortfarande så mycket viktigare än allting annat för vissa högerliberaler att de i övrigt inte bryr sig om frihet alls.


Precis. Frågan om nationsgränser och människors rätt att korsa dem går på tvärs genom alla partier (ja, även inom V och MP). Lusten att stänga in folk bakom eller framför påhittade nationsgränser finns överallt. Tendensen att misstänkliggöra. Att konstruera föreställingar om att "de" är helt olika "oss", och att det inte finns något realistiskt sätt för oss att leva ihop.

Trots att vi är så lika. Blekingar och Östgötar till exempel. Västgötar och Upplänningar. För att ta några konflikthärdar som var aktuella för inte så många hundra år sedan.

Att ta vår rätt ifrån oss

Den hälsosamme ekonomisten skriver:


När Socialdemokraterna vill begränsa rätten för vårdgivare att etablera sig säger de samtidigt att politiker ska överpröva medborgarnas rätt att själva välja vårdgivare. Om jag som patient efterfrågar vård i Torshälla och politikerna tycker att det inte behövs någon vårdgivare i Torshälla ska det politiska beslutet alltså vara avgörande.

Själva poängen med Lagen om valfrihetssystem (LOV) är annars att medborgarna har sista ordet i frågan om var och när sjukvård ska bedrivas.


En klok påminnelse. Detsamma kan sägas om vartenda ett av de val som berövas oss, eller riskerar att göra det. Rätten att välja vårdförsäkring. Rätten att välja inkomstförsäkringar. Rätten att välja barnomsorg. Rätten att välja skola. Rätten att välja hemtjänstutförare. Rätten att...

Det är VI och inte politikerna som betalar kalaset. Ingen av dessa samhällsnyttigheter är några gåvor, utan allt har vi jobbat ihop själva. Ska vi då inte få lov att välja?

Vi fördelar pengarna och riskerna mellan oss, så att alla har råd med skola, vård och omsorg. Men det betyder inte att vi skrivit över makten åt några andra att bestämma vilka som ska utföra vården, skolan och omsorgen åt oss.

fredagen den 30:e oktober 2009

Arbetslöhet nu och 2006

Det är möjligt att (S) åtnjuter det största förtroendet när det kommer till jobbskapande. Men vilket förtroende man åtnjuter, och vad man i verkligheten förmår leverera, det är som vanligt två olika saker.

Varför ser jobbsituationen ljusare ut nu, under massiv efterfrågenedgång, än vad den gjorde under Socialdemokraternas sista år vid makten, när det var kraftig högkonjunktur? "Nu kommer jobben", sade Göran Persson gång på gång. Men jobben kom inte.

Att folk vill byta frukterna av sitt arbete med varandra så snart de har möjlighet, det är det normala. Eftersom det ju är det enklaste sättet för alla att dramatiskt öka värdet av sitt arbete.

Och att bli anställd är det enklaste sättet om man vill idka byteshandel med frukten av sitt eget arbete: man arbetar i en månad och så får man lön direkt, oavsett om frukten av ens arbete har kunnat säljas vidare eller inte. Man slipper risken att stå utan intäkt den 25:e. Man slipper risken att inte kunna betala sina räkningar den 30:e.

Men om någon stoppar in höga hinder i det fria utbytet, som t ex extremt höga skatter, så minskar man effektivt det antal situationer där ett utbyte är lönsamt. Vilket visas av arbetslöshetsstatistiken. Om det är krångligt och dyrt att anställa, så blir färre anställda.

Hur någon tror sig kunna skapa fler jobb genom kraftiga skattehöjningar, det väntar vi fortfarande en förklaring på.

Det är en sak att säga att man åtnjuter ett stort förtroende. Men en annan sak att visa hur man förtjänar det.

Sensationell nymodighet!

Låt hyresgästen och hyresvärden själva komma överens om vad som är en rimlig hyra för en viss lägenhent som har en viss standard och som befinner sig på en viss plats. Se där en genialisk och nyskapande idé som Helen Hellmark Knutsson och Anders Johansson, bägge ledande socialdemokratiska politiker i Stockholmsområdet, lanserar i DN Debatt.

Man har konstaterat att det inte byggs så värst många hyresrätter i Stockholm, trots en skyhög efterfrågan. Man har kollat på vad det beror på: det är helt enkelt för dyrt att bygga, äga, och förvalta hyreshus. Eftersom de kommunala bolagen och särintresseföreningen HGF förhandlar om hyrorna, och varje hyresgäst kan tvinga sin värd att sänka hyran om den blir för hög i jämförelse med det framförhandlade normpriset.

Och eftersom dessa framförhandlade låtsashyror alltid är lägre än vad det verkliga priset är, blir effekten att lagen vill tvinga hyresvärdarna att sponsra folks boende, vilket får till följd att färre personer vill bli hyresvärdar.

Inte undra på att både hyresvärdar och hyresgäster tjänar på att ombilda kåken till bostadsrätt. Bostadsrättspriserna styrs ju av utbud och efterfrågan.

Och inte undra på att det då uppstår en brist på hyreslägenheter.

Och inte undra på att det då uppstår en svart marknad för hyreskontrakt. Om folk vill ha något till ett visst pris, så kommer de att vilja byta till sig det, oavsett vad reglerna säger. Folkets pris är ju alltid det verkliga priset.

Den goda viljan bakom hyresregleringen är ju att motverka ocker. Alltså om hyresvärdarna på en monopoliserad lägenhetsmarknad skulle höja hyran långt över jämviktspriserna. Men problemet här är att priserna är satta för lågt. Inte mycket, men tillräckligt för att strypa nyproduktionen.

Om artikelförfattarnas idéer slog igenom kan vi befara en hyreshöjning på lägenheter i centrala lägen. De fattigaste skulle riskera att inte längre kunna betala sin hyra om den skulle stiga till att motsvara det verkliga priset.

Men det är ett misstag att tro att man med framförhandlad priskontroll kan påverka några verkliga priser. En lägenhet kostar vad den kostar, och det inkluderar den vinst som fastighetsägaren tar ut för att motivera ytterligare investering och produktion av hyresrätter. Ingen priskontroll i världen kan i verkligheten kontrollera några priser. Det enda som händer är att man kvaddar utbudet.

Att inte kunna betala sin hyra är en konsekvens av att vara fattig, inte en fattigdomsorsak. Och jag är helt för försörjningsstöd för den som inte kan. Så det är inget problem i sig att vi hjälps åt att betala andra människors hyra solidariskt. Men om vi bestämmer att hyresvärdarna ensamma ska stå för den solidariteten, så kommer vi att få färre hyresvärdar.

Så att låta priserna avgöras varje enskild hyresgäst och hyresvärd är inget annat än att vi alla tar det ansvar för bostadsutbudet som vi hittills, genom regleringen, har lagt på hyresvärdarna.

(Naturligtvis är detta nya, att låta hyran bli en överenskommelse mellan hyresvärd och hyresgäst, inte detsamma som marknadshyror. Marknadshyror är ju något hemskt och kapitalistiskt som får till följd att tusentals barn lider. Idén i artikeln är tvärtom väldigt socialdemokratisk, solidarisk och smart. Att låta enskilda hyresgäster och hyresvärdar komma överens om hyran innebär ju tvärtom att man tillämpar bruksvärdessystemet fullt ut. För att citera artikeln. Åh, kära Kärleksministerium med dina tankepoliser och nyspråk, jag älskar dig!)

Bloggtips: Johan Norberg om att Fremskrittpartiet ju faktiskt är främlingsfientliga

Häromveckan gjorde det norska Fremskrittpartiet en flört med den svenska liberalismen. Man poängterade hur mycket för ekonomisk och annan mänsklig frihet man är, och emot allt förmynderi. Detta har renderat dem en hoper överslätande och ursäktande, och kanske till och med försiktigt gillande, bloggposter i den svenska liberala världen.

Detta har fått Johan Norberg att harkla sig högljutt i en klockren bloggpost.


För mig som ser öppenhet och invandring som något av det viktigaste och mest berikande som finns för ett samhälle är det omöjligt att sympatisera med ett parti som driver en sådan politik och använder sådan retorik, oavsett hur liberala de är i sin kritik mot förmynderi och regleringar.


Tack, Johan!

Alltså: vad är höjden av förmynderi, regleringar, ekonomisk ofrihet, och statligt kontrollbehov, om inte att med skattefinansierad tvångsmakt aktivt hindra folk från att flytta? Hindra folk från att söka kontakt med varandra? Hindra folk från att blanda impulser med varandra? Hindra människor från att samarbeta på det sätt som de själva väljer?

LO, Sverigedemokraterna och Fremskrittpartiet står märkligt enade i sitt svar på den frågan, även om de i övrigt har tre vitt skilda ideologier.

Bloggtips: AGW-hypotesen och professor Lindzen

Om du är intresserad hur AGW-skepsis ser ut när den framförs av en klimatforskare, läs här.

torsdagen den 29:e oktober 2009

Kuba skulle kunna vara...

...en nettexportör av mat, världsledande på hälsovård och rehab, bas för många rederier på världshaven...

Istället är där titt som tätt matbrist. Systemfel, någon?

Bloggtips: Stor och stark är inte allt

Ni minns mammuten? En stor och stark elefant. Förmodligen var ekorrar och annat smått i skogen rädda när den kom klampande. Nå, ekorren såg jag kila omkring i trädgården på jakt efter valnötter senast nu på morgonen, men några mammutar har jag inse sett till på bra länge. Eftersom mammutar av idag är antingen uppstoppade, nedfrysta, eller fossil.

Är storlek och styrka grejen? Eller betyder vitalitet, idéer, flexibilitet; och därmed också frihet mer? Hej, ekorre! Har du sett några mammutar på de senaste?

Läs den senaste sagan från livbåten. Mycket träffande om vår tid!

onsdagen den 28:e oktober 2009

Tvång eller frivillighet?

Mona Sahlin sade följande:


- Vi lever inte våra liv oberoende av varandra och ingen kan bygga sina egna sjukhus, vägar eller skolsystem, men tillsammans kan vi gör det. Det vilar på det vackraste ordet jag känner till och på det ord hela min politiska uppfattning bygger: solidaritet.


Nå, rent upplysningsvis tror nog ingen att det är en smart idé att bygga vägar, skolor och utbildningssystem ensam. Samarbete är modellen! Oavsett om man är konservativ, liberal eller socialist.

Men att det (S)amarbete och den (S)olidaritet som (S) förespråkar, vilar på en ganska obehaglig grund, det talar Mona Sahlin väldigt tyst om. Den grunden stavas tvång. Och upprätthålls genom statligt våldsmonopol.

Ingen kan i längden upprätthålla sjukhus, vägar och skolsystem med hjälp av tvångsmakt. Det enda uthålliga (och anständiga) är att folk upprätthåller dem baserat på frivilliga överenskommelser.

(Se även Who is John Galt?)

Inför spritförsäljarlicens!

Apropå diskussionen om gårdsförsäljningen av hemproducerad alkohol: det finns ett alldeles utmärkt sätt att lösa det på. Låt oss avveckla spritmonopolet, men samtidigt behålla reglerna.

Den som vill kunna driva en butik som säljer alkohol ska klara av ett kunskapsprov i alkohollagstiftning, och dessutom skicka sin personal på utbildning. Stickprovskontroller görs så att man inte säljer till de som är fulla, eller till de som är under 20, och att man duktigt frågar efter leg.

Den inköpta spriten bokförs ordentligt, och den försålda spriten bokförs ordentligt, och alla skatter ska vara betalda innan den 15 varje månad, precis som momsen, om handlaren ska få behålla sitt tillstånd.

Gårdsförsäljare, mikrobryggare eller ICA-handlare eller Systembolagsföreståndare: alla behandlas lika; men vi ser fortfarande till att ett potentiellt farligt livsmedel inte försäljs hursomhelst.

Ungefär som det fungerar i de flesta andra OECD-länder alltså. Det krävs ett tillstånd, men om man sköter sig i enlighet med lagen är det inga problem. (Och det är ju det som lagar är till för).

Det är ju liksom inte så att alkoholism och fylleslag inte förekommer i Sverige, trots vårt försäljningsmonopol.

(Och är man smart så ser man till att samma instans ger tillstånd till både utskänkning, tobaksförsäljning, spel och alkoholförsäljning; så att man kan dela på tillsynskostnaderna. De som vill ha tillstånden är de som genom avgiften får betala tillsynen.)

Bloggtips: Vattenånga

Danne Nordling om vattenånga och temperatur.

Lästips: Facebook för världsfreden

Det här var ju extremt gulligt. Facebook har släppt lite statistik över hur kontakter mellan olika nationaliteter ökar. Nämligen mellan israeler och palestinier, turkar och greker, albaner och serber, samt indier och pakistanier.

Vad händer när en digital värld, utan digitala gränskontroller, låter folk träffas och knyta kontakter som de vill? Blir det mer fred, eller mer krig?

Fortsättningsfrågan då: Vad hände om den fysiska världen, utan gränskontroller, skulle börja låta folk träffas och knyta kontakter som de ville? Blev det mer fred eller mer krig?

Bloggtips: Att tjäna pengar är en träningssak

Man kan öva sig på att leta upp problem som andra människor blir glada av att få lösta.

Man kan träna sig på att berätta för dem att man har funnit lösningen på deras problem.

Man kan lära sig ta reda på hur mycket man kan ta betalt för en sådan lösning.

(Psst: Det gäller faktiskt både egenföretagare och anställda!)

Kort sagt: Man kan lära sig att tjäna pengar.

tisdagen den 27:e oktober 2009

Lästips: Grundkurs i ekonomi

Om du funderar över vad ekonomi är, vad produktion är, arbete, kapital, konsumtion, besparingar: här är en väldigt kompakt och bra sammanfattning.

Bloggtips: Skattesänkning ÄR att satsa på jobben

En skattesänkning innebär att den enskilt största lönekostnaden försvinner. Blir det fler arbeten om det blir dyrare att anställa?

PL&C förklarar.

Lästips: Sakfel bemöts

Varför kan inte jag skriva så här föredömligt korta debattartiklar och helt enkelt bemöta felaktiga påståenden? Anders W Jonsson (C) skriver i Hudiksvalls Tidning.

måndagen den 26:e oktober 2009

Bloggtips: Per Welander om SVTs brist på saklighet

Per Welander bloggar om SVTs brist på saklighet i vetenskapsprogrammen.

Kolla. Fakta.

Nu blev det rörigt, Stefan Lundkvist!

Det här blir rörigare och rörigare. Som försvar för åsikten att människor inte av fri vilja ska få lov att bära heltäckande kläder, anförde Lundkvist först att han vill göra slut på tvånget. Sedan att den extrema slöjseden är för extrem.

Men det senaste skälet tar nog priset: som skäl för att använda lagens tvång emot en religiös praxis, anför Stefan Lundkvist ett bibelställe!

Ett visserligen mycket bra bibelställe! Ett som handlar om hur mänskliga försök att uppfylla en massa lagbud skymmer nåden. Ett bibelställe som jag tycker sammanfattar väldigt bra varför Islam inte är min tekopp.

Men vill vi ha bibelställen som grund för vår lagstiftning? Varför inte lika gärna Korancitat i så fall?

Eller vill vi att den världsliga lagen ska skrivas, som Luther föreslår, med förnuftets hjälp? Där lagarna stöds av förnuftsskäl?

Stefan Lundkvist och jag i en fundering om islam

Centerpartisten Stefan Lundkvist, som gillade motionen om förbud mot heltäckande kläder på offentlig plats, har förmodligen en klar politisk idé.

Vi är dock några stycken som inte riktigt kan se klarheten och konsekvensen i hans resonemang, och jag har ställt lite frågor, vilket utmynnat till en diskussion om islam, sekulärt förnuft, repressionens roll för att upprätthålla (i detta fall köns-) demokratiska värden osv. i en kommentarstråd.

Den underliggande frågan, som man gärna ställer sig när någon vill hävda inkompatibla politiska förslag, är hur personens bakomliggande vision ser ut. Hittills har just den frågan lämnats obesvarad av Lundkvist, däremot har vi fått oss en lektion i att islams syn på könen bygger på en olikhetstanke (nähä?), och att klassisk liberalism är patetiskt svammel, åtminstone när den kommer ur min mun.

söndagen den 25:e oktober 2009

Bloggtips: Om migranter

Bloggen Sänd mina rötter regn har skrivit det där som jag gärna skulle ha skrivit, om det inte hade varit så att jag blir så trött på att behöva säga något så självklart:

Länder är påhitt, och nationella identiteter är ett ännu större påhitt, och det är helt okonsekvent att vi stoppar folks vandrande över nationsgränser, när vi inte stoppar deras vandrande över landskaps- eller kommungränser.

Bloggtips: HAX om jättestaten

Jag tror att om historiens dom över denna tids politiska beslut angående övervakning och toppstyrning blir hård, så är HAX en av dem som kommer att finna nåd.

Det finns alla de som glatt driver på utvecklingen. Det finns de många tysta som inte säger vare sig bu eller bä utan mest hänger på och ser vad som händer. Och så finns det knäppskallarna som tror att utvecklingen är bestämd av en illasinnad konspiration a la Illuminati.

Men så finns HAX. Sansat och balanserat och mycket konkret varnar han oss för vart vi är på väg.

Bloggtips: Anders Nilsson om att S borde sänka skatten för de med lägst inkomst

Anders Nilsson gör en poäng av att hans eget parti (S) i sin retorik gnäller över alliansens skattesänkningar, samtidigt som de själva ställer upp till 90% på exakt samma politik.

Och han påminner om att (S) nu, liksom tidigare, fortfarande vill beskatta lågavlönade människor vansinnigt mycket.

Hittills har talet från (S) att "de rika ska betala" bara varit tomma ord. För att finansiera de utgiftsökningar de talat om krävs nämligen att man betraktar även vårdbiträden som rika. Och äter upp deras marginaler i skattehöjningar.

Landet har inte tillräckligt många miljonärer att pungslå för att finansiera vänsterblockets alla utgifter. Inte ens om man tycker att det är rätt att pungslå miljonärer på pengar de själva tjänat in, så räcker det.

lördagen den 24:e oktober 2009

Bort med tassarna från skolan, staten!

När Bengt Silfverstrand håller med, kan det vara dags att fundera över riktigheten i sina politiska utspel.

På DN Debatt publicerar Folkpartiet en artikel där de vill att staten ska återta ansvaret för den svenska skolan.

Folkpartiets argument är ungefär dessa:


  1. Skolresultaten har blivit sämre.

  2. Dagens styrning är otydlig: staten har ett visst ansvar och kommunerna ett annat; så vid problem kan de skylla på varandra.

  3. För att uppfylla skollagens portalparagraf om allas rätt till likvärdig utbildning i det offentliga skolsystemet måste skillnaderna mellan kommunerna försvinna



Jag tänker inte gå in så mycket på de två förstnämnda, bara konstatera att den kommunala styrningen inte i sig kan vara skäl till kvalitetsförsämringen. I andra länder har lokal skolförvaltning varit ett sätt att höja kvaliteten. Det handlar nog mer om vad beslutsfattarna faktiskt gör, än om nivån på deras mandat.

Det är den tredje punkten som är intressant.

Även socialdemokraten Ola Möller applåderar nämligen Folkpartiets utspel, med just rädslan för de kommunala olikheterna som argument.

Möller har en god tanke som stödjer ett kommunalt förvaltarskap: att resurstilldelningen för eleverna ska vara behovsbaserad istället för en nationell skolpeng, lika för alla. Han inser nog att en sådan behovsprövning blir svår att genomföra på statlig nivå. Den statliga nivån är ju den nivå som är (förutom EU och FN) längst bort från barnet. Den nivå med absolut minst möjlighet att se varje barns behov.

Men Möller hindras att tänka lokalt, av sin oförklarliga rädsla för att olika delar av landet kommer att nå olika resultat:


Med det kommunala ansvaret differentieras också pengar, kvalité och i slutänden resultaten kraftigt. Även med olika och spritt ansvar, enheternas "självständighet", sker en differentiering.


Felet med resonemanget är förstås att det inte finns någon "slutänden". Det är ju en dynamisk process som fortsätter, där differentieringen bara är början: när de olika ställena en gång har uppvisat olika resultat, så kan ju de skolor som lyckats sämre börja imitiera de goda exemplen.

Särskilt lär de dåliga skolorna få bråttom, om barnen börjar lämna dem. Då försvinner deras intäktmöjlighet. En skola som lever på ett elevunderlag som självmant väljer, kan bara överleva om den levererar en god utbildning. Vilket garanterar en god utbildning.

Om kravet på likvärdighet ska tolkas som "likhet" istället för lika möjligheter att välja skola; så stagnerar utvecklingen. Det går ju inte att centralt definiera vad som är en god skola; utan vad folk menar är en god skola framgår ju av deras olika val.

Ibland uppkommer nya idéer, och om inte den enskilde har möjlighet att pröva och sedan välja eller välja bort, så vet vi ju inte ens vilken sorts skola som är möjlig att genomföra. Utvecklingen bestäms istället av räckvidden på centralplanerarens fantasi.

Möller kommer fram till sina ståndpunkter genom sin vision vad själva syftet är med skolan: "För mig är målet med skolan att skapa ett samhälle, att forma den värld vi vill leva i, inte bara att stilla reproducera det som alltid varit."

Men en sådan dröm kräver att man betraktar barnen som objekt och byggstenar i det samhällsbygget. Barnen ska formas att uppfylla Möllers och andras politiska drömmar. Något som inte är ett uns mer progressivt än att använda barnen för att reproducera det som varit.

Även i FP:s utspel finns en tanke om att skolan ska förverkliga en samhällsdröm, och att det är synen på skolan som verktyg och eleverna som produkter, som socialdemokraterna Silfverstrand och Möller kan relatera till.

Gentemot den paternalistiska tanken, som Folkpartiet och Socialdemokraterna irriterande många gånger har gemensam, vill jag hävda skolan som den enskilde elevens verktyg för sitt eget livsprojekt.

Och då är det inte en statlig angelägenhet, utan en individuell. Där vi naturligtvis stöttar varandra att välja god utbildning. Och solidariskt hjälps åt att betala barnens utbildning. Men nog räcker den kommunala nivån för den solidariteten? Varför ska pengarna och ansvaret upp och vela på statlig nivå för, innan det ramlar tillbaks ner till oss?

Jakten på den perfekta externaliteten

Att jag inte får göra sådant som skadar dig, är en rätt vanlig idé i folks rättsuppfattning. Även för det omvända finns det ett brett stöd: att om det jag gör inte skadar dig (eller någon annan), så har du ingen rätt att hindra mig.

Om man vill argumentera för att inskränka andra människors frihet, så är man alltså hjälpt av argument som visar hur deras frihete skadar en själv eller andra. Att deras beteende medför negativa externaliteter. På så sätt kan man hävda en moralisk rätt att blanda sig i hur folk vill leva sina egna liv.

Gentemot de som själva vill komma överens om löner och arbetsvillkor hävdar regleringsivraren konsekvensen att samtliga löntagares villkor försämras om inte villkoren förhandlas fram centralt. (Motsvarande argument förs fram när det gäller hyrorna).

Gentemot de som själva vill bestämma om vem i familjen som tar ut vilken dag i föräldraförsäkringen hävdar regleringsivraren konsekvensen att samtliga kvinnors villkor försämras om inte alla tar ut lika många dagar.

Gentemot de som själva vill bestämma att de har på sig en heltäckande slöja hävdar regleringsivraren den konsekvensen att samhället blir mindre öppet och att fler människor kommer att börja tvingas bära slöja och att islamismen på grund av slöjan växer som politisk kraft.

Regleringsivraren är alltså på ständig jakt efter den perfekta externaliteten, den som gör att han eller hon kan lägga sig i andras privatsaker, säga: "Sluta upp med det där!", och ändå samtidigt framstå som god.

Eller så tror eller vet man på allvar att externaliteten existerar, och blir sålunda en förespråkare för reglering i just den frågan.

Nå, om det verkligen föreligger en externalitet så har regleringsivraren rätt! Den som smutsar ner den luft vi alla andas är skyldig inför oss allesammans.

Men kom ihåg att bevisbördan ligger på regleringsivraren! Anta en konsekvent skeptisk attityd gentemot den som vill styra och ställa. Ifrågasätt alltid grunden, själva faktauppgifterna, och ge dig inte förrän din skepsis verkligen blir motbevisad.

Det är inte du som ska behöva argumentera för varför det ena eller andra ska vara tillåtet och fritt, utan din omgivning som ska visa varför det måste vara förbjudet och reglerat.

fredagen den 23:e oktober 2009

Bloggtips: Danne Nordling om Elinor Ostrom

Det roliga med att statsvetaren Elinor Ostrom får årets ekonomipris är att hennes röst är så välbehövlig i en tid när vissa ängsligt ropar på fler och fler centralt bestämda regleringar.

Ostrom visar ju hur grupper av människor kollektivt, av fri vilja, utan att frukta tvånget från en övermakt, spontant kommer överens om regler för hur samarbetet om begränsade kollektiva resurser ska se ut.

Att människor förmår blomstra om de lämnas fria att organisera sig själva är en tanke som finns representerad både hos "vänstern" och hos "högern"; och det är den tanken - frihetstanken - som anti-etatisten och anti-centralisten Ostroms forskning stöder.

Den är alltså inte ett specifikt stöd för vare sig höger- eller vänsterpolitik; däremot ett stöd för frihetspolitik och subsidiaritet. Emot tendenser från den höger och den vänster som tror att det är absolut nödvändigt med starka centrala institutioner med tvångsmakt.

Danne Nordling gör en väldigt bra genomgång av en del av det som Ostrom säger.

Lästips: Om ni tror att utvandring är dåligt

Om man tror att arbetsutvandring från ett fattigt land till ett rikt är dåligt för det fattiga landet, så kan man läsa den här artikeln.

Artikeln vederlägger många myter om vad som händer med ursprungslandet när en välutbildad person lämnar det för att arbeta i ett rikt land. Förlorar eller tjänar människorna i ursprungslandet på att folk lämnar dem för att arbeta utomlands?

Läs och begrunda!

Prozac FTW!

Nej, när jag behövde serotoninåterupptagshämmare ("lyckopiller"), så gick det inte så bra. Jag tillhörde tydligen det fåtal som fick biverkningar i form av blodtrycksfall och svimningar.

Men för uppemot 350 personer om året (lika många som dör i trafiken) verkar pillren ha räddat liv.

Därför vill jag utropa ett litet leve. Hurra för Prozac och Zoloft och dess kusiner!

Nej, det är inte optimalt med psykofarmaka. Ja, det finns biverkningar. Man ska inte joxa med hjärnans kemi om det kan undvikas. Men den obalans i hjärnkemin som kallas ångest och depression har också fruktansvärda biverkningar. Som t ex att man skadar sig själv eller andra allvarligt.

Hälsovård på en ö

Om du funderar över det här med hälso- och sjukvård och inkomstersättningar: läs det här inlägget. Det skulle kunna vara ett återvändande till den lilla ö jag skrev om.

Kommersialism bakom järnridån

Förkyld och slösurfandes en fin fotoutställning på nätet, från en fotograf som tagit mängder med bilder på skyltfönster från ett Europa bakom järnridån: Moskva, Prag, Budapest, Krakow osv under 80- och tidigt 90-tal.

Titta och tänk över likheter och skillnader. Och njut av estetiken.

(Även andra bilder också, förstås, hoppingivande!)

torsdagen den 22:e oktober 2009

Bloggtips: Ingerö om kulturellt tolkningsföreträde

"Verklighetens folk"-debatten är lite knasig. Ursprungligen handlade den om att det finns en hegemonisk diskurs om verkligheten som upprätthålls av en ganska liten klick makthavare inom kulturelit och politikerelit. På vissa avgörande punkter går den på tvärs emot vad många människor upplever i sina dagliga verkligheter, och det skapar en klyfta mellan de styrande och de styrda.

Folk leds in i politiska överväganden och val mellan alternativ som de inte alls känner sig hemma i. Som t ex att makthavarna diskuterar om man ska tvångsförvalta "endast" en tredjedel av ersättningsdagarna i föräldraförsäkringen, eller hälften, eller allihop; samtidigt som mellan 80% och 90% av befolkningen helst vill fördela hundra procent av ersättningsdagarna efter eget huvud.

Verklighetens folk vill helt enkelt styra över sina egna liv. Det var den poängen som Hägglund försökte driva hem.

Nå, som företrädare för både makteliten och livsregleringspartiet nummer ett så var väl hans trovärdighet och förmåga att få fram detta inte så bra. I stället framställs det som om det är Hägglunds "verklighetens folk", och inte kultureliten, som i själva verket är de inskränkta och enahanda varelserna.

Johan Ingerö gör ett tusen gånger bättre arbete med att förklara hur den kognitiva dissonansen mellan vardagen och adelns verklighetsbeskrivning ser ut. Läs och fundera!

onsdagen den 21:e oktober 2009

Bloggtips: Ingerö om lyckad och misslyckad invandring

Johan Ingerö citerar Wolfgang Hansson i Aftonbladet om varför det inte finns någon invandringsdebatt av svenskt snitt i ett land som Kanada, bägge är ju hockeytokiga välfärdsstater:


När kanadensare hör ordet invandrare ser de framför sig en välutbildad, positiv person som är villig att jobba hårt i sitt nya hemland. Snarare än en håglös människa som bränt sitt pass och längtar efter ett liv som bidragstagare.


Men så gör Ingerö den reflektionen att Kanada å andra sidan är befriad från starka vänsterkrafters grepp om invandringsdebatten, till skillnad från Sverige:


Den svenska invandringspolitiken genomgick två radikala skiften från sjuttiotalet och framåt, och båda dessa skiften drevs fram av vänsterkrafter. Dels blev det i det närmaste helt omöjligt att flytta till Sverige av arbetsmarknadsskäl. Dels fick vi en omfattande flykting- och anhöriginvandring.

Socialdemokraterna ville kontrollera arbetsmarknaden och visa upp en öppen famn. De ville skydda svenska LO-medlemmar från konkurrens, och erbjuda invandrare en svensk framtid. När barn resonerar så här brukar det kallas "äta kakan och ha den kvar". När socialdemokratiska ministrar och fackpampar resonerar likadant kallas det "solidaritet".


Genom genidraget att definiera en invandrare som någon alla i första hand är satta att ta hand om, tycka synd om, akta sig för att kritisera; så lyckades man mycket effektivt att på sedvanligt paternalistiskt manér marginalisera driftiga individer som försökt göra något nytt av sina egna liv, och slippa att rubba den svenska arbetarhegemonin:


Flyktingen blev den svenska knegarens konkurrent, inte om jobb men väl om samhällets gunst. Så sent som för sju år sedan skrek Wanja Lundby-Wedin att

"LO kommer aldrig att acceptera tanken på arbetskraftsinvandring innan vi tagit tillvara all den kompetens som finns bland de arbetslösa här hemma."

Vad LO:s ordförande sade var att en arbetslös svensk målare förlorar på att en Kosovoalban kommer hit och bakar pizzor. Detta retoriska gödsel är Sverigedemokraternas viktigaste växtnäring. Ett tidigt argument mot invandring löd mycket riktigt: "de tar våra jobb".


SnurreDemokraterna är inget annat än den logiska följden av denna (i grunden faktiskt främlingsfientliga men klädd med vackra socialdemokratiska ord) politik. Ingerö gör en fundering vad som hade kunnat vara.


Såväl invandringen som integrationen fungerade bäst när vi lade mindre tid på att fundera över varför invandrarna kom hit och mer tid på att hjälpa dem smälta in. Min pappa kom hit 1966. Hade han kommit i dag hade han setts som politisk flykting, men först efter att samhället lagt svindlande summor på att utreda hans flyktingskäl och på bidrag under utredningstiden. Då sågs han bara som ännu en sydlänning som kunde jobba och betala skatt.

SD blottlägger sprickor i de övriga partierna

Både Andreas Johansson-Heinö och Johan Ingerö kritiserar etablissemangets SD-kritik på ungefär samma sätt: "Ja, SD är tröttsamt ogenomtänkta. Men det är faktiskt ni också!"

Själv tror jag att skället på SD så här i första vändan handlar mer om att markera gentemot de egna leden. De åsikter som SD står för finns faktiskt, i mer eller mindre uttalad form, både här och där.

SD fiskar ju i bägge blocken samtidigt: de vill både vinna invandringsfientliga LO-medlemmar som hittills röstat (S), och de vill vinna invandringsskeptiskt värdekonservativa inom borgerligheten. De ställer faktiskt frågan till de övriga: vill ni behålla era invandringsfientliga väljare, eller är det OK om vi tar dem?

(Det är för övrigt ett klassiskt grepp, att ställa sin nationalistiska ideologi som ett slags tredje väg gentemot både socialism och liberalism.)

Det betyder att övriga partier måste ta initiativet och formulera sin egen syn på invandring och kulturkrockar. Vart SD vill komma, det vet vi: de är fast i en dröm om ett etniskt homogent Per-Albin-Hansson-Sverige. Men vart vill (S) komma? (V)? (MP)? (C)? (FP)? (M)? (KD)?

Och då menar jag inte de halvhjärtade eftergifterna mot som gjorts gentemot de egna partiets främlingsfientliga: (S) som varnar för social turism och stöder blockader mot utländska arbetare, (FP) som pratar om språkkrav och kulturell kanon, eller centerpartister som vill se ett förbud mot heltäckande kläder.

Ett slags främlingsfientlighet light som lämnar fler frågor än svar: Vilket är den bakomliggande synen på invandring ni har? På människor? Hur bör kulturkrockar hanteras? Vilka krockar är acceptabla och vilka är det inte? Vilka villkor ska man ställa på den som uppehåller sig inom landets gränser? Vilka villkor gäller för medborgarskap?

Själv menar jag att lösningen är ett konsekvent hävdande av de frihetliga värden som har fungerat så väl under andra kraftigt globaliserade perioder i vår historia:


  • frihet att göra som man vill så länge man inte sabbar för andra,

  • rätt att samverka med andra människor man själv väljer, oavsett nationsgränser (som ju bara är påhittade),

  • individuella rättigheter som slås fast i lag (ju färre men starkare, desto bättre),

  • och en skyldighet att lyda den lagen, lika för alla, så länge man befinner sig inom lagens jurisdiktion.



Inga korkade språk- eller klädkrav eller begränsningar i samhället, så länge man inte begränsar andra. Jag talar förstås inte om vad som gäller i hemmen, eller på skolor och arbetsplatser, eller i affärer och restauranger. Vad som gäller där bestäms förstås av den som förestår hemmet/skolan/arbetsplatsen/affären/restaurangen. Det har ju ingen annan med att göra!

Enkelt att flytta hit, jobba och betala skatt. Inga krav på uppehållstillstånd (avskyvärt ord) eftersom var på jordytan man befinner sig är rimligen ens egen ensak, så länge man inte klampar in i andras privatsfär. Inga krav på arbetstillstånd (avskyvärt ord) eftersom ett avtal om att byta utfört arbete emot lön enbart är en fråga för de som träffar det avtalet.

Rätt att tycka och säga precis vad man vill, och rätt att säga emot lika mycket. Rätt att tro och be hur man vill, och rätt att förlöjliga och håna andras sätt att tycka, tro och be. Rätt att gilla andras sätt att be. Eller låta bli.

Rätt att göra vad man vill med sin egen kropp och tid, men ett absolut förbud att göra som man vill med någon annans kropp och tid, utan denna människas tillstånd.

Ska det vara så svårt?

lördagen den 17:e oktober 2009

Bloggtips: HAX om stimulanspaketens baksmälla

Det har sagts förr, av mig inte minst, att man inte kan stimulera sig ur en kris på det sätt som prövats i USA. Det är produktionen som behöver reformeras, inte konsumtionen som behöver upprätthållas, med hjälp av konstgjort billiga pengar och andra lån från framtiden.

Läs HAX om baksmällan som alltid kommer efter varje blöt fest.

Mätt på hungerns dag III

Jag ska avsluta den här tredelarsreflektionen med att bli skitarg. Läs Ola Möllers tvärsäkra analys:


  1. Det hungras i världen, vilket är ett systemfel.

  2. Det ekonomiska system som råder i världen är kapitalism.

  3. Sålunda är det kapitalismen som orsakar hungern!



Nå, hur kommer det sig då att det inte är i de kapitalistiska länderna som folk svälter? Hur kommer det sig att det kapitalistiska systemet inte skapat hunger överallt, om det är allenarådande? Det är ju trots allt bara 15% av jordens befolkning. Varför svälter inte de resterande 85 procenten? Hur kommer det sig att det förr i världen var 30%, men att svälten försvunnit, eller är på utdöende, i de områden där man liberaliserat ekonomin?

Kapitalismen är inget centralt infört system. När folk skaffar sig vinster genom att frivilligt byta sina egna saker med varandra, och sedan använder de vinsterna som investering i andra projekt som i sin tur skapar nya vinster åt samtliga inblandade; så kallar vi det kapitalism.

Men det är inget annat än resultatet av folks frihet att disponera sina egna saker i frivillig byteshandel med varandra. Du behöver inte ställa upp på kapitalismens villkor om du inte vill. Du är fri att göra helt andra saker med dina prylar och ditt arbete.

Så kapitalismkritiken kokar helt enkelt ner till ett ogillande av att folk har rätt att byta sina egna saker med varandra. Nu är det så att den kritik av folks ekonomiska frihet som förekommer i ett välmående och fritt land är ganska harmlös. Vi diskuterar skattesänkningar eller höjningar, men vår produktivitet och frihet är så stor att vi faktiskt överlever ett och annat inslag av planekonomiskt slöseri, och vi överlever trots att vi betalar lite över hälften av de värden vi själva skapar i skatt.

Men med den globala kapitalismkritiken är det helt annorlunda. På varje plats på jordytan där människor har ekonomisk frihet så blomstrar de. På varje plats på jordytan där de förvägras sina rättigheter, så lider de. Till och med dör!

Att, vilket är vad kapitalismkritikern gör, stå framför den hungrande miljarden och säga att de bör förvägras precis den sorts ekonomiska frihet som sätter mat på bordet hos de övriga 5,5 miljarderna; det är cyniskt och rått och brutalt och skamligt. Det, om något, är imperialism. Man vill underordna dessa människor den egna ideologin, utan att ge dem frihet att själva välja hur de vill göra med frukten av sitt eget arbete.

Om du skyller folks fattigdom på de multinationella företagen: hur kommer det sig att Afrika har en så låg närvaro av multisar? Om du skyller folks fattigdom på att de har ekonomisk frihet, hur kommer det sig att folk är rika i de länder där de har frihet, men fattiga i de länder där de saknar den?

Fundera själv på hur vinster uppstår i ett rikt land, och hur vinster hindras från att uppstå i ett fattigt. Och våga se statistiken för vad den är: Se hur demokrati och ekonomisk frihet går hand i hand med rikedom, friskhet och mättnad. Se hur diktatur och dåliga villkor för företagande genererar fattigdom, sjukdomar och hunger.

Bestäm dig sedan för vad du vill kämpa för: en värld med större ekonomisk frihet, eller en värld med mindre. Betrakta gärna U-ländernas barn när du fattar beslutet.

fredagen den 16:e oktober 2009

Mätt på hungerns dag II

Hur hemskt det än är med att en miljard människor hungrar, så är det ändå så att alla hungrar inte. En miljard människor är ungefär 15% av jordens befolkning. För 35 år sedan var det 30% av jordens befolkning som hungrade.

Hunger drabbar inte var sjätte individ. Hunger inträffar på specifika platser. Var hungrar man?

Det är första steget på vägen för att få reda på varför folk svälter. Någonting händer på de platserna. Vad?

Om man ser till dagskonsumtionen av kalorier per person så verkar Afrika leda någon sorts pervers viktväktarliga: från Eritreas 1513 kalorier till Centralafrikanska republikens 1980 kalorier. Det blir inga friska, glada, levande barn av en sådan diet.

I andra ändan hittar vi naturligvis hela västvärlden, med USA i topp på 3774 kalorier. Sverige kvalar in på 3185, och däremellan hittar vi en stor del av jordens övriga demokratier (med undantag för några oljerika arabiska diktaturer).

Det verkar som om vi har en mycket stark korrelation här mellan demokrati och mättnad. Eritrea är ju inte direkt ett under av folkstyre. Och det har hittills aldrig inträffat någon svältkatastrof i en demokrati.

Eritreanerna är inte lata. Men ändå lyckas de inte skapa mer än i genomsnitt runt $740 (justerat för köpkraft - PPP) per person och år. Trots allt sitt slit. I Sverige skapar varje person i runda slängar $37000. Hur kommer det sig?

Jo, höga värden skapar man genom att alla byter arbetets frukter med varandra. Då kan var och en specialisera sig på det man gör bäst, och allas produktivitet skjuter i höjden. Varför är det så svårt att genomföra för eritreanerna? Svaret hittar du här:

En eritrean som vill starta ett företag för att byta frukterna av arbetet med andra står inför en byråkratisk process som för det första inte är formellt definierad, och för det andra tar i genomsnitt 84 dagar. För en svensk är det en enkel formalitet på i snitt 15 dagar.

Ska eritreanen handla med utlandet måste hon lägga på tullar på allt hon köper med ungefär 5-6%. Men hon måste dessutom skaffa ett importtillstånd, och tillstånd att växla till sig utländska pengar, och brottas med en knölig tulladministration. Ska hon exportera är det ungefär lika illa, och då har vi bara pratat om krånglet att få lov att föra varorna ut ur Eritrea. Ska hon sälja dem till USA eller EU får hon stångas mot den byråkratin också.

Av de pengar hon eventuellt tjänar på den affären går 30% till företagsskatt. Om det alls kan bli en affär. De banker hon skulle kunna låna pengar från är nämligen allesammans statskontrollerade, och risken är stor att hennes verksamhet dessutom utsätts för konkurrens från statsägda bolag. Trots sin fattigdom lägger Eritrea hälften av vad man tjänar på olika statskontrollerade projekt.

Om företaget trots allt lyckas och börjar svälla i storlek, måste hon plötsligt skaffa sig tillstånd från regeringstjänstemän, tjänstemän hon inte kan ställa inför rätta om de behandlar henne orättvist, hon får inte ta emot investeringar från andra, och har hon otur expropierar staten hela hennes verksamhet.

Protestera hos tidningarna går inte, de är statskontrollerade och kritiska journalister sätts i finkan, driva en politisk kampanj går inte, för trots att man har en tolv år gammal grundlag som föreskriver fria val, så har det aldrig genomförts. Presidenten skyller på gränskonflikter och säger att ett land som är i krig måste ha undantagstillstånd. ("Vi har alltid varit i krig med Eurasien", typ).

Och så kan man hålla på att jämföra. Titta på de tio mest hungriga länderna och se vad de i första hand plågas av: despoter, byråkrati, korruption, svagt eller inget skydd för äganderätten, krig, brist på fria banker, omöjligt att starta företag på ett vettigt sätt, tullar, osv osv.

Det är inte torka och missväxt som skapar hunger. Rotorsaken är att människor hålls i ofrihet. "Det är krig och politik som har fördärvat vår jord", skrev Evert Taube.

Därför är kampen mot hungern alltid i första hand en kamp för friheten, inklusive den ekonomiska friheten. Demokratirörelser är antihungerrörelser. Kom ihåg det på hungerns dag, och alla andra dagar.

Mätt på hungerns dag I

Ligger i soffan, smällmätt efter en halv pizza som mina medelålders bilringar definitivt inte behövde, och päser. Förra meningen tog tio sekunder att skriva. Under den tiden dog två barn i världen av hunger.

Bland frihetslängtande bloggare finns det i princip två skolor. Den ena falangen vill först och främst driva frihetsfrågorna av direkta moralskäl: det är rätt och gott att göra människor fria. Eventuella goda konsekvenser av friheten är av underordnad betydelse. Den andra falangen vill driva frihetsfrågorna av konsekvensetiska skäl: friheten skapar andra värden såsom rikedom, friskhet och mättnad.

Själv ser jag ingen motsättning mellan de två. Men idag, på hungerns dag, vill jag slå ett slag för frihetens goda konsekvenser. Eftersom man inte kan använda friheten till något vettigt om man ändå är fjättrad av hunger och sjukdom. Då är man inte fri.

Särskilt tänker jag på barnen. Friheten, att behärska din värld, den erövrar du gradvis. Du föds bunden, utlämnad till din omgivnings välvilja att förse dig med redskapen du behöver för att så småningom stå på egna ben.

På våningen ovanför mig i vårt uppvärmda hus sitter två små mätta pajsare framför ett TV-spel. Hade de inte haft den goda smaken att låta sig födas i ett rikt land, åt föräldrar som förmår övergöda dem, så kunde det varit de som dog medan jag skrev den första meningen.

Det brukar ju heta att friheten i första hand är ett negativt värde. Alltså att frihet är något du får automatiskt, om bara folk (makthavare i synnerhet) låter bli att blanda sig i ditt liv så förpillat mycket.

Nå, minns då att för ett barn är friheten alltid ett positivt värde. Att barnets omgivning aktivt måste göra saker för att skänka friheten åt barnet. Skänka redskapen. Som till exempel födan.

För mig är det ett starkt moraliskt argument varför det är så vansinnigt viktigt för oss alla, att göra vad vi kan för att stärka människors egenmakt. Kämpa för att våra barn, alla barn, alla människor, får växa upp i en fri värld. Fria och mätta och friska.

Jag skäms inte för att jag är mätt medan andra svälter. Men jag skäms för att vi som är vuxna idag inte låter folk vara fria. Fria människor klarar nämligen av att på egen hand, av fri vilja, genom frivilligt ingångna överenskommelser; skapa mat och medicin och hus och TV-spel i överflöd.

Bloggtips: PL&C om huru skattehöjningar för vanliga knegare gör dem arbetslösa

Vänsterkoalitionen vill som bekant gå till val på att vanliga människor ska betala rätt mycket mer i skatt. Vänsterpartiets förslag innebär t ex att en sjuksköterska betalar tusen spänn mer i månaden än idag.

Vilket PL&C skriver om. Låt mig citera:


Kostnaden för att ge en anställd en viss lön är lönen plus skatterna. När skatterna blir högre blir alltså kostnaderna för att ha anställda högre. (Alternativt lönerna lägre.) Tror du att högre kostnader för arbetskraften leder till att fler eller färre anställs?


Som det gamla talesättet lyder: höj skatten på bensin för att få folk att tanka mindre, höj skatten på alkohol för att få folk att kröka mindre, höj skatten på arbete för att få folk att...?

Bloggtips: Ingerö applåderar det självvalda lugnet

Att vara företagarvänlig handlar inte om vinstmaximering, utan om frihetsmaximering. Vill man starta ett företag för att få lov att rå om sin egen tid här på jorden (den enda resurs vi inte kan mångdubbla genom klokt arbete); så ska man kunna göra det.

onsdagen den 14:e oktober 2009

Bloggtips: HAX säger allt!

Jag håller med HAX till 100% här. Detta är ett statement som heter duga. Jag vill citera lite, men allt är bra.


Lämna oss i fred!

Jag vill ge mina medmänniskor största möjliga frihet, så länge de inte skadar eller tvingar någon annan. De får ha sina fixa idéer, nojor, hangups, principer, trossatser, turn ons och glädjeämnen om jag får ha mina.

Jag vill att människor skall ta ansvar för och konsekvenserna av sina handlingar. En trevlig bonus vore om fler kunde avstå från att medvetet irritera eller uppröra sina medmänniskor i syfte att jävlas med dem. Men det är inget krav.

Jag anser att alla människor skall ha lika rättigheter. Det är när man gör avsteg från den principen som det kan bli riktigt stökigt i ett samhälle. Och jag vill att överheten skall respektera våra medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter.

Jag vill att staten skall vara till för medborgarna. För att hantera vissa, tunga gemensamma saker som det är för stökigt att ordna på egen hand. Yttre försvar till exempel.

Jag vill att staten skall göra mindre för att skydda oss mot oss själva och mer för att skydda oss mot andra. Färre pekpinnar. Lagarna skall vara få, tydliga och begripliga. Färre lagar, men mer ordning, typ.

Jag vill leva i en rättsstat, där brott, rättegång och straff är den gällande tågordningen och inte bara betraktas som postmodern, förhandlingsbar tempuslära. En rättsstat där envar som är misstänkt för något har förmånen att betraktas som oskyldig till dess skuld har bevisats i domstol. En stat där bara de som är misstänkta för allvarliga brott utsätts för övervakning, avlyssning och andra tvångsmedel. En stat som utgår från att man bör lita på medborgarna och som lämnar vanligt folk i fred.

Jag vill leva i ett Europa med öppna gränser och fri rörlighet – med många olika, oberoende länder, med en fantastisk mångfald och med institutionell konkurrens. För vad skall vi med den fria rörligheten till om allt ändå är likadant överallt?

Jag vill leva lugn och ro, i ett anständigt samhälle. Men det mesta jag kan se runt mig är ivriga politiker, moraltanter, byråkrater, predikanter, lynchmobbar, skvallerkärringar, besserwissers, eurokrater och lobbyister för koroprativism.

Man får väl läsa en bok istället...

Privatlivets samt miljontals barns död

Två nyheter nådde mig idag. FRA-lagen klubbades igenom ännu en gång, och en miljard människor svälter.

Jag tänker inte relativisera det ena problemet med det andra: bägge är nämligen fruktansvärda realiteter, fast på olika sätt; och de hänger faktiskt ihop!

FRA-lagen är en försämring, inte tu tal om saken. Lite mer knasigt är det att en miljard svältande faktiskt är en förbättring! På sjuttiotalet var vi knappa 4 miljarder, och då svalt nära 30%! Idag är vi 6,6 miljarder, men ändå är lyckas vi föda så ofantligt många fler. Vi är nere i 15% svältande, och det går hittills hela tiden åẗ rätt håll!

Vilka är framgångsfaktorerna? Hur har vi lyckats med detta? Det kan vi få svar på när vi ser att svälten inte är jämnt fördelad. Den uppstår på vissa platser, när produktionsförhållandena där misslyckas. Inte slumpvis, utan som följd av mycket specifika politiska åtgärder.

Låt oss se på vad som utmärker svältande folk:

De lider under en inkompetent regering, gärna diktatorisk. De har inget skydd för sin äganderätt. De har inte tillgång till ett våldsmonopol som garanterar individuella rättigheter. Detta gör att de inte kan få lån, och att äga produktionsmedel är för dem en stor risk.

Graden av utländskt utbyte inom näringslivet är mycket lågt. Afrika är t ex den kontinent som har lägst närvaro av multinationella storbolag överhuvudtaget. Men värst problem med korruption. Och galenpannor i ledande ställning. Trögrörlig byråkrati. Planekonomiska experiment. Nationaliserade naturtillgångar. Höga tullar. Med mera sådant.

Låt oss se på vad som utmärker mätta människor:

De har rösträtt. De har stabila politiska institutioner. De har ett hyfsat fritt näringsliv. De har yttrandefrihet. De arbetar för frihandel. De har ett stort utbyte med andra människor.

Betrakta i synnerhet de som varit fast i fattigdom, men som gått och blivit alltmer välmående. Vad har de gjort? Jo, de har imiterat de mätta människorna: liberaliserat ekonomin, börjat handla, börjat erkänna äganderätten. Och har på så sätt blivit mätta människor. Friska människor.

Fria människor förmår helt enkelt skapa överflöd tillsammans, genom frivilliga överenskommelser. Men tvångsmakt sätter käppar i hjulet för detta, med svält som följd. Så alla steg mot ökad personlig frihet för världsmedborgarna är ett steg mot rikedom. Alla steg bort från friheten är steg mot fattigdom.

De 30 procenten hungrande som halverades till blott femton: det är framförallt de hungrande i Asien som fått det bättre. Genom liberaliseringar. De resterande femton är i hög grad afrikaner. Gud give att även de blir befriade från de galna härskarnas ok, och får njuta av ett rikt utbyte med alla oss andra, mätta.

Och Gud give att FRA-lagen var ett snedtramp och inte startskottet för diktaturfasoner även hos oss.

(Läs mer hos Who is John Galt?. Och jämför med påståendena hos Ola Möller. Särskilt kommentarstråden är intressant, med påståendet att vårt välstånd orsakar Afrikas fattigdom.)

FRA-kunskap 1A

SvD har låtit lite riksdagsledamöter (sådana som beslutar om långtgående avlyssning på bred front mot vanliga oskyldiga människor) göra ett kunskapstest i den lag de själva ska besluta om idag. Det gick väl sådär.

En kritiker till FRA-lagen, juristen Mark Klamberg, brukar däremot beskyllas (av avlyssningsvännerna) för att vara sekteristisk, rabiat, och illa påläst. Läs chatten med honom i DN och döm själva.

Jag tror tyvärr att frågan är förlorad för den här gången. Nu måste vi genast fundera över hur vi ska kunna återerövra vår egen integritet.

tisdagen den 13:e oktober 2009

Att välja sina motståndare

Hanna Wagenius gör iakttagelsen att medan de som i debatten hårdast har drivit kritiken emot sexköpslagen till allra största delen är kvinnor (Hanna själv, Louise P), och i förekommande fall både har forskat i ämnet (Susanne Dodillet och Petra Östergren) eller till och med säljer sex själva (Isabella Lund och Pye Jakobsson); så väljer Ung Vänsters Ida Gabrielsson att inte ta debatten med dem.

Naturligtvis väljer Ida Gabrielsson att argumentera emot män istället.

Jag förstår henne. I könsmaktsdebatter är identitetspolitik legio. Jag tar själv nästan inga könspolitiska diskussioner längre, eftersom det inte brukar dröja länge innan något av dessa argument dyker upp som diskvalificerar mig från vidare debatt:

1) Jag är man, så därför finns det grundläggande könsexistensiella villkor jag omöjligen kan förstå ("bara en kvinna vet").

2) Min baktanke med argumentationen är att upprätthålla patriarkatet så att jag kan fortsätta njuta av de fördelar mitt medlemsskap av den förtryckande klassen ger mig ("du vill bara fortsätta knulla horor").

Men om nu mitt kön och klass diskvalificerar mig, och alla andra män, varför tar då inte Ida Gabrielsson (och andra som vill försvara sexköpslagen emot angrepp) istället diskussionen med personer som enligt alla identitetspolitiska definitioner borde veta?

Det är ett undvikandebeteende från Ida Gabrielssons sida som jag tycker är intressant ur ett feministiskt perspektiv. Att hon väljer att konsekvent ignorera just kvinnors argument (när de säger emot henne).

Vad gäller sakfrågan håller jag till 90% med henne och försvararna av sexköpslagen. Jag tror nämligen de har rätt i sin underliggande intution: vi människor mår inte bra av att köpa och sälja sex. Dåliga konsekvenser följer.

Men vad jag eller någon annan tror ska väl inte ligga till grund för politik? Sedan när blev intution ett giltigt argument i diskussionen? Det spelar ingen roll om en stor majoritet tror samma sak, om de verifierbara sakskälen saknas så duger det inte att bygga lag på. En stor majoritet trodde liksom på häxerier under häxbränningarna.

Fredrick Federley påminner om att lagen kom till utan någon nämnvärd forskning i ämnet, och det har inte heller bedrivits någon ordentlig forskning för att se vilka de verkliga effekterna av lagen blev.

Förutom avsaknaden av forskning och hävdandet av trosföreställningar, så är det andra saker som gör lagförespråkarnas argumentation suspekt:

Man sätter likhetstecken mellan prostitution och trafficking, men i själva verket är all trafficking för sexuella ändamål, ja faktiskt allt sexuellt tvång förbjudet på andra ställen i lagboken. Sexköpslagen har inte minskat det sexuella tvånget i världen.

Man försöker associera prostitution med slaveri, genom att konsekvent använda den retoriska figuren "kroppar till salu". Men i prostitutionen är den prostituerade lika lite kropp som en tandläkare eller massör. Vad som sakligt sett sker i en sexförsäljning är att en kund betalar för att få vissa nerver (nerver som finns i både manskroppen och i kvinnokroppen) masserade och stimulerade.

Man blandar samman yta och innehåll. Det är sant att man i mycket kan kritisera objektifieringen inom både pornografi och prostitution. Att kvinnor ställs ut i skyltfönster till exempel. Det brukar inte tandläkare göra. Men det är en kritik som riktar sig emot prostitutionens förpackning och yta. Lagen däremot riktar in sig på prostitutionen självt!

Man använder tyck-synd-om-argument genom att visa upp personer som verkligen farit illa av prostitution. Men det är ett starkt argument för att hjälpa dessa personer, inte ett argument för att prostitution är skadligt för alla eller att prostitutionen varit dessa människors enda problem. Det som gäller för vissa kan inte sägas gälla för alla. Men lagen gäller alla, så då måste den vara skriven utifrån allas situation.

Dessutom är just denna del av lagförespråkarnas argumentation extra cynisk. Det finns ingenting som visar hur de som far illa av prostitution på något sätt blir hjälpta av lagen. Men ändå används de som slagträ i debatten, av lagförespråkarna. Det visar att argumentet inte handlar om att lagförespråkarna i första hand vill hjälpa de utsatta, utan inte bangar för att använda dem som debattekniska objekt.

Man kan ju nämligen stötta den som vill ta sig ur prostitution. Om man tar folks egen vilja med sina kroppar och sina liv på allvar, och önskar hjälpa dem att uppnå sina egna livsmål.

Och där, med de egna livsmålen, kommer de sista 10 procenten, de som gör att jag inte kan försvara sexköpslagen: Med vilken rätt blandar sig lagen in i vad två människor gör med sina egna kroppar?

Man kan hjälpa de som vill ha hjälp. Man kan utjämna skadliga maktskillnader genom att stärka lagskyddet för alla (vilket hjälper den svagare parten mest). Man kan arbeta emot stigmatisering och för folks rätt att välja livsväg.

Utan att blanda sig i eller kränka deras rätt att välja.

Bloggtips: Laakso om socialdemokratins problem

Idag är Erik Laakso bra som bara den:


En sak som för mig gör att lyckan kan ha svårare att tränga fram handlar om maktlöshet, maktlöshet över att förverkliga sitt livsprojekt oavsett hur det ser ut. Som Palme sa i sin föreläsning på Harvard 1984: “Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu skall kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv.”

Detta är hela den socialdemokratiska frihetstanken i ett nötskal. Problemet för socialdemokratin handlar om att partiet också har en förmåga att bestämma vad som är andra människors riktiga livsprojekt och vad som är fel livsprojekt. Det gör att man istället för att göra samhället och dess institutioner neutrala och likvärdiga för alla, också använder en moralkompass för att säga vad som är rätt och fel kring andra individers livsprojekt och man utgår från sig själv för att säga vad andra gör fel.

Jag tror inte det gör vare sig människorna lyckligare eller samhället bättre. Kanske skulle socialdemokratin gå rakt på sak och förbjuda människorna att vara olyckliga istället, eftersom “lösningarna” så ofta stavas förbud.


(Styckesindelningen är min och inte Laaksos, jag tyckte att texten var så bra att varje del tål att smakas på som en enskild rätt i menyn).

Ett vettigt svar från en som är för FRA-lagen

Riksdagsledamot Staffan Danielsson (C) har på ett mycket sakligt och berömvärt sätt besvarat sina kritiker FRA-lagsmotståndarna.

Av svaret framgår det att allt som vi FRA-lagsmotståndare har hävdat stämmer: befogenheterna är långtgående, det handlar om massavlyssning av privat kommunikation, människors sociala nätverk och preferenser kartläggs på bred front (för att hitta de "onormala" måste man nämligen kartlägga de "normala" först), det ges inga hinder för FRA att sälja informationen vidare, trafiken kommer att lagras, vilka ändamålen med spaningen är kommer att variera, regeringen ges befogenhet att självmant övervaka sin egen övervakning, och någon domstolsskydd är det inte fråga om.

Läs själva (och glöm inte de sakliga kommentarerna till inlägget). Det är det här det kommer att beslutas om i morgon.

Det är det där med saklighet

Att ett samhälle ska styras utifrån den information som det sekulära förnuftet kan ge oss, är en bärande tanke i det liberala projektet. Om man håller fast vid att alla politiska beslut ska motiveras utifrån förnuftsskäl och sakliga argument, så har man ett långt starkare skydd mot islamism och andra totalitära ideologier än vad något burkhaförbud någonsin kan ge.

Därför är det så viktigt att fråga efter konkreta sakskäl, när någon av pur irrationell rädsla och känsla vill förbjuda vissa klädesplagg.

Därför är det så viktigt att granska dem som tvärsäkert hävdar att solaktiviteten inte förklarar jordens uppvärmning.

Därför är det så viktigt att bemöta lögnen om att regeringen försämrat för de fattigaste av de sjukskrivna, jämfört med tidigare regering.

Tänk kritiskt.

måndagen den 12:e oktober 2009

Alla vanliga Achmeds och Fatima...

...som knallar iväg till fredagsbönen, oroar sig för sina jobb och sina barn, smygknäcker en pilsner ibland men drabbas av dåligt samvete och ber Allah om förlåtelse, försöker komma ihåg bönerna, att ge allmosor, göra gott och leva ifred med alla människor...

...finns inte dessa, tror ni?

Eller är alla muslimer skäggiga galenpannor som stoppar sina åtta fruar i spökdräkt, bränner amerikanska flaggor, klär sina barn i dynamitbälte, och vill införa särlagstiftning i Europa?

Det är det vanliga problemet med kulturer man bara känner från utsidan: man får bara syn på det extrema, det som kvällstidningarna lyfter fram.

Men vi pratar om riktiga människor. Vanliga människor med samma drömmar och längtan och tendens att begå både misstag och stordåd som vem som helst.

Lubna Hussein, igen

Apropå män som vill reglera vad kvinnor har på sig: Kommer ni ihåg Lubna Hussein? Som greps för att hon bar långbyxor?

Inger Fredriksson tipsar om en artikel i DN som förtäljer de fortsatta turerna i detta absurda äventyr.

Hon slapp smisk, istället omvandlades straffet till böter. Måhända omvandlades straffet på grund av all uppmärksamhet, vilket återigen bevisar hur viktigt och kraftfullt det är när vi helt enkelt uppmärksammar och pratar om fel som begås. Ordets makt.

Och journalistförbundet i Sudan betalade tydligen hennes böter, vilket är en god påminnelse om den kamp som förs i de totalitära staterna.

Dessutom har tydligen muslimska lagtolkare i Egypten gett henne rätt, angående Koranens syn på kvinnor och långbyxor: det är helt OK.

Det sistnämnda är gott och välbehövligt att veta för Ludna själv, eftersom hon är from muslim och bryr sig om vad Koranen säger. Det borde dock vara fullständigt irrelevant för de Sudanesiska myndigheterna. Oavsett vad Koranen säger, och oavsett vad Ludna hade eller inte hade på sig, så har myndigheterna ingen rätt att straffa henne.

Sålänge som myndigheter runt om i världen inte förstår att kläder och tro (och mycket mer än så) är den enskildes sak, så fortsätter kampen för frihet.

Inger Fredriksson avslutar sitt inlägg med orden: "Om detta måste vi berätta" och jag instämmer till 100%. Sprid budskapet!

Den konsekventa kampen mot tvånget

Centerpartisten Stefan Lundkvist begär lite konsekvens från sina partikamrater. Han frågar sig hur man (som t ex jag) kan vara emot sharialagar och samtidigt för rätten att bära heltäckande spökdräkt (nikab). Borde man inte i konsekvensens namn vara antingen för sharia och nikab, eller emot? Antingen arabkramare eller äktsvensk?

Men det är, som jag påtalat förut, ett hopplöst Sverigedemokratiskt resonemang.

Islamism, alltså när man vill tvinga på sin omgivning muslimska seder, är en arabisk form av fascism. Men vi som inte sov oss igenom historielektionerna (eller 1900-talet) vet att arabisk fascism inte är den enda fascismen på jorden.

Under feudalismen betedde sig adeln fascistiskt gentemot undersåtarna. Vår egen Gustav Vasa införde efter statskuppen 1523 ett fruktansvärt kontrollsamhälle, med åsiktsreglering och tvångsarbete. Under kolonialismen betedde sig de västerländska politikerna fascistiskt gentemot människorna i kolonierna.

Se vidare på vår moderna historia: i Tyskland uppfanns två sorters modern sekulär fascism: kommunismen och nazismen. Nazismen ledde till världskrig och folkmord, kommunismen till fascistiskt slaveri i Ryssland, Tyskland, Kuba, Kina, Vietnam, Korea, Kambodja m fl; och i Spanien, Grekland, Italien, Chile och Argentina praktiserades den mer klassiska fascismen i olika grad och former. Lägg till detta islamismen i Iran, Saudiarabien, bland de palestinska "befrielse"-rörelserna, och på flera andra ställen.

På vår jord har alla kontinenter drabbats av dessa tvångsmakter i olika grad. Afrika har t ex drabbats av varenda en av dessa ideologiska sjukdomar, med fattigdom, våld och lidande som följd.

Men det finns en motkraft, som visat sig vara oerhört effektiv: Att man erkänner att människor har individuella rättigheter. I synnerhet rätten att tro, tycka, säga och göra i stort sett som de vill, så länge de inte skadar eller hotar eller kränker någon annans frihet. Att man undviker att använda lag och tvångsmakt till någonting annat än att försäkra folk om att de har denna rättighet. Att frihetens enda gräns är din medmänniskas frihet.

Det fanns en gång i tiden ett land i tredje världen, svårt sargat av kolonialmakterna, med fattig befolkning. Men så började man konsekvent att tillämpa frihetens idéer. Idag är det ett av världens rikaste länder, med ett av världens lyckligaste folk: USA.

Att bekämpa nikab med förbud kanske förhindrar en enda liten aspekt av den specifikt islamistiska fascismen. Men den öppnar samtidigt dörren för all annan fascism.

Att konsekvent kämpa för liberala värden däremot, skapar ett samhälle med åsiktsfrihet och fredlig samexistens, där alla jordens varianter av människor, tankar och drömmar får plats.

Utom just drömmen att få lov att reglera andra människors liv.

Är inte det en konsekvent hållning, Stefan Lundkvist?

Vi komma ifrån FRA

...askedaskeda!

Det är högst oroande att den som ställer den relevanta frågan (i barnvisans fortsättning): "vad har ni här att göra?" inte får något vettigt svar.

Läs Emma på Opassande om hur kärleken till FRA-lagstiftning förvillar bort förnuftet hos vissa.

Läs Falkvinge om ur FRA-kramarna argumenterar utifrån dimridåer.

Och vet riksdagsledamöterna vad de röstar på, nu om tre dagar? Kan de redogöra för skälen för, och skälen emot? Förstår de varför kritiken är såpass skarp?

FRA: Riv upp, gör om, gör rätt!

söndagen den 11:e oktober 2009

Bloggtips: HAX om Stockholmsprogrammet

Det här är ganska så väldigt mycket kusligt.

Den bästa kommentaren var från den gröne tysken Jan Philipp Albrecht:


"Stockholmsprogrammet talar om en balans mellan säkerhet och grundläggande rättigheter. Hur menar man att man skall kunna balansera dessa saker utan att inskränka medborgarnas grundläggande rättigheter?"


Att tala om att man måste balansera säkerhet och rättigheter är alltid ett retoriskt grepp för att kunna undanhålla folk deras rättigheter. Ibland kan vissa inskränkningar i människors frihet vara motiverad. Men bara för att säkerställa deras rättigheter!

Varje inskränkning i folks frihet måste därför motiveras, varje inskränkning för sig, och det är folks rättigheter som ska vara motivet.

lördagen den 10:e oktober 2009

BBC: Vad hände med uppvärmningen?

Äntligen. Med elva år utan någon uppvärming, trots att datormodellerna förutsett den, börjar äntligen även tidigare AGW-förespråkare ställa sig frågan vad det här handlar om.

Det finns verkliga miljöproblem. Flyget är t ex fortfarande en miljöbov, men inte på grund av koldioxid utan på grund av sin energiineffektivitet. Övergödning, på grund av läckande jordbruk. Gamla tungmetaller och gifter från nedlagda fabriker.

Men koldioxid är inte farligt.

När riksdagsbeslut är odemokratiska

"Är riksdagsbeslut odemokratiska?" frågar Cecilia Malmström. Det gäller Lissabonfördraget.

Ja, riksdagsbeslut kan vara odemokratiska. Om de till exempel stadfäster en odemokratisk ordning.

Demokrati handlar inte bara om majoritetsbeslut. Om så vore, så vore nazisterna i Tyskland demokratiska när de valdes av en majoritet.

Man måste se till innehållet i besluten. Majoritetsbeslut har vi för att förhindra minoritetens förtryck av majoriteten. Men för att förhindra majoritetens förtryck av minoriteten krävs tydliga rättigheter för individen (den minsta minoriteten) och system som upprätthåller dessa.

Vad i Lissabonföredraget medför detta?

torsdagen den 8:e oktober 2009

Ola unveiled

I slöjdebatten har jag babblat på en massa kommentarsfält runt om i etern. Med den vanliga hållningen: emot tvång, för människors rätt att välja.

En hel del tycker att min tankeförmåga är rejält beslöjad. Själv tycker jag förstås att jag ser klart. Så här skriver jag, döm själva:




Dialog om att dölja hela sitt ansikte

"Med förslaget utmanar du principen att människan är fri att göra som hon vill så länge som hon inte kränker andra människors frihet.

En nikab som bärs frivilligt kränker inte andra människors frihet."


"Vi är rätt många som gärna tar en debatt och dialog i frågan. Men inte en debatt som syftar till att komma fram till en lämplig avvägning mellan slöjbärarnas och omgivningens intressen. En sådan debatt har ju redan accepterat som ett faktum att omgivningen har något att säga till om när det gäller andra människors kläder."




Kommentarsrekord på Expressen igår

"Det känns lite som "svåra avvägningar" är ett utmärkt retoriskt grepp för att låtsas att en lagstiftare som du måste ingripa och reglera lite här.

Men det måste du inte alls."





Tydliga gränser för burka och nikab

"Islamister och anti-muslimer är obehagligt lika varandra, och ingen av dem har i ett liberalt parti att göra."

"Det känns svårt att företrädare för ett liberalt parti som (C) presterar motioner där man obekymrat blandar samman tvång ("åläggs") och frivillighet ("själva accepterar").

Den sammanblandningen avslöjar en nedlåtande syn på människors förmåga att träffa egna livsval, och är själva grundbulten i all paternalism."





Ofrihetens försvarare

"Att reglera folks kläder ÄR totalitärt. Det gäller påbud lika väl som förbud. Det ena är inte annorlunda än det andra."

"vad är det som säger att man vill kommunicera när man är på en allmän plats? Har man en plikt att möta sina medmänniskor med blicken?"

"Det är en viktig liberal insikt, och en lärdom från historien, att majoriteten kan ha fruktansvärt fel."

"Motivera hur avsaknaden av lagstadgad klädkod kränker andra människors frihet."

"Som lagstiftare behöver du inte bry dig om vad folk har på sig i privata sammanhang: vad som gäller i hem, arbetsplatser och skolor är rimligen frågor för hemmen, arbetsplatserna och skolorna."

"Om man inte värnar den enskildes rätt till sin egen kropp (vilket inkluderar både rätt att välja kläder och rätt att förfoga över frukten av sitt eget arbete), så har man inget skydd mot dessa totalitära tendenser."

"Lagar har vi för att skydda folks frihet, inte för att inskränka den."




Inse det extrema med burka och niqab

"Jag tycker att islam är en av jordens dummaste religioner. Men det är fortfarande en mänsklig rättighet att bära nikab, eller clownnäsa, eller badbyxor, på allmän plats."

"Endast människor har värderingar, tygstycken har det inte."

"Det finns inte det minsta förtryckande i föreställningar om sexuell renhet, så länge man tillämpar dem på sig själv. Problemet med hederskulturer handlar helt och hållet om att de tillämpar sådana föreställningar på andra."

"Eftersom det handlar om värderingar så kan de inte förbjudas bort. Värderingar är tankar. Att angripa tankarnas yttringar angriper inte själva tankarna. Att sudda bort hakkorsen gör inte att nazismen som ideologi försvinner."

"Det är inte slöjorna som orsakar islam. Det är islam som orsakar slöjorna."




Äntligen en motion om öppenhet på riktigt

"Om du hämtar argumenten för din regleringsiver från Koranen eller från din egen sekulära världsbild spelar ingen roll om resultatet blir detsamma."

"Att någon påbjuder ett klädesplagg är precis lika illa som att någon förbjuder det."

onsdagen den 7:e oktober 2009

Två extremt korkade positioner

Att politiska partier har högt i tak är vanligen en bra sak. Men ibland dyker det upp åsikter som inte på några vägar kan inrymmas utan att partiet fullständigt slås sönder. Som till exempel när folk i liberala partier får idén att vi bör ha lagstiftning uttryckligen baserad på gruppidentitet, eller lagstiftning som får exakt den effekten.

Staffan Danielsson heter en tjomme i Centerpartiet som (tillsammans med Lennart Pettersson) fått för sig att ett förbud mot vissa kläder är en väldigt bra idé. Särskilt sådana där konstiga muslimska kläder ska förbjudas. Det är en inte helt angenäm doft från den ideologiska gödselstacken över hans förslag. Men faktiskt helt i enlighet med Centerns partiprogram. Partiprogrammet från 1933 alltså:


Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar


Nästa lök till skalning är Mahmoud Aldebe. Han menar på allvar, vad det verkar, att särlagstiftning för olika religiösa grupper ska tillämpas. Vissa grupper ska ges specialrättigheter, och själva myndighetsutövningen ska skilja sig. Detta så att t ex en lagstiftande religion som islam ska kunna implementera en del av sina regler som just lagar.

Det är dumt på väldigt många sätt. Lagen ska för det första vara lika för alla. Och för det andra ska religiöst motiverade påbud och förbjud alltid vara frivilliga. Religionsfriheten är en frihet från tvång, inte ett sätt att få tillgång till statlig tvångsmakt (vilket samtidigt gör statens indrivande av samfundsavgifter till ett mycket skumt åtagande).

Även den mycket svaga och moderata islamism (=när man försöker upphöja muslimska sedvänjor till lag) som Mahmoud Aldebe står för är totalitär. Inom islam, liksom inom vilken annan religion som helst (inklusive ateismen) får du vara precis hur fundamentalistisk och radikal som helst. Men du får bara inte tvinga någon annan. Och lagstiftning är tvångsmakt.

Vad gäller Staffan Danielssons tankar om slöjor:

Visst, jag kan sträcka mig så långt som att ett samhälle kanske bör ha vissa zoner där man måste visa sitt ansikte och händer, liksom vissa zoner där man tvärtom inte ska blotta området kring ljumsken. Det verkar som om dessa kroppsområden (kön, händer, ansikte) har speciell signifikans som motiverar sådana regler. Ibland. På vissa platser.

Men generella lagar kring klädedräkt ska vi inte ha. Det borde räcka med den självreglerande mekanism som kallas sociala konventioner. Om folk vill utsätta sig själva för det stigma det kan innebära att gå antingen helt avklädda eller helt påklädda; låt dem göra det!

Om nikab (=spökdräkt) blir förbjuden kommer i alla fall jag att få god lust att börja bära den bara för att. Jag klär mig som jag vill!

Sedan är det en annan sak att spökdräkten problematiseras även inom islam, och jag skriver under på att nikaben är problematisk. Men knappast så problematisk att den motiverar tvång och förbud. Omvärlden blir ju knappast drabbad av en nikab. Det verkar mest vara besvärligt för den som bär den.

Men om bärandet är frivilligt är det faktiskt bärarens ensak.

Ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv är Staffan Danielsson och Mahmoud Aldebe varandras motpoler. Den ene vill förbjuda några av uttrycken för islam, den andre vill påbjuda dem. Men förbud eller påbud kan kvitta lika. Jag buntar samman deras idéer i kategorin "Lagstiftare-som-vill-reglera-sådant-de-inte-har-med-att-göra", och konstaterar att de står och dribblar på samma planhalva. Vi övriga vill gå runt fria och själva välja plan, boll och regler.

Det finns vakna frihetsälskare som reagerar. Min partikamrat PL&C biter också ifrån emot bägge stollerierna, och det är bara att hålla med partikamraten ETR när hon skriver (på sin blogg och i Expressen) att det är viktigt "att vi har en öppen debatt om de åsikter som kandidater på våra nomineringslistor har gett uttryck för."

Det finns nämligen en del skumma åsikter därute.

Bloggtips: PL&C om Centerns sanna natur

Kanske det bästa inlägg jag läst på den bloggen!

Han visar hur Bondeförbundet helt enkelt betyder "Småföretagarförbundet" i en tid då de flesta småföretag fanns i IT-sekto... f'låt jag menar livsmedelstillverkningsbranschen.

Han visar hur liberala kärnvärden är en överlevnadsfaktor för varje småföretagare, och hur alltså de två är oskiljaktiga. Utan de första dör de sistnämnda.

Och han påminner om att det vid sidan av den liberala falangen av Centerpartiet tyvärr finns en särintresseförening som mest är intresserad av två saker: skaffa sig själva eller den egna branschen fördelar på andras bekostnad, och tala om för andra människor hur de ska leva eller klä sig.

tisdagen den 6:e oktober 2009

Fega otäcka arbetsgivare

Läser hos socialdemokraten Ola Möller:


Problemet heter inte LAS, problemet heter inte dålig utbildning, problemet heter inte icke kompetenta personer utan ett av dom stora problemen i vårt arbetsliv heter fega arbetsgivare. Massor av kompetenta och hungrig ungdomar vill inget hellre än att få komma in och jobba, att få bidra med allt sitt engagemang, men arbetsgivarna väljer att gå vidare med lite säkrare kort som har erfarenhet av just den typen av jobb det handlar om.


Jag drabbas omedelbart av två starka känslor:

En del av mig vill förklara: Fegheten är ju en följd av LAS + krångel + höga ingångslöner. Mod har ett pris, en riskpremie. Den kan man inte förhandla bort: det finns en faktisk kostnad man måste ta när man satsar på ett oprövat kort. I och med att risken vid en anställning bärs av mest av arbetsgivaren, och att riskpremien är hög; så måste arbetsgivaren vara feg.

Alternativet är ju konkurs. Den som riskerar för mycket slås ut. Och då har du plötsligt ingen arbetsgivare alls längre. Det är det som kallas tröskeleffekt.

En helt annan del av mig vill bara skrika: men bevisa då hur en bra arbetsgivare ska vara då! Starta ett företag och anställ, om du nu har så förbenat förnumstiga synpunkter på hur andra människor ska sköta sina företag!

Bloggtips: Abir om att det finns hopp för Irak

Få svenskar vet mer om situationen i Irak, med demokratins möjligheter och människornas svårigheter, än Abir.

Så när hon rapporterar så här optimistiskt så blir jag hoppfull.

Bloggtips: Louise P om falska dikotomier


Världen är inte en serie dikotomier ändå analyserar vi den som om den vore så, som om vi är det ena eller det andra, och i den processen skapar vi inte då också dikotomier eller uppfinner dem gång på gång?


LouiseP: Lisbeth Salanders och Ofelias klagan

måndagen den 5:e oktober 2009

Socialdarwinism II: Mänsklig svaghet

För att försöka förklara varför socialdarwinism och liberalism inte är samma sak, så behöver jag stanna ett ögonblick vid det som gör socialdarwinismen så anstötlig: den föraktfulla synen på mänsklig svaghet.

För vi måste börja med att slå fast en sak: mänsklig svaghet är en realitet! Socialdarwinismens fel är inte att den säger: "det finns svaga individer", utan att den säger: "svaga individer ska slås ut".

Svaga individer finns! Det är ju precis därför vi bedriver politik, eller hur? Om alla hade varit utan brist hade vi inte behövt några politiska åtgärder alls.

På ett sätt kan man säga att vi är svaga, allesammans! Svaga eftersom vi är utlämnade åt våra behov. Inget av det vi behöver för vår överlevnad och vårt välbehag kommer automatiskt flygande till oss. Den starka och friska individen belönas inte för att vara stark och frisk. Vi behöver allesammans arbeta för vår överlevnad. Hur pass bra vi överlever är helt beroende av hur rikt det faktiska resultatet av vårt arbete blev.

Mängden arbete räknas inte. Det utgår inte automatisk lön för mödan. Ingen värderar ens ansträngning och utdelar en belöning i proportion mot slitet. Arbetets frukt delas inte ut! Arbetets frukt är vad vi i slutändan lyckas skapa.

Så alla tävlingsmetaforer och bilden av konkurrensekonomi som rangordning har alltså inte med den ekonomiska verkligheten att göra! På löparbanan, där finns ett begränsat antal platser, och bara en guldmedalj åt vinnaren. Men i kampen för överlevnaden, i verkligheten, är antalet deltagare obegränsat, och alla kan bli vinnare (om alla arbetar klokt), och alla kan bli förlorare (om ingen gör det).

Så liberalen är ingen socialdarwinist, och önskar inte att någon förlorar; utan ser verkligheten sådan den är: för att överleva behöver vi skapa det vi behöver, och gör vi det smart behöver ingen vara utan.

Socialdarwinism

Socialdarwinism går som bekant ut på att folkstammen ska "förbättras" genom att svaga individer slås ut. Ska slås ut. Enligt socialdarwinisten ska man aktivt låta bli att rädda de svaga. Inte ens om man vill ska man få lov att syssla med socialpolitik.

Med andra ord en kraftigt antiliberal ideologi.

Jag har ofta tänkt att de som beskyller liberaler för att vara socialdarwinister gör det som ett retoriskt knep. Man ogillar folks frihet, och vill att folk ska associera frihet med utslagning, så att folk blir rädda för friheten. Men den som istället läser innantill ser ju att socialdarwinism och liberalism har rakt motsatta idéer om hur framgången realiseras och för vilka den ska vara tillgänglig.

Socialdarwinismen knyter förhoppningen om samhällets framgång till att man gör sig av med människor som inte förmår leva upp till vissa kriterier. Därför vill de aktivt begränsa framgång, att den bara ska vara tillgänglig för dessa ûbermennischor.

Liberalerna litar istället till människors förmåga att skapa frivilliga samarbeten, och att människor i sådana frivilliga samarbeten får användning för sina styrkor, och på så sätt upphäver de flesta av de negativa konsekvenserna av sina svagheter.

Men jag har börjat svänga lite. Även begåvat folk som Torbjörn Tännsjö har skrivit att "Socialdarwinism är den ekonomiska liberalismens ideologiska kärna."

Och på bloggarna LOKE och Who is John Galt? pågår en debatt där frihetskritiker på allvar hävdar att liberalism ytterst bygger på utslagning av de svaga:


Det är varken en lögn, eller ett missförstånd, eftersom nyliberalismen faktiskt vill slå ut de svaga; det är det som är kärnan i konkurrensen.


Det verkar med andra ord som om missförståndet är genuint, och jag funderar på hur jag ska tackla det. Ni som instämmer i påståendet att liberalism är eller leder till socialdarwinism får gärna tipsa mig vilka tänkbara argument som skulle kunna få er att överge er position.

Ett pedagogiskt problem är att Tännsjö och många andra ickeliberaler har en nyttofilosofisk utgångspunkt på samhällsbygget: målet är den maximala samhällsnyttan (enligt någon definition av nytta), och folks valmöjligheter ska regleras så att vi landar så nära målet som möjligt.

Vissa strikta liberaler (t ex objektivister) har däremot individens frihet som överordnat mål, och då finns det inte ens någon tänkbar samhällsnytta som skulle rättfärdiga inskränkningar i individens frihet. Men det går inte att bemöta anklagelser om socialdarwinism utifrån den positionen, den frihetsetiska. Det renodlat frihetsetiska bemötandet av anklagelse om socialdarwinism lyder i stället ungefär:


Socialdarwinism eller inte; jag bryr mig inte om utfallet så länge som det är en följd av en rättvis process där folks frihet från tvång garanteras.


Istället behöver man förstå att antiliberalernas rädsla för socialdarwinism är faktiskt grundad. En stor del av deras avvisande av friheten beror på denna genuina rädsla för att friheten får omänskliga konsekvenser; att den faktiskt leder till socialdarwinism.

Etiska utsagor om hur samhället bör fungera eller vilka hänsyn vi bör ta till varandra, tar inte denna rädsla på allvar. Kort sagt: det räcker inte med att beskriva etiken, vi behöver också beskriva konsekvenserna av den; även när vi inte är konsekvensetiker.

Synpunkter från alla upptänkliga politiska vinklar är välkomna. Jag utgår nämligen från att alla politiska inriktningar är välvilliga och att det alltså finns ett ömsesidigt intresse att ta reda på om en viss politisk inriktning faktiskt leder till socialdarwinism.

lördagen den 3:e oktober 2009

Bloggtips: Bob Murphy om varför krig INTE är bra för ekonomin

Ibland hör man folk påstå att krig är bra för ekonomin. Den inte helt smarta tanken är att all förstörelse betyder att man måste börja bygga upp, och uppbyggnad betyder tillväxt!

Problemet är ju naturligtvis förstörelsen. Om jag bränner ner mitt hus och sedan bygger upp det, så har ju varken jag eller någon annan blivit rikare. Bara fattigare. Mödan och resurserna för att bygga upp huset för andra gången hade ju använts till något annat.

Bastiat skrev en liknelse om det där.

Och nu har Bob Murphy skrivit ett blogginlägg om hur militär upprustning inte är en god affär, inte ens på andra världskrigets tid.

Krig är enbart av ondo, på alla upptänkliga sätt. Visst, ibland måste man försvara sin frihet med våld. Men det gör inte våld till någonting annat än destruktivt. Eller militära utgifter till någonting annat än en nettoförlust.

Nytt IT-dagis för bondeförbundare

För oss bondeförbundare har det öppnat ett nytt IT-dagis, med ett kraftigt facebook-komplex (fast i många stycken krattigare, det är ju en beta).

http://centerpartiet.net heter spektaklet, och där huserar jag, med mina frågeställningar om närhetsprincip, integriptet, demokrati och frihet.

Titta in!

Bloggtips: Nyttan av rörliga växelkurser

Läs här om varför rörlig växelkurs är så bra.

Precis just av det här skälet är jag emot EMU! Det är inte speciellt krångligt att växla pengar. Det är mycket krångligare när man inte får lov att växla pengar eftersom man har samma valuta, med samma nominella värde, trots att man har helt olika ekonomisk situation.

Frihetsordbok: institutionell konkurrens

Institutionell konkurrens - Att man gör på olika sätt på olika ställen (olika länder, olika kommuner, olika myndigheter osv.), så att det blir olika resultat. Sedan kan nämligen folk på olika ställen kopiera de sätt de gillar bäst.

Detta kräver två saker:

1) Att man inte är rädd för olikhet. Det måste få lov att bli på olika sätt. Ett myller. Ibland bättre, ibland sämre.

2) Att folk får ändra sig. Om ställena tvingas fortsätta att göra som de alltid gjort, så kommer bara de som lyckats bra att lyckas. Men om folk och myndigheter och kommuner och länder får lov att ändra sig, så kan de härma det de gillar hos andra.

Detta höjer kvaliteten på länder och myndigheter dramatiskt.