SD blottlägger sprickor i de övriga partierna

Både Andreas Johansson-Heinö och Johan Ingerö kritiserar etablissemangets SD-kritik på ungefär samma sätt: "Ja, SD är tröttsamt ogenomtänkta. Men det är faktiskt ni också!"

Själv tror jag att skället på SD så här i första vändan handlar mer om att markera gentemot de egna leden. De åsikter som SD står för finns faktiskt, i mer eller mindre uttalad form, både här och där.

SD fiskar ju i bägge blocken samtidigt: de vill både vinna invandringsfientliga LO-medlemmar som hittills röstat (S), och de vill vinna invandringsskeptiskt värdekonservativa inom borgerligheten. De ställer faktiskt frågan till de övriga: vill ni behålla era invandringsfientliga väljare, eller är det OK om vi tar dem?

(Det är för övrigt ett klassiskt grepp, att ställa sin nationalistiska ideologi som ett slags tredje väg gentemot både socialism och liberalism.)

Det betyder att övriga partier måste ta initiativet och formulera sin egen syn på invandring och kulturkrockar. Vart SD vill komma, det vet vi: de är fast i en dröm om ett etniskt homogent Per-Albin-Hansson-Sverige. Men vart vill (S) komma? (V)? (MP)? (C)? (FP)? (M)? (KD)?

Och då menar jag inte de halvhjärtade eftergifterna mot som gjorts gentemot de egna partiets främlingsfientliga: (S) som varnar för social turism och stöder blockader mot utländska arbetare, (FP) som pratar om språkkrav och kulturell kanon, eller centerpartister som vill se ett förbud mot heltäckande kläder.

Ett slags främlingsfientlighet light som lämnar fler frågor än svar: Vilket är den bakomliggande synen på invandring ni har? På människor? Hur bör kulturkrockar hanteras? Vilka krockar är acceptabla och vilka är det inte? Vilka villkor ska man ställa på den som uppehåller sig inom landets gränser? Vilka villkor gäller för medborgarskap?

Själv menar jag att lösningen är ett konsekvent hävdande av de frihetliga värden som har fungerat så väl under andra kraftigt globaliserade perioder i vår historia:

• frihet att göra som man vill så länge man inte sabbar för andra,
  


• rätt att samverka med andra människor man själv väljer, oavsett nationsgränser (som ju bara är påhittade),
  


• individuella rättigheter som slås fast i lag (ju färre men starkare, desto bättre),
  


• och en skyldighet att lyda den lagen, lika för alla, så länge man befinner sig inom lagens jurisdiktion.
  

Inga korkade språk- eller klädkrav eller begränsningar i samhället, så länge man inte begränsar andra. Jag talar förstås inte om vad som gäller i hemmen, eller på skolor och arbetsplatser, eller i affärer och restauranger. Vad som gäller där bestäms förstås av den som förestår hemmet/skolan/arbetsplatsen/affären/restaurangen. Det har ju ingen annan med att göra!

Enkelt att flytta hit, jobba och betala skatt. Inga krav på uppehållstillstånd (avskyvärt ord) eftersom var på jordytan man befinner sig är rimligen ens egen ensak, så länge man inte klampar in i andras privatsfär. Inga krav på arbetstillstånd (avskyvärt ord) eftersom ett avtal om att byta utfört arbete emot lön enbart är en fråga för de som träffar det avtalet.

Rätt att tycka och säga precis vad man vill, och rätt att säga emot lika mycket. Rätt att tro och be hur man vill, och rätt att förlöjliga och håna andras sätt att tycka, tro och be. Rätt att gilla andras sätt att be. Eller låta bli.

Rätt att göra vad man vill med sin egen kropp och tid, men ett absolut förbud att göra som man vill med någon annans kropp och tid, utan denna människas tillstånd.

Ska det vara så svårt?