Jag gör också den reflektionen att det här inlägget visar precis vad jag och Laakso står varandra nära:
Samtidigt vill vi se en trygg generell skattefinansierad välfärd som inte tillåter att någon ofrivilligt får hela sitt liv förstört av högst allmänmänskliga händelser såsom sjukdom och arbetslöshet.
Inga problem. Men inlägget visar också på vilket sätt vi står långt ifrån varandra:
Den socialliberalism som jag känner mig bekväm med är den som ligger filosofen John Rawls nära, en liberalism som har omfördelning och rättviseskapande åtgärder som kännetecken.
Aldrig att jag definierar "ŕättvisa" som likhet. Aldrig att jag ser omfördelning som ett självändamål.
Ibland krävs det lite omfördelning för att utjämna riskpremierna för folk, så att ingen ska behöva lida utan egen förskyllan.
Men att behöva ta till omfördelning är alltid ett misslyckande! I livsmedelsförsörjningen är vi inte så misslyckade, där klarar den överväldigande majoriteten av att finansiera sin egen försörjning utan behov av försörjningsstöd från socialen, eller att myndigheterna driver butikerna.
Men varför inte majoriteten på samma sätt klarar av att betala försäkringspremierna för vård och omsorg, det kan jag inte förstå. Eller rättare sagt: jag vet att det går! Eftersom vi faktiskt klarar av det idag, via skattsedeln (ett system som läcker resurser i mängder), så skulle vi klara av det med direktbetalning. Med stöd och riskutjämning för dem som drabbats av omständigheter utanför deras egen kontroll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar