Att välja sina motståndare

Hanna Wagenius gör iakttagelsen att medan de som i debatten hårdast har drivit kritiken emot sexköpslagen till allra största delen är kvinnor (Hanna själv, Louise P), och i förekommande fall både har forskat i ämnet (Susanne Dodillet och Petra Östergren) eller till och med säljer sex själva (Isabella Lund och Pye Jakobsson); så väljer Ung Vänsters Ida Gabrielsson att inte ta debatten med dem.

Naturligtvis väljer Ida Gabrielsson att argumentera emot män istället.

Jag förstår henne. I könsmaktsdebatter är identitetspolitik legio. Jag tar själv nästan inga könspolitiska diskussioner längre, eftersom det inte brukar dröja länge innan något av dessa argument dyker upp som diskvalificerar mig från vidare debatt:

1) Jag är man, så därför finns det grundläggande könsexistensiella villkor jag omöjligen kan förstå ("bara en kvinna vet").

2) Min baktanke med argumentationen är att upprätthålla patriarkatet så att jag kan fortsätta njuta av de fördelar mitt medlemsskap av den förtryckande klassen ger mig ("du vill bara fortsätta knulla horor").

Men om nu mitt kön och klass diskvalificerar mig, och alla andra män, varför tar då inte Ida Gabrielsson (och andra som vill försvara sexköpslagen emot angrepp) istället diskussionen med personer som enligt alla identitetspolitiska definitioner borde veta?

Det är ett undvikandebeteende från Ida Gabrielssons sida som jag tycker är intressant ur ett feministiskt perspektiv. Att hon väljer att konsekvent ignorera just kvinnors argument (när de säger emot henne).

Vad gäller sakfrågan håller jag till 90% med henne och försvararna av sexköpslagen. Jag tror nämligen de har rätt i sin underliggande intution: vi människor mår inte bra av att köpa och sälja sex. Dåliga konsekvenser följer.

Men vad jag eller någon annan tror ska väl inte ligga till grund för politik? Sedan när blev intution ett giltigt argument i diskussionen? Det spelar ingen roll om en stor majoritet tror samma sak, om de verifierbara sakskälen saknas så duger det inte att bygga lag på. En stor majoritet trodde liksom på häxerier under häxbränningarna.

Fredrick Federley påminner om att lagen kom till utan någon nämnvärd forskning i ämnet, och det har inte heller bedrivits någon ordentlig forskning för att se vilka de verkliga effekterna av lagen blev.

Förutom avsaknaden av forskning och hävdandet av trosföreställningar, så är det andra saker som gör lagförespråkarnas argumentation suspekt:

Man sätter likhetstecken mellan prostitution och trafficking, men i själva verket är all trafficking för sexuella ändamål, ja faktiskt allt sexuellt tvång förbjudet på andra ställen i lagboken. Sexköpslagen har inte minskat det sexuella tvånget i världen.

Man försöker associera prostitution med slaveri, genom att konsekvent använda den retoriska figuren "kroppar till salu". Men i prostitutionen är den prostituerade lika lite kropp som en tandläkare eller massör. Vad som sakligt sett sker i en sexförsäljning är att en kund betalar för att få vissa nerver (nerver som finns i både manskroppen och i kvinnokroppen) masserade och stimulerade.

Man blandar samman yta och innehåll. Det är sant att man i mycket kan kritisera objektifieringen inom både pornografi och prostitution. Att kvinnor ställs ut i skyltfönster till exempel. Det brukar inte tandläkare göra. Men det är en kritik som riktar sig emot prostitutionens förpackning och yta. Lagen däremot riktar in sig på prostitutionen självt!

Man använder tyck-synd-om-argument genom att visa upp personer som verkligen farit illa av prostitution. Men det är ett starkt argument för att hjälpa dessa personer, inte ett argument för att prostitution är skadligt för alla eller att prostitutionen varit dessa människors enda problem. Det som gäller för vissa kan inte sägas gälla för alla. Men lagen gäller alla, så då måste den vara skriven utifrån allas situation.

Dessutom är just denna del av lagförespråkarnas argumentation extra cynisk. Det finns ingenting som visar hur de som far illa av prostitution på något sätt blir hjälpta av lagen. Men ändå används de som slagträ i debatten, av lagförespråkarna. Det visar att argumentet inte handlar om att lagförespråkarna i första hand vill hjälpa de utsatta, utan inte bangar för att använda dem som debattekniska objekt.

Man kan ju nämligen stötta den som vill ta sig ur prostitution. Om man tar folks egen vilja med sina kroppar och sina liv på allvar, och önskar hjälpa dem att uppnå sina egna livsmål.

Och där, med de egna livsmålen, kommer de sista 10 procenten, de som gör att jag inte kan försvara sexköpslagen: Med vilken rätt blandar sig lagen in i vad två människor gör med sina egna kroppar?

Man kan hjälpa de som vill ha hjälp. Man kan utjämna skadliga maktskillnader genom att stärka lagskyddet för alla (vilket hjälper den svagare parten mest). Man kan arbeta emot stigmatisering och för folks rätt att välja livsväg.

Utan att blanda sig i eller kränka deras rätt att välja.