onsdag 7 oktober 2009

Två extremt korkade positioner

Att politiska partier har högt i tak är vanligen en bra sak. Men ibland dyker det upp åsikter som inte på några vägar kan inrymmas utan att partiet fullständigt slås sönder. Som till exempel när folk i liberala partier får idén att vi bör ha lagstiftning uttryckligen baserad på gruppidentitet, eller lagstiftning som får exakt den effekten.

Staffan Danielsson heter en tjomme i Centerpartiet som (tillsammans med Lennart Pettersson) fått för sig att ett förbud mot vissa kläder är en väldigt bra idé. Särskilt sådana där konstiga muslimska kläder ska förbjudas. Det är en inte helt angenäm doft från den ideologiska gödselstacken över hans förslag. Men faktiskt helt i enlighet med Centerns partiprogram. Partiprogrammet från 1933 alltså:


Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar


Nästa lök till skalning är Mahmoud Aldebe. Han menar på allvar, vad det verkar, att särlagstiftning för olika religiösa grupper ska tillämpas. Vissa grupper ska ges specialrättigheter, och själva myndighetsutövningen ska skilja sig. Detta så att t ex en lagstiftande religion som islam ska kunna implementera en del av sina regler som just lagar.

Det är dumt på väldigt många sätt. Lagen ska för det första vara lika för alla. Och för det andra ska religiöst motiverade påbud och förbjud alltid vara frivilliga. Religionsfriheten är en frihet från tvång, inte ett sätt att få tillgång till statlig tvångsmakt (vilket samtidigt gör statens indrivande av samfundsavgifter till ett mycket skumt åtagande).

Även den mycket svaga och moderata islamism (=när man försöker upphöja muslimska sedvänjor till lag) som Mahmoud Aldebe står för är totalitär. Inom islam, liksom inom vilken annan religion som helst (inklusive ateismen) får du vara precis hur fundamentalistisk och radikal som helst. Men du får bara inte tvinga någon annan. Och lagstiftning är tvångsmakt.

Vad gäller Staffan Danielssons tankar om slöjor:

Visst, jag kan sträcka mig så långt som att ett samhälle kanske bör ha vissa zoner där man måste visa sitt ansikte och händer, liksom vissa zoner där man tvärtom inte ska blotta området kring ljumsken. Det verkar som om dessa kroppsområden (kön, händer, ansikte) har speciell signifikans som motiverar sådana regler. Ibland. På vissa platser.

Men generella lagar kring klädedräkt ska vi inte ha. Det borde räcka med den självreglerande mekanism som kallas sociala konventioner. Om folk vill utsätta sig själva för det stigma det kan innebära att gå antingen helt avklädda eller helt påklädda; låt dem göra det!

Om nikab (=spökdräkt) blir förbjuden kommer i alla fall jag att få god lust att börja bära den bara för att. Jag klär mig som jag vill!

Sedan är det en annan sak att spökdräkten problematiseras även inom islam, och jag skriver under på att nikaben är problematisk. Men knappast så problematisk att den motiverar tvång och förbud. Omvärlden blir ju knappast drabbad av en nikab. Det verkar mest vara besvärligt för den som bär den.

Men om bärandet är frivilligt är det faktiskt bärarens ensak.

Ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv är Staffan Danielsson och Mahmoud Aldebe varandras motpoler. Den ene vill förbjuda några av uttrycken för islam, den andre vill påbjuda dem. Men förbud eller påbud kan kvitta lika. Jag buntar samman deras idéer i kategorin "Lagstiftare-som-vill-reglera-sådant-de-inte-har-med-att-göra", och konstaterar att de står och dribblar på samma planhalva. Vi övriga vill gå runt fria och själva välja plan, boll och regler.

Det finns vakna frihetsälskare som reagerar. Min partikamrat PL&C biter också ifrån emot bägge stollerierna, och det är bara att hålla med partikamraten ETR när hon skriver (på sin blogg och i Expressen) att det är viktigt "att vi har en öppen debatt om de åsikter som kandidater på våra nomineringslistor har gett uttryck för."

Det finns nämligen en del skumma åsikter därute.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar