Uranium

Några partikamrater (vilket ord!) har lämnat in en riksdagsmotion om att kommunerna ska ha rätt att säga nej, inte bara till uranbrytning (det har de idag), utan även till prospektering (alltså när någon karvar i marken för att se om det finns något att börja bryta).

De lagar som reglerar naturtillgångarna har en kraftigt statlig slagsida. Huvudprincipen idag är att staten ger tillstånd till företag att röja runt på kommunens mark. Det är inte bra. Det måste ändras.

Jag, som är helt och hållet för närhetsprincip och självstyre, tycker det är självklart att folket i de berörda kommunerna ska få lov att bestämma över samtliga naturtillgångar på deras egna allmänningar.

Säkerhetsföreskrifterna för potentiellt farliga och giftiga saker (t ex all gruvdrift, inte bara uran) är en allmän angelägenhet och bör bestämmas statligt, utan att diskriminera någon verksamhet, på evidensbaserad vetenskaplig grund. Grundvatten och luft känner nämligen inte av några kommunala gränser.

Men koncessionerna, tillstånden för prospektering och brytning, ska säljas av kommunerna. Ja, säljas. Då får nämligen invånarna i varje kommun bestämma vad uranbrytning kontra orört berg är värt. Folket som bor i kommunen ges helt enkelt makt att bestämma vad de har för verksamheter inpå knuten. Skörda både de negativa och de positiva frukterna av det, och själva göra avvägningen om huruvida det är värt det.

Så länge som de nationella och internationella säkerhetskraven följs förstås. Liksom de lokala villkoren för koncessionerna.

Detta är icke-paternalistisk glesbygdspolitik, mina vänner! Inga jämra statliga bidrag. Utan egenmakt åt de kommuner som har en invånare per jag vet inte hur många kvadratkilometer resursrik mark. Power to the people.