När kanadensare hör ordet invandrare ser de framför sig en välutbildad, positiv person som är villig att jobba hårt i sitt nya hemland. Snarare än en håglös människa som bränt sitt pass och längtar efter ett liv som bidragstagare.
Men så gör Ingerö den reflektionen att Kanada å andra sidan är befriad från starka vänsterkrafters grepp om invandringsdebatten, till skillnad från Sverige:
Den svenska invandringspolitiken genomgick två radikala skiften från sjuttiotalet och framåt, och båda dessa skiften drevs fram av vänsterkrafter. Dels blev det i det närmaste helt omöjligt att flytta till Sverige av arbetsmarknadsskäl. Dels fick vi en omfattande flykting- och anhöriginvandring.
Socialdemokraterna ville kontrollera arbetsmarknaden och visa upp en öppen famn. De ville skydda svenska LO-medlemmar från konkurrens, och erbjuda invandrare en svensk framtid. När barn resonerar så här brukar det kallas "äta kakan och ha den kvar". När socialdemokratiska ministrar och fackpampar resonerar likadant kallas det "solidaritet".
Genom genidraget att definiera en invandrare som någon alla i första hand är satta att ta hand om, tycka synd om, akta sig för att kritisera; så lyckades man mycket effektivt att på sedvanligt paternalistiskt manér marginalisera driftiga individer som försökt göra något nytt av sina egna liv, och slippa att rubba den svenska arbetarhegemonin:
Flyktingen blev den svenska knegarens konkurrent, inte om jobb men väl om samhällets gunst. Så sent som för sju år sedan skrek Wanja Lundby-Wedin att
"LO kommer aldrig att acceptera tanken på arbetskraftsinvandring innan vi tagit tillvara all den kompetens som finns bland de arbetslösa här hemma."
Vad LO:s ordförande sade var att en arbetslös svensk målare förlorar på att en Kosovoalban kommer hit och bakar pizzor. Detta retoriska gödsel är Sverigedemokraternas viktigaste växtnäring. Ett tidigt argument mot invandring löd mycket riktigt: "de tar våra jobb".
SnurreDemokraterna är inget annat än den logiska följden av denna (i grunden faktiskt främlingsfientliga men klädd med vackra socialdemokratiska ord) politik. Ingerö gör en fundering vad som hade kunnat vara.
Såväl invandringen som integrationen fungerade bäst när vi lade mindre tid på att fundera över varför invandrarna kom hit och mer tid på att hjälpa dem smälta in. Min pappa kom hit 1966. Hade han kommit i dag hade han setts som politisk flykting, men först efter att samhället lagt svindlande summor på att utreda hans flyktingskäl och på bidrag under utredningstiden. Då sågs han bara som ännu en sydlänning som kunde jobba och betala skatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar