På DN Debatt publicerar Folkpartiet en artikel där de vill att staten ska återta ansvaret för den svenska skolan.
Folkpartiets argument är ungefär dessa:
- Skolresultaten har blivit sämre.
- Dagens styrning är otydlig: staten har ett visst ansvar och kommunerna ett annat; så vid problem kan de skylla på varandra.
- För att uppfylla skollagens portalparagraf om allas rätt till likvärdig utbildning i det offentliga skolsystemet måste skillnaderna mellan kommunerna försvinna
Jag tänker inte gå in så mycket på de två förstnämnda, bara konstatera att den kommunala styrningen inte i sig kan vara skäl till kvalitetsförsämringen. I andra länder har lokal skolförvaltning varit ett sätt att höja kvaliteten. Det handlar nog mer om vad beslutsfattarna faktiskt gör, än om nivån på deras mandat.
Det är den tredje punkten som är intressant.
Även socialdemokraten Ola Möller applåderar nämligen Folkpartiets utspel, med just rädslan för de kommunala olikheterna som argument.
Möller har en god tanke som stödjer ett kommunalt förvaltarskap: att resurstilldelningen för eleverna ska vara behovsbaserad istället för en nationell skolpeng, lika för alla. Han inser nog att en sådan behovsprövning blir svår att genomföra på statlig nivå. Den statliga nivån är ju den nivå som är (förutom EU och FN) längst bort från barnet. Den nivå med absolut minst möjlighet att se varje barns behov.
Men Möller hindras att tänka lokalt, av sin oförklarliga rädsla för att olika delar av landet kommer att nå olika resultat:
Med det kommunala ansvaret differentieras också pengar, kvalité och i slutänden resultaten kraftigt. Även med olika och spritt ansvar, enheternas "självständighet", sker en differentiering.
Felet med resonemanget är förstås att det inte finns någon "slutänden". Det är ju en dynamisk process som fortsätter, där differentieringen bara är början: när de olika ställena en gång har uppvisat olika resultat, så kan ju de skolor som lyckats sämre börja imitiera de goda exemplen.
Särskilt lär de dåliga skolorna få bråttom, om barnen börjar lämna dem. Då försvinner deras intäktmöjlighet. En skola som lever på ett elevunderlag som självmant väljer, kan bara överleva om den levererar en god utbildning. Vilket garanterar en god utbildning.
Om kravet på likvärdighet ska tolkas som "likhet" istället för lika möjligheter att välja skola; så stagnerar utvecklingen. Det går ju inte att centralt definiera vad som är en god skola; utan vad folk menar är en god skola framgår ju av deras olika val.
Ibland uppkommer nya idéer, och om inte den enskilde har möjlighet att pröva och sedan välja eller välja bort, så vet vi ju inte ens vilken sorts skola som är möjlig att genomföra. Utvecklingen bestäms istället av räckvidden på centralplanerarens fantasi.
Möller kommer fram till sina ståndpunkter genom sin vision vad själva syftet är med skolan: "För mig är målet med skolan att skapa ett samhälle, att forma den värld vi vill leva i, inte bara att stilla reproducera det som alltid varit."
Men en sådan dröm kräver att man betraktar barnen som objekt och byggstenar i det samhällsbygget. Barnen ska formas att uppfylla Möllers och andras politiska drömmar. Något som inte är ett uns mer progressivt än att använda barnen för att reproducera det som varit.
Även i FP:s utspel finns en tanke om att skolan ska förverkliga en samhällsdröm, och att det är synen på skolan som verktyg och eleverna som produkter, som socialdemokraterna Silfverstrand och Möller kan relatera till.
Gentemot den paternalistiska tanken, som Folkpartiet och Socialdemokraterna irriterande många gånger har gemensam, vill jag hävda skolan som den enskilde elevens verktyg för sitt eget livsprojekt.
Och då är det inte en statlig angelägenhet, utan en individuell. Där vi naturligtvis stöttar varandra att välja god utbildning. Och solidariskt hjälps åt att betala barnens utbildning. Men nog räcker den kommunala nivån för den solidariteten? Varför ska pengarna och ansvaret upp och vela på statlig nivå för, innan det ramlar tillbaks ner till oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar