Två nyheter nådde mig idag. FRA-lagen klubbades igenom ännu en gång, och en miljard människor svälter.
Jag tänker inte relativisera det ena problemet med det andra: bägge är nämligen fruktansvärda realiteter, fast på olika sätt; och de hänger faktiskt ihop!
FRA-lagen är en försämring, inte tu tal om saken. Lite mer knasigt är det att en miljard svältande faktiskt är en förbättring! På sjuttiotalet var vi knappa 4 miljarder, och då svalt nära 30%! Idag är vi 6,6 miljarder, men ändå är lyckas vi föda så ofantligt många fler. Vi är nere i 15% svältande, och det går hittills hela tiden åẗ rätt håll!
Vilka är framgångsfaktorerna? Hur har vi lyckats med detta? Det kan vi få svar på när vi ser att svälten inte är jämnt fördelad. Den uppstår på vissa platser, när produktionsförhållandena där misslyckas. Inte slumpvis, utan som följd av mycket specifika politiska åtgärder.
Låt oss se på vad som utmärker svältande folk:
De lider under en inkompetent regering, gärna diktatorisk. De har inget skydd för sin äganderätt. De har inte tillgång till ett våldsmonopol som garanterar individuella rättigheter. Detta gör att de inte kan få lån, och att äga produktionsmedel är för dem en stor risk.
Graden av utländskt utbyte inom näringslivet är mycket lågt. Afrika är t ex den kontinent som har lägst närvaro av multinationella storbolag överhuvudtaget. Men värst problem med korruption. Och galenpannor i ledande ställning. Trögrörlig byråkrati. Planekonomiska experiment. Nationaliserade naturtillgångar. Höga tullar. Med mera sådant.
Låt oss se på vad som utmärker mätta människor:
De har rösträtt. De har stabila politiska institutioner. De har ett hyfsat fritt näringsliv. De har yttrandefrihet. De arbetar för frihandel. De har ett stort utbyte med andra människor.
Betrakta i synnerhet de som varit fast i fattigdom, men som gått och blivit alltmer välmående. Vad har de gjort? Jo, de har imiterat de mätta människorna: liberaliserat ekonomin, börjat handla, börjat erkänna äganderätten. Och har på så sätt blivit mätta människor. Friska människor.
Fria människor förmår helt enkelt skapa överflöd tillsammans, genom frivilliga överenskommelser. Men tvångsmakt sätter käppar i hjulet för detta, med svält som följd. Så alla steg mot ökad personlig frihet för världsmedborgarna är ett steg mot rikedom. Alla steg bort från friheten är steg mot fattigdom.
De 30 procenten hungrande som halverades till blott femton: det är framförallt de hungrande i Asien som fått det bättre. Genom liberaliseringar. De resterande femton är i hög grad afrikaner. Gud give att även de blir befriade från de galna härskarnas ok, och får njuta av ett rikt utbyte med alla oss andra, mätta.
Och Gud give att FRA-lagen var ett snedtramp och inte startskottet för diktaturfasoner även hos oss.
(Läs mer hos Who is John Galt?. Och jämför med påståendena hos Ola Möller. Särskilt kommentarstråden är intressant, med påståendet att vårt välstånd orsakar Afrikas fattigdom.)
onsdag 14 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Grymt. Du ger en en repris av när jag läste ekonomisk handelsteori för några år sen =)
SvaraRaderaJag blir beklämd när bilden av världsläget alltjämt fokuserar på elände och inte på de globala förbättringar som faktiskt gjorts.
Skulle kunna utveckla men du har redan gjort det, så jag slipper ;-)
/Ina.
Länka till:
SvaraRaderahttp://bloggar.se/om/privatlivets+död
också, så ser vi att du deltar i minneshögtiden.
Lev väl!
Det är en deprimerande åsikt att vi i väst inte bara _behöver_ bli fattigare för att de fattiga ska kunna bli rikare, utan att vi dessutom har _skyldigheten_ att offra vår rikedom för deras skull. Vem offrade sig för att vi skulle bli rika? Ingen, vi skapade vårt välstånd själva, genom arbete inom liberala ramar precis som du skriver. Att bortse från framstegen som gjorts är allvarligt, att bortförklara dem nästan ännu värre.
SvaraRadera@francisco: Du har helt rätt.
SvaraRaderaOch jag, som tycker det finns en moralisk skyldighet att hjälpa fattiga människor och är något av en konsekvensetiker, finner det moraliskt anstötligt att ens driva den tesen och världsbilden (som t ex Ola Möller m fl gör).
Eftersom konsekvensen av den blir ett ökat lidande för de människor som idag saknar de politiska möjligheterna att ta sig ur sin egen fattigdom.
Talet om att "arbetarklassens befrielse ska vara arbetarklassens eget verk" blir bara snicksnack, om man inte är villig att ge samma arbetarklass (jag tänker främst på den afrikanska) rätt och möjlighet att starta företag, handla med varandra, handla med Väst, och äga och investera den vinst man själv skapat, till nytta för hela kontinenten.
Istället detta svammel om västföretagens investeringar som "imperialism", samtidigt som man stödjer skattefinansierat budgetstöd till korrupta makthavare (=verklig imperialism).