"Verklighetens folk"-debatten är lite knasig. Ursprungligen handlade den om att det finns en hegemonisk diskurs om verkligheten som upprätthålls av en ganska liten klick makthavare inom kulturelit och politikerelit. På vissa avgörande punkter går den på tvärs emot vad många människor upplever i sina dagliga verkligheter, och det skapar en klyfta mellan de styrande och de styrda.
Folk leds in i politiska överväganden och val mellan alternativ som de inte alls känner sig hemma i. Som t ex att makthavarna diskuterar om man ska tvångsförvalta "endast" en tredjedel av ersättningsdagarna i föräldraförsäkringen, eller hälften, eller allihop; samtidigt som mellan 80% och 90% av befolkningen helst vill fördela hundra procent av ersättningsdagarna efter eget huvud.
Verklighetens folk vill helt enkelt styra över sina egna liv. Det var den poängen som Hägglund försökte driva hem.
Nå, som företrädare för både makteliten och livsregleringspartiet nummer ett så var väl hans trovärdighet och förmåga att få fram detta inte så bra. I stället framställs det som om det är Hägglunds "verklighetens folk", och inte kultureliten, som i själva verket är de inskränkta och enahanda varelserna.
Johan Ingerö gör ett tusen gånger bättre arbete med att förklara hur den kognitiva dissonansen mellan vardagen och adelns verklighetsbeskrivning ser ut. Läs och fundera!
torsdag 22 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar