Socialdarwinism II: Mänsklig svaghet

För att försöka förklara varför socialdarwinism och liberalism inte är samma sak, så behöver jag stanna ett ögonblick vid det som gör socialdarwinismen så anstötlig: den föraktfulla synen på mänsklig svaghet.

För vi måste börja med att slå fast en sak: mänsklig svaghet är en realitet! Socialdarwinismens fel är inte att den säger: "det finns svaga individer", utan att den säger: "svaga individer ska slås ut".

Svaga individer finns! Det är ju precis därför vi bedriver politik, eller hur? Om alla hade varit utan brist hade vi inte behövt några politiska åtgärder alls.

På ett sätt kan man säga att vi är svaga, allesammans! Svaga eftersom vi är utlämnade åt våra behov. Inget av det vi behöver för vår överlevnad och vårt välbehag kommer automatiskt flygande till oss. Den starka och friska individen belönas inte för att vara stark och frisk. Vi behöver allesammans arbeta för vår överlevnad. Hur pass bra vi överlever är helt beroende av hur rikt det faktiska resultatet av vårt arbete blev.

Mängden arbete räknas inte. Det utgår inte automatisk lön för mödan. Ingen värderar ens ansträngning och utdelar en belöning i proportion mot slitet. Arbetets frukt delas inte ut! Arbetets frukt är vad vi i slutändan lyckas skapa.

Så alla tävlingsmetaforer och bilden av konkurrensekonomi som rangordning har alltså inte med den ekonomiska verkligheten att göra! På löparbanan, där finns ett begränsat antal platser, och bara en guldmedalj åt vinnaren. Men i kampen för överlevnaden, i verkligheten, är antalet deltagare obegränsat, och alla kan bli vinnare (om alla arbetar klokt), och alla kan bli förlorare (om ingen gör det).

Så liberalen är ingen socialdarwinist, och önskar inte att någon förlorar; utan ser verkligheten sådan den är: för att överleva behöver vi skapa det vi behöver, och gör vi det smart behöver ingen vara utan.