söndagen den 28:e februari 2010

Lästips: Om sjukförsäkringarna

Anders W Jonsson har skrivit tre korta men viktiga blogginlägg om sjukförsäkringar och arbete:

Det första: "Jag såg stupstocken!", handlar om hur den bortre gränsen i sjukförsäkringen av motståndarna framställts som närmast en avrättning. Du kastas ut i kylan. De onda borgarna bryr sig inte. Medan verkligheten istället handlar om att man överförs till Arbetsförmedlingen och får hjälp att komma tillbaks på banan igen.

Det andra: "Siffror siffror siffror" handlar om att ohälsotalen minskar, samtidigt som arbetslösheten naturligtvis har ökat i spåren efter en kraftig nedgång i efterfrågan.

Det tredje: "Fler unga förtidspensionärer" handlar om en grupp som regeringen inte lyckats hjälpa på ett bra sätt: människor under 25 år som hamnar i förtidspension. Att det egentligen är två grupper: dels unga människor som överlevt svåra medfödda skador (människor som förr om åren med sämre utvecklad sjukvård alltså inte ens skulle levat); och dels unga människor som gått från arbetslöshet till långtidssjukskrivning till förtidspension.

Uppdatering: Här passar även detta inlägg, om hur fackföreningarnas krav på att ta bort den bortre gränsen verkligen inte är något som hjälper medlemmarna. (Var inte kombinationen bortre gräns + rehabilitering något som facken brukade vara för?)

lördagen den 27:e februari 2010

Spekulationsattack!

Jag blir så trött på alla som försöker skylla konsekvenserna av sina egna ekonomiska beslut på andra. Nu senast är det grekiska politiker som menar att det är illasinnade "spekulationsattacker" som ligger bakom problemen.

Tongångarna känns igen. Under den svenska 90-talskrisen hördes samma sak: det var kortsiktigt köp och sälj av svenska kronor som orsakade allt. Vilket är att blanda ihop orsak och verkan. Det ständiga köpandet och säljandet av valutor är helt normalt, och ingenting som orsakar problem. Om man däremot redan har problem, så yttrar sig problemen på marknaden.

Marknaden är en budbärare, och pengar ett slags meddelanden. Meddelanden som berättar om vad saker och ting faktiskt är värda. Om man underminerat det faktiska värdet på sina tillgångar, till exempel genom att sätta sig i stor skuld och inte producera lika stora värden som man konsumerar, så kommer detta att märkas i hur pengarna flödar. I en frisk ekonomi kommer pengarna att flöda med dig, i en sjuk ekonomi kommer pengaflödena att motarbeta dig; tills dess du har gjort ekonomin frisk igen.

fredagen den 26:e februari 2010

Positivt från Bernanke

Den amerikanska centralbankschefen Bernanke talade inför kongressen i onsdags och levererade ett ganska tufft men gott meddelande. Människorna i USA har ju under en längre tid spenderat mer än vad de producerat. Det gäller både Bush, som både startade dyra krig och försökt stimulera igång ekonomin efter 11 september, och Obama som både fortsätter att kriga dyrt, och stimulera igång ekonomin ännu mer.

USA är alltså skuldsatt upp över öronen, vilket naturligtvis leder till problem. Närmare bestämt exakt samma problem som Grekland brottas med.

Nu har det funnits bedömare som hoppats och önskat att centralbanken helt enkelt skulle "trycka upp mer pengar" (egentligen: se till att det kommer ut fler dollar på marknaden genom utställande och återköp av diverse obligationer till konstgjort satta priser; men effekten är densamma som att trycka och distribuera ut fler sedlar).

Det är den "lösningen" som Bernanke säger att centralbanken inte tänker genomföra. Och det är ju bra sagt.

En sådan åtgärd är ju som bekant inflatorisk. Bedömarna önskar att problemen "löses" genom att man accepterar en inflation på mellan 4 och 6 procent. Om du har en skuld på 100 dollar blir den plötsligt 95 dollar. Kruxet är ju att det är den som lånat ut 100 dollar till dig som får betala. Vilket leder till prishöjningar, i takt med att fler inser att dollarns reella värde faktiskt har sjunkit.

Inflation är ett slags kedjebrev som gynnar den som är nära källan, men missgynnar alla andra. Det går inte att lura ekonomin. Om man är kraftigt skuldsatt har man en enda möjlighet att lösa problemen: man måste dra ner på utgifterna och öka intäkterna.

Dvs, eftersom det gäller en stat: skära ner på de offentliga utgifterna samtidigt som man höjer skatterna. Att sluta bedriva dyra krig är en god början. Bättre bygga upp en att riva ner.

Hoppas Bernanke står fast.

Kritik = Förtal = Hädelse

Det går inte att hålla isär begreppen förtal, kritik och hädelse.

Till att börja med kan man inte på något vettigt sätt skilja mellan kritik och förtal. Möjligen att förtal skulle vara ogrundad kritik, men vilken domstol ska avgöra om min kritik av dig var ogrundad eller inte?

Och likaså kan man inte hålla dessa begrepp åtskilda från hädelse. Det finns alltid någon människa som menar att en företeelse eller person är såpass helig att den står fri från kritik. Själv tycker jag till exempel att Jesus alltid står över all kritik. För en annan person är det den egna sexualiteten. För en tredje är det profeten Muhammed.

Ska vi kunna leva tillsammans finns det bara två vägar att gå. Antingen menar vi på allvar att alla har rätt att inte bli sårade. Det verkar som om Lars Gårdfeldt och Faisal A. Z. Yamani (se länkarna) är lite inne på det, var och en på sitt sätt. Men då får vi en värld där ingenting i princip kan kritiseras.

Eller så menar vi på allvar att allt kan kritiseras, ifrågasättas, och skämtas med. Så länge ingen utsätts för våld och tvång, eller hot om våld och tvång, så är ingen skada skedd!

torsdagen den 25:e februari 2010

Lästips: Reason om övervakningsstaten

Katherine Mangu-Ward på Reason har intervjuat dem amerikanske journalisten Shane Harris som utkommit med en bok om övervakningsstatens oförmåga att förutse terroristattacker, trots tillgång till information.

Lästips: En man med ett skägg

Som också försöker, så här i efterhand, sig på att begripa sin uppväxt.

Det är nätverket det hänger på

Hur kan det komma sig att jag tjänar multum (i internationell jämförelse) utan att jag anstränger mig jättemycket, medan en ensamstående lantbrukare och fembarnsmor på landsbygden i Malawi sliter sig halvt fördärvad och ändå knappt förmår föda sin familj?

Orättvist? Ja! Hur avhjälps orättvisan? Ett förslag: Jag skulle kunna byta försörjning och odla på tomten. Då blev jag och kvinnan från Malawi lika fattiga, och vi skulle kunna sända en solidarisk tanke till varandra.

Ett annat förslag: man skulle kunna analysera vad det är som ger mig så god utväxling av min arbetsinsats, och försöka reproducera det i Malawi.

Första insikten är att arbetsvärdesteorin uppenbarligen inte stämmer! De mervärden vi skapar skapas i väldigt liten grad genom vår direkta arbetsinsats.

Den andra insikten är att det ojämförligen största bidraget till värdeökningen av en vara eller tjänst istället uppkommer i själva bytet av varan eller tjänsten mot en annan vara eller tjänst (eller mot pengar, som i sin tur varit del i ett tidigare sådant byte).

Jag ger ifrån mig sådant som för mig haft en väldigt låg marginalkostnad att producera, och jag får i utbyte något som ger mig en väldigt hög marginalnytta. Den jag byter med gör likadant. Tadaa! Väldigt mycket nytta (=värde) har plötsligt uppstått, bara genom ett frivilligt byte. Ett byte där vi bägge fått stort värde till en låg kostnad.

Den tredje insikten är att om detta kan skalas upp, så att vi allesammans ingår i ett stort nätverk av människor som frivilligt byter värden med varandra, så kommer vi alla att ha det väldigt bra!

Nu är det saker som krävs för att detta ska bli verklighet. Var och en måste tillerkännas rätten att förfoga över det man producerar. Äganderätten. Annars kan ju inget utbyte ske. Tänk om jag byter med dig, och så kan jag inte vara säker på att du verkligen äger det du byter med. Då slås nätverket sönder.

Därför behövs det institutioner som tillerkänner människor den rätten. Och man behöver rätt att byta med varandra. Rätt att anställa om det går bra. Rätt att ta del av vilken information som helst och rätt att sprida vilken information som helst. Rätt att behålla merparten av det man tjänar ihop. Rätt att kunna handla utan att nationsgränser (påhittat påfund) hindrar.

Så byggdes vårt eget land upp: först försvann de legala hindren så att folk fick lov att handla och resa inom (och i viss mån utom landet). Sedan kom uppfinningarna och entreprenörerna som gjorde att välståndet kundet ta fart. Och till sist fanns det ett ekonomiskt utrymme för sociala reformer.

Samma väg har de folk gått som under de senaste trettio åren tagit sig upp ur fattigdomen: först rätten att bedriva affärer och fritt knyta kontakter, sedan affärer som skapar värdena, sedan utrymme för välfärdsreformer. Samma väg ligger framför de länder som vill ta sig upp ur fattigdomen.

Den mest lögnaktiga propagandan som finns är att vi som är för människors rätt att handla med varandra är individualistiska egoister som vill profitera på andra människors bekostnad. I själva verket är det ju tvärtom. Det är samarbetet mellan människor, i de stora bytesnätverken som skapar de stora vinsterna för alla. Som förjagar fattigdomen. Som gör att min ringa arbetsinsats gör mig många gånger rikare än den fattiga bonden.

Jag har tillgång till ett bättre nätverk, och jag vill arbeta för att kvinnan i Malawi också ska få tillgång till det. En jord, en mänsklighet, ett nätverk.

onsdagen den 24:e februari 2010

Lästips: Enn Kokk om socialdemokratisk film

Den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk är en fantastisk källa till kunskap om partiets och sympatisörernas kulturproduktion. Det är så mycket av min egen uppväxt under 70-talet som blir begriplig för mig, när jag läser hans redogörelse för hur olika delar av kulturvänstern korsbefruktade varandra, musik som tog ställning, barnböcker som var partsinlagor i debatter osv.

Hur folkfostran, inte minst av mina unga generationskamrater, var viktig för partiet.

Och så nu då, i senaste blogginlägget, om Rörelsens filmproduktion.

Den här formuleringen säger så väldigt mycket:


Att göra film var dyrt även då. SAP har lagt ner miljoner på att göra valfilm genom åren. Man har använt en oerhört stor andel av valbudgeten för att göra just film. Fram till sextitalet då televisionen slutgiltigt degraderade spelfilmen som attraktivt medium.

Socialdemokratins insatser inom filmen är faktiskt unika, inte bara om man jämför med de andra svenska partierna utan i hela västvärlden. (Det är bara kommunistpartierna i Östeuropa, tidigast av alla det i Sovjetunionen, som kan visa upp något liknande.)

Ohlsson smakar sin egen medicin

En av de konstigaste liberala dikeskörningarna jag vet är Birgitta Ohlssons märkliga kombo. Å ena sidan en klarsynt och insiktsfull liberalism, som vittnar om ett stort förtroende för den enskilda medborgarens förmåga att själv klara av sina egna prioriteringar.

Å andra sidan, så fort det kommer till jämställdhetsfrågor, så uppvisar Ohlsson en iver att detaljreglera samma medborgare, tills dess beteendet är jämställt på precis det sätt som Ohlsson, inte medborgaren, föredrar.

Nu talar EU:s familjedirektiv om en plikt för mödrar att vara föräldralediga. Liberalen Ohlsson vaknar till och ryter (helt riktigt) ifrån! Här ska inte detaljregleras hur och när Ohlsson tar ut föräldraledighet!

Men vänta nu... hur var det med Ohlsson och detaljreglerandet av när och hur folk tar ut föräldraledighet?

Barnet är förmånstagaren i föräldraförsäkringen, för att barnet ska tillerkännas rätten att ha omvårdande vuxna omkring sig.

De omvårdande vuxna i barnets närhet är de som bäst kan avgöra vem som ska vara med barnet och när. Hoppas att Ohlsson börjar begripa det nu, när hon själv ska bli förälder.

Lästips: Cornucopia om RUT och ROT

Cornucopia skriver bra om RUT och ROT:


Två fel gör inte ett rätt. Man löser inte strukturella svenska fel, genom att göra ännu mer fel.

Nej, harmonisera all moms till samma skattesats, t ex 20%. Ta bort värnskatten, sänk marginalskatten och höj grundavdraget.

Enda anledningen till att göra inköp av tjänster avdragsgilla, vilket de redan är för företag, är om man gör alla tjänster avdragsgilla. Inte att man gynnar två specifika överprissatta branscher.


I sak är det helrätt. De riktade avdragen snedvrider prissättningen och ökar krånglet. Varken RUT eller ROT är att betrakta som några lösningar på problemen.

MEN så tillkommer det en aspekt som Cornucopia helt missar: den pedagogiska. För även om till och med vänsterblockets Maria Wetterstrand offentligen har erkänt att högre skatter ger färre jobb, så är ju inte detta samband helt klarlagt i debatten ännu.

Det finns i den svenska politiska debatten en ovilja mot att resonera kring skattepålagor som direkta kostnader, som något som ska betalas av arbetarna, som något som fördyrar arbetarens eget arbete, och därför gör arbetsköpare ovilliga att köpa (dvs leder till arbetslöshet).

Då kan man betrakta ROT-avdraget som en första provsond. Ett experiment. Vad blir effekten av en sänkt skatt på byggnadsarbete? Stämmer det som borgarna säger att en sänkt skatt leder till ökat köp av arbete?

Jaha, det gjorde det. Kan det gälla även andra branscher? Ska vi testa med RUT-avdraget för hushållsnära tjänster? Jomenvisst, det fungerade det också.

På det sättet har vi fått två konkreta exempel på att sänkta skatter leder rätt. Vilket gör det enklare att driva igenom de förslag som Cornucopia och jag är överens om är bra förslag. Ett rejält grundavdrag t ex, som dessutom har det goda med sig att det gynnar de som tjänar minst.

Man skulle kunna ersätta RUT- och ROT-avdraget med ett sådant generellt avdrag. Då upphör de dåliga snedvridande effekterna av RUT och ROT. Och sedan kan man gå vidare därifrån: vilka andra skatter skulle man kunna sänka? Vilka vinster får man om man inför platt skatt? Och så vidare.

Den politiska processen är just en process. Ett folk är, klokt nog, ovilligt att handlöst kasta sig in i totala experiment. Istället vill man pröva sig fram, testa lite, och inte ta nästa steg förrän man sett att det bär. Gärna långtgående liberaliseringar, men med förnuft och känsla. Så skulle man kunna sammanfatta det.

Svälj den beska medicinen

Nu dånar det i rättens krater. I Spanien och Grekland. Man demonstrerar mot nedskärningar, och mot höjda pensionsåldrar.

Det märkliga är inte att man protesterar mot sina folkvalda. Det är ju politikerna som bär skulden till den uppkomna situationen. Det märkliga är att de protesterar mot precis de åtgärder som kan rädda dem.

För grundproblemet är att politikerna har lurat i folk att de är rikare än vad de i själva verket är. För att slippa utsätta människor för den ekonomiska verkligheten har politikerna klubbat igenom budgetar mer stora underskott. Som har haft utgiftsposter som är större än intäktsposterna. Dvs som har gett folk mer pengar än vad folk har tjänat ihop.

Det går ju inte ihop. Så därför har de lånat för att täcka upp. Men skulder måste betalas tillbaks. När långivarna tröttnat på att plundras. Så vad är det folk egentligen säger till politikerna i sina protester? "Fortsätt lura oss!"? "Fortsätt skuldsätta oss och våra barn så att vi kan leva över våra tillgångar, så att vi kan förbruka mer än vad vi producerar!"?

Företag kan inte blåsa folk i den här skalan. När intäkterna understiger utgifterna och ingen ljusning är i sikte, så begär långivarna företaget i konkurs. Det städar bort oseriösa aktörer. Enskilda företag kan inte uppbåda sådana gigantiska skulder som stater kan.

Men politiker, med kontroll över statsbudgetar, statskassor, centralbanker, våldsmakt och beskattning, de kan. Så folk borde säga till sina politiker "Sluta!" "Ta ett steg tillbaks!". Det är deras agerande som lett till problement, så den logiska konsekvensen borde vara att de faktiskt slutar agera, och istället bemyndigar folk att städa upp efter dem.

Nej, det är inte roligt. Men efter en röjarskiva så måste man städa. I det långa loppet tjänar alla på det, och problemen krymper inte ihop av sig själva om man bara blundar och väntar tillräckligt länge.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

Och denna bloggpost säger egentligen inget annat än vad kloka Hanna Wagenius säger.

Lästips: Dopade terroristpedofildelare

En lysande text som förklarar precis orimligheten i rent-mjöl-i-påsen-argumentet: Om du inte ställer upp på vår övervakning har du något att dölja och då är du en dopad terroristpedofildelare som säljer knark på internet!

"Terroristpedofildelare" är för övrigt dagens ord. Trollet, bäckahästen, elake sotaren, den översexuelle negern. Auktoritetens behov att projicera sin skräck på fantasifigurer och språkliga konstruktioner, allt i syfte att kunna skrämma folk till lydnad, är konstant.

Lästips: Laakso om skattesystemet

Socialdemokraten Laakso är bra idag, angående RUT-avdrag:


En del kallar avdrag för bidrag och andra flåsar på med sitt föraktfulla uttryck om pigtjänster medan återigen andra symboliserar texten med bilder på slavar. Hur hittar man rimlighet och balans i med de snedtrampen i åtanke?

...

Jag menar att det som borde utredas är om skatten på köp av tjänster är det som ligger för högt. Det behövs inga avdrag eller bidrag för att kunna köpa tjänster, däremot är det dags att ifrågasätta om det är rimligt att 20% av priset för en vara eller en tjänst ska vara skatt när vi redan betalar cirka 45% i skatt på inkomster.


Precis. Jag är emot speciella avdrag för vissa prioriterade områden. Som Bengt Silfverstrand skrev i ett kommentarsvar till mig: "Varför inte RUT-avdraga hela tjänstesektorn! Det är ju den logiska konsekvensen av ert resonemang."

Själva behovet av ROT- och RUT-avdrag är ju bevis i sig på att tjänster beskattas alldeles för högt. Om en lägre skattesats (=effekten av avdraget) leder till att betydligt fler tjänster utförs, så blir konsekvensen högre skatteintäkter. Dessutom blir det fler personer i egen försörjning, vilket betyder att färre skattekronor behöver läggas på att hjälpa dessa, vilket betyder att insatserna kan koncentreras till dem som av olika skäl verkligen inte kan försörja sig.

Den effekt du får av specifikt ROT och RUT, den kan du ju få på hela tjänstesektorn. Genom att sänka skatten. Skatten innebär en tröskel som stänger ute människor. Om du, för att kunna ge en människa 100 kr i ersättning för ett utfört arbete, först måste betala 150 kronor till stat, kommun och landsting i både synliga och osynliga skatter, så ställer det extremt höga krav på den som utför arbetet. Den personen måste ju leverera en tjänst till ett värde av uppemot 250 kr, för att få lov att motta sin hundralapp.

Det är denna elaka tröskeleffekt som Laakso vill problematisera. Med all rätt, och det är egentligen helt naturligt att det är en representant för det socialdemokratiska arbetarpartiet som intar det perspektivet, eftersom en tröskel som hindrar folk att få full betalning för sitt eget arbete ju är väldigt arbetarfientlig.

Detta insåg de tidiga socialisterna. "Båd' stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner." för att citera Internationalen.

Det som är lite anmärkningsvärt och tragikomiskt är socialdemokraten Laaksos avslutande förhoppning:


Om de rödgröna vinner valet i höst borde miljöpartiet ta initiativ till en utredning om en ny skattereform som börjar från grunden och som ska leda till att svara på frågan “Varför?” kring varje skatt och varje bidrag och varje avdrag och som ska utvärdera effekterna av vårt nuvarande skattesystem för att komma fram till något som både ger generell välfärd, fungerar rättvist och som har legitimitet bland befolkningen.


Han skriver själv att han inte hyser någon förhoppning om att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ska våga betrakta skatter som något problematiskt. Vilket gör att jag än en gång undrar vad en människa som Erik Laakso egentligen gör i (S). (En fråga som mer hårdföra socialdemokrater också ställer sig).

Själv tycker jag förstås att oavsett vem som vinner valet, så ska en översyn av skatterna ske. Det ska, tycker jag, vara en stående politisk uppgift för riksdag och regering att ständigt se i vilken mån den förda politiken ger människor mer och mer självbestämmande över sitt eget liv, sina egna kontakter, sina egna preferenser och sina egna pengar som de själva tjänat ihop.

Dagens klåfinger

EU-byråkratin vill undersöka hur Googles sökalgoritm funkar, eftersom företag känner sig orättvist behandlade. Kanske rent av kränkta?

Men Google är ingen myndighet. Google har den självklara rätten, precis som vilken privatperson som helst, att rangordna sökträffar precis som de vill. Ingen har rätt att kräva en viss placering i träfflistan, och ingen har rätt att kräva att få veta hur Googles egenpåhittade algoritmer fungerar.

Om man inte gillar Googles sätt att rangordna, så kan man skapa en egen söktjänst. Det var ju så som Google gjorde, av missnöje med hur de dominerande söktjänsterna då fungerade. Och att använda Google är frivilligt. Kommer det något som användarna tycker är bättre, så byter de. Det var så som folk började att använda Google.

Googles dominans är resultatet av miljontals människors pågående frivilliga handling. Missköter de sig i folks ögon, så tappar de dominansen ögonaböj. Att rösta bort företag med fötterna är den mest direkta och effektiva form av verklig folkmakt som vårt samhälle har.

Däremot har alla vi medborgare rätt att få veta hur våra myndigheter, rangordnar och riskbedömer oss, i sin övervakning av våra elektroniska fotspår. För vi kan inte utan vidare byta övervakare om vi vill. Vi röstar inte bort FRA med fötterna, ögonaböj. Myndigheterna sitter på den lagstiftande tvångsmakten, och har - till skillnad från Google och andra företag - rätt att med våld tvinga oss att inrätta oss i ledet.

Men rätten att veta hur och på vilka grunder vi övervakas, den rätten förvägrar de oss. Precis som de förvägrar oss rätten att kommunicera avlyssningsskyddat, även när det inte finns skäl att misstänka oss för någon svår kriminalitet.

Den rätten måste vi kräva tillbaks.

tisdagen den 23:e februari 2010

Den ohyggliga ekonomiska demokratiseringens

Det kallas för "ekonomisk demokrati" eller "total" eller "mer fullständig" demokrati; när statsmakten ges rätt att på ett mycket långtgående sätt diktera villkoren för människors företagsamhet. Så länge som statsmakten agerar på majoritetens mandat.

Företrädare för denna åsikt ser inga problem med att majoriteten bestämmer över minoriteten ens när det gäller saker som majoriteten rimligen inte har med att göra. Därför får de problem när minoriteten hävdar individuella rättigheter, när minoriteten hävdar att ingen, inte ens om man är 99% som är helt överens, har rätt att frånta någon enda individs grundläggande rätt.

Exemplet med de två vargarna och lammet som skulle rösta om vad man skulle äta till lunch kommer för mig.

Det ohyggliga i projektet "ekonomisk demokrati" framkommer tydligt när man betänker att det handlar om makten över produktionsmedlen. I marxistisk tanke är produktionsmedlen de verktyg som arbetaren använder för att producera. Arbetaren själv tillhör inte produktionsmedlen.

Men i verkligheten är det just arbetaren i kombination med verktygen som utgör produktionsmedlen. Utan arbetare är produktionsapparaten stendöd.

Och det betyder att demokratisk makt över produktionsmedlen innebär majoritetens makt över arbetaren. Ner till detaljnivå.

När det gäller hushållsnära tjänster har kommentatorer från vänster ställt sig frågande till om vi alls ska ha den typen av tjänster i vårt samhälle (utom när det är "befogat" av ålders- eller svaghetsskäl, kommunal hemtjänst vill ju ingen avveckla).

Men vem har rätt att gripa in, när person A vill betala person B för att utföra något; och detta inte är skadligt för någon? Två personer avgör gemensamt om en betaltjänst finns: säljaren bestämmer sig för att sälja, och köparen bestämmer sig för att köpa.

Folk som klåfingrigt vill lägga sig i sådant får faktist lugna sig, tills dess debatten handlar om sådant som faktiskt är gemensamma angelägenheter.

Läs även Prärietankar om hur hushållsnära tjänster utmanar ett hegemoniskt sätt att tänka.

En enad vänster och höger

Att den politiska kompassen är ett viktigare verktyg än höger-vänster-skalan hoppas jag att alla har begripit. Höger-vänster-skalan mäter bara lusten att tvångsomfördela folks ekonomiska resurser.

Mellan nord och syd går synen på mänsklig frihet kontra tvång under auktoriteter. Så finns det alltså både auktoritär och frihetlig vänster, både auktoritär och frihetlig höger. I Sverige är det den auktoritära vänstern och den frihetliga högern som är tydligast, men det behöver inte vara så.

I USA är till exempel högern i Milton Friedmans efterföljd minst lika anti-imperialistisk som den amerikanska vänstern, vilket betyder att man kan enas om krav på att USA ska anta en mer ödmjuk utrikespolitik. Neokonservativismen är deras gemensamma fiende, världens folk deras gemensamma vänner.

För att citera Tage Danielsson:


Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste kommer först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.



I Sverige borde den frihetliga vänstern och den frihetliga högern kunna enas, inför valet, om att riva upp och ifrågasätta övervakningssamhället och det polisiära godtycket. Även om (S) och (M) är stora, så borde en koalition av Vänsterpartister, Miljöpartister, Centerpartister, och Folkpartister kunna enas om att attackera FRA-lag, Ipred, datalagringsdirektivet m fl integritetskränkande reglementen som kommit under senare år. En koalition för öppenhet helt enkelt.

Om ett sådant samarbete annonserades i just dessa frågor, så skulle det sätta ett omedelbart tryck på de mer auktoritära elementen i S och M, och frihetligt sinnade Socialdemokrater och Moderater skulle förmodligen ansluta sig.

För även om V och MP inte alltid har begripit att rätten till sin kropp är samma sak som rätten till frukten av sitt arbete, eller att rätten till sin kropp är samma sak som rätten att ha sex på ett sätt som statsfeminismen ogillar; så är dessa partier trots allt påfallande livsstilsliberala, och i grunden emot integritetskränkningar.

En koalition för öppenhet borde kunna spränga blockgränserna och faktiskt åstadkomma att marschen mot Bodströmsamhället avbryts.

Lästips: Sanningen om gräddfilen

Talte Mona Sahlin sålunda: "Sedan våren 2008 tillåts privatbetalande patienter att ta gräddfilen in på akutsjukhusen. På Södersjukhuset i Stockholm finns en privatklinik inne på ett skattefinansierat sjukhus. Där gäller att man betalar 150 000 kronor för sin behandling eller också är man inte välkommen. Må så ske, sade socialministern i en debatt här för ett år sedan, och så skedde. Det är två sorters vård och två sorters väntrum inne på de sjukhus som vi alla har byggt upp med våra skattepengar."

Men sanningen visade sig vara något helt annat.

Varför ljuga? Varför misskreditera en verksamhet som jobbar för att minska de eländiga vårdköerna? Vad händer om sådana här initiativ vid ett maktskifte försvinner? Blir vanliga enkla människor hjälpta då? Ska inte Socialdemokraterna vara ett parti för den vanliga människan?

Lästips: Uppsalademokraten

Jag älskar när folk är tydliga med sina uppfattningar och redogör för varför de tycker som de tycker.

En ny tidning med klar rödgrön profil har ser dagens ljus: ETC:s lokaledition för Uppsala: Uppsalademokraten.

Intressant läsning, särskilt som inte bara ledarsticken utan även nyhetsvärderingen har en tydlig ideologisk bias. Och nätupplagan har möjlighet att kommentera.

Låt det politiska samtalet blomstra!

(Via Enn Kokk)

Lästips: Hur idén om AGW växte fram

En historisk exposé över klimathotets uppgång och fall.

måndagen den 22:e februari 2010

Lyssningstips: Iranska röster

Skakande vittnesbörd från en av jordens mest fruktansvärda och repressiva regimer: den dubbelmoralistiska teokratiska diktaturen i Iran. Människor som helt enkelt vill vara fria att tala, att tycka, att känna, att leva; fängslas, misshandlas, förhörs, förtrycks.

Autentiska skildringar, lätt bearbetade för Radioteatern. En viktig halvtimme långt. Lyssna.

Ekonomi är på riktigt

Exempel på extrema politiska åsikter är på ett sätt värdelösa i debatten, eftersom de är så orealistiska. Det är en så försvinnande liten del av mänskligheten som innehar dem, att det kan likna lite strid mot halmgubbar och väderkvarnar att ens bemöda sig att bemöta dem.

Men eftersom extremerna många gånger utgör övertydliga exempel, så har de sitt värde även inom mer vanlig politisk debatt. Ta till exempel denna artikel från Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv. Den handlar om de stackars "PIGS-ländernas" ekonomi (Portugal, Italien, Grekland och Spanien), och den växande och högst förståeliga desperationen bland människorna i dessa länder.

Det genomgående problemet för PIGS-länderna är att budgetunderskotten är skyhöga (i storleksordningen 9-13%) samtidigt som statsskulden redan är mycket stor (125% av BNP för Grekland), och samtidigt som produktiviteten, särskilt i offentlig sektor, faller. Orsakerna till dessa bekymmer varierar, men bekymren är i högsta grad verkliga.

Så här analyserar Offensiv situationen: "Marknaden ylar efter blod – Portugal och Spanien är de nya måltavlorna" "Krisen har utlösts av finansmarknadernas ovilja att låna ut pengar till framförallt Grekland vilket tvingat upp räntorna och kostnaderna för att försäkra sig mot en grekisk statsbankrutt." "Finansmarknadens hungriga hajar, som ständigt söker svaga ekonomier att spekulera mot och profitera på, används av högerpolitiker för att utpressa arbetare och unga att acceptera ytterligare nedskärningar."

Inte med ett ord berörs de ekonomiska realiteterna bakom. Varför vill finansmarknaderna (dvs de som tar hand om dina och mina sparpengar) inte låna ut mer pengar? Vill du låna ut pengar till någon som redan är djupt skuldsatt och som av allt att döma inte klarar av att betala tillbaks? Tror du att man hjälper någon som uppenbarligen inte kan hantera sin låneskuld, genom att låna ut mer pengar?

Den blodtörstiga marknaden har inte skapat kombinationen höga kostnader och låg produktivitet. Den har de styrande i de aktuella länderna själva åstadkommit, genom att låna till sina utgifter istället för att anpassa utgifterna till att motsvara vad man faktiskt producerar.

Och ingenstans tjänar heller någon marknad på att ekonomier slås sönder. Men om de som reglerar ekonomin själva slagit den i spillror, så tjänar ingen på att låneinstitut finns kvar och bedriver sin verksamhet som om ingenting hade hänt. Det är detta tillbakadragande som artikeln vill ska framstå som ett aktivt motarbetande. "Allt gick åt skogen när du slutade ge mig pengar!"

Det är detta ärliga "faktiskt producerar" som verkar vara så jobbigt för vissa att ta till sig. Men alla värden man lever av är faktiskt värden som producerats av någon. Vill man konsumera mer än vad man producerar, så behöver man antingen gåvor, stöldgods, eller lån. Det gäller enstaka personer och det gäller grupper av personer, t ex länder.

Artikelns föreslagna vägar ut ur krisen verkar därför vara lite märkliga: demonstrationer, strejker, och socialistisk kamp. Vem ska man demonstrera inför? Vem ska tvingas skjuta till resurserna som gör det möjligt att fortsätta konsumera mer än vad man producerar? Om det är låg produktivitet som är problemet, hur avhjälps den av att man lägger ner arbetet och går ut i strejk?

Och om produktiviteten i de offentliga verksamheterna är så låg att staten blir tvungen att sälja ut och privatisera så att inte ännu mer resurser går förlorade, till vad ska den socialistiska kampen leda?

Artikeln slutar: "Kapitalismens kris kan bara undvikas genom socialistisk kamp i fackföreningar och nya arbetarpartier för att bryta kapitalismens och finansmarknadens makt över våra liv."

Som om ekonomiska realiteter om faktisk tillgång och faktisk efterfrågan skulle vara ett kapitalistiskt påfund. Det spelar ingen roll hur mycket du socialiserar: om du konsumerar mer än vad du producerar så blir du bankrutt.

söndagen den 21:e februari 2010

Ad astra per aspera

Nej, Carin Jämtin och tre andra prominenta socialdemokrater som skriver i SvD idag, regeringen måste inte alls "gripa in" för att förmå Astra Zeneca att behålla forskningen i Sverige.

Vi är människor på ett och samma jordklot. Det är bäst för oss alla om forskning bedrivs på de ställen där folk faktiskt är bäst på att till ett lagom pris forska.

Forskningsresultat och ekonomi är reella faktorer. Men nationsgränser är imaginära. Ingen har vunnit något bara för att en forskningsavdelning hamnar innanför eller utanför ett visst lands gränser. Så länge som forskningsavdelningen hamnar där den presterar som bäst så har alla vunnit.

I debattartikeln sätter författarna visserligen fingrarna på det faktum att det finns ett strukturellt problem i Sverige. De funderar på hur staten (och då menar de Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt) bör agera för att kunna leverera tillräckligt många och tillräckligt bra forskare till industrin.

Kruxet är att artikelförfattarna är tjugo år för sent ute. Den sammansättning av svensk personal (forskare och andra) som uppenbarligen inte räckt till för att leverera Astra Zenecas nästa nya storsäljare och därmed räddat kvar jobben inom landet...

...är allesammans utbildade i det skolväsende som artikelförfattarnas parti beslutat om. Vi räknade ekvationer när våra generationskamrater i andra länder härledde bevis, vi lärde oss gångertabellen när våra generationskamrater i andra länder räknade ekvationer, och vi fyllde sidor med plus och minus när våra generationskamrater i andra länder multiplicerade och dividerade.

...har arbetat i företag som tvingas verka under de förutsättningar som beslutats om av artikelförfattarnas parti. Komplexa tillståndsprocesser, svårt att gå från enmansföretag till att börja anställa, hög risk att anställa, kunderna har varit monopolapotek och monopolläkare, kraftigt reglerad marknad.

...och måste vara mer än dubbelt så produktiva än annars, eftersom de först och främst måste kunna betala skatter som uppgår till långt över hälften av vad de själva tjänar ihop. Allt i enlighet med de drakoniska skattepålagor som artikelförfattarnas parti har beslutat om.

Och denna obegripliga nationalistiska vinkel i artikeln:


Sverige måste bli vinnande i den tilltagande globala konkurrensen om företagen med högst specialiseringsgrad och högst kunskapsinnehåll.


Lyssna nu, ni fyra: ett land kan inte forska!

Det är individer som forskar. Om de finner glädje i det. Vilket de kan göra om de har fått gå in skola som tagit tillvara deras begåvning och intresse. Om det varit naturligt och enkelt för dem att starta ett forskningsföretag tillsamman med några studiekamrater. Om de hade kunnat få koncentrera sig på sin forskning genom att enkelt anställa folk att utföra arbetsuppgifter som inte är direkt forskningsrelaterade. Om det hade varit enkelt att marknadsföra och sälja sin forskning.

Vi lägger redan massor med pengar på forskning och utbildning av ingenjörer och naturvetare i Sverige. Det är inte det att resurserna är så få. Det som artikelförfattarna borde fundera över är varför resultatet, alla dessa statliga miljarder till trots, är så magert. Varför denna socialdemokratiska dröm inte levererar annat än ett bolag som drar sig härifrån. Varför det inte redan uppstått mängder med andra biokemiska företag i Sverige.

Kan det vara så att strukturerna, uppbyggda under minst femtio års tid, faktiskt inte gynnar forskningsintensiva företag som vill verka i vårt land?

lördagen den 20:e februari 2010

Hash ökar intlegensen!

Nej, jag vill inte att narkotikabruk ska vara kriminellt.

De stackarna straffar sig själva tillräckligt.

fredagen den 19:e februari 2010

Envar har rätt

Jesper Nilsson lyfter även fram andra människors vittnesbörd om hur droglagstiftning (både mot narkotikabruk och alkoholberusning) rutinmässigt används som förevändning att få gripa folk utan skälig grund.

Låt oss en kort stund kontemplera FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna:


3. Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

5. Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

7. Alla äro lika inför lagen och äro utan åtskillnad berättigade till lika skydd från lagens sida.

8. Envar har rätt till verksam hjälp från sitt lands behöriga domstolar mot handlingar, som kränka de grundläggande rättigheter, vilka tillkomma honom genom lag eller författning.

9. Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.

11 (1). Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig, till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier.

12. Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.


Artikel 3 betyder att polisen ska se till att vi får vara fria och känna oss trygga. Artikel 5 betyder att polisen ska skydda oss från förnedring, inte utsätta oss för den. Det är klart att tvångsmakten ibland måste kränka vissa förövare, för att förhindra att andra människor kränks. Men vems frihet har man kränkt, när polisen tror att man för egen del tagit knark?

Artikel 7 betyder att polisen faktiskt inte kan gå runt och plocka in folk på grundval av sina egna fördomar. Dreadlocks är inte liktydigt med knarkare. Själv, med min troskyldiga pojkaktiga uppsyn brukar inte råka ut för polisen. Men jag skulle kunna vara hur hög som helst, och jag skulle kunna vara en stor skurk.

Artikel 8 betyder att det måste finnas en effektiv myndighet som kan ge folk rätt även när det är polisen som begått brott mot dem. Det finns alltför många vittnesbörd om polisövergrepp i jämförelse med hur många poliser som faktiskt fälls i domstol, för att man ska kunna dra slutsatsen att detta fungerar i vårt land. Att polisen får en oberoende tillsynsmyndighet är en god början.

Artikel 9 betyder att... ja, vadå? Tekniskt sett är du skyddad mot godtycklig anhållan och fängsligt förvar. De sex timmarna polisen har rätt att hålla dig för provtagning kallas inte för anhållan. Men lik förbaskat är det ett frihetsberövande. Och nyckelordet här är "godtyckligt", om i stort sett vilket mänskligt beteende som helst kan räknas som skälig misstanke för ett narkotikabrott med fängelse i straffskalan, så öppnar det upp för polisernas godtycke. Du kan få sex timmars kränkande behandling om en enskild polis inte gillar dig. Utan möjlighet till upprättelse efteråt.

Och artikel 12 säger ungefär samma sak. Nyckelordet är "godtycklig" och "privatliv", "heder" och "anseende". Det som Kling och Klang bröt mot i Hornstullsövergreppet ("gategate"). "Han kan ju vara en knarkare eller vad som helst!" som de sade till de förbipasserande.

Det är hög tid att fundera på vilket samhälle vi vill bygga.

Om ni hör ett dån...

...så kan det vara en och annan från IPCC och andra i AGW-familjen som faller från sina höga hästar.

Rättssäkerhet, integritet och dödsknarket

Varje statsmakt behöver sitt alldeles eget "War on terror". Någonting som är så allvarligt så att ingen gråter störtfloder om man på kuppen (!) råkar upphäva delar av demokratin.

I USA är tortyr förbjudet, och staten har en absolut plikt att ge alla människor (inte bara amerikaner) en så säker rättsprocess som möjligt om de skulle misstänkas för brott. Enter "War on terror", så kan du glatt åsidosätta sådana principer.

I Sverige är det förbjudet för polismakten att utan skälig misstanke stoppa och trakassera slumpvis utvalda svenskar. Enter "kriget mot narkotikan", så förstår ni säkert vartåt det barkar.

Det är inte Sveriges första "War on terror". Under andra världskriget internerades folk för sina åsikters skull. Socialdemokraterna byggde av rädsla för antidemokratiska krafter upp en parallell illegal underrättelseverksamhet under 60- och 70-talen, och Palmemordet var ännu en sådan extraordinär händelse som krävde ett extraordinärt åsidosättande av det demokratiska maskineriet.

På senare tid har en säreget könspolitiserad syn på våld i nära relationer skapat brottet "grov kvinnofridskränkning", ett brott du bara kan utsättas för om du är kvinna och alltså går stick i stäv med principen om likhet inför lagen; och det var inte länge sedan folk pratade om att de demokratiska processerna måste upphöra om de inte förmår driva igenom tillräckligt drakoniska åtgärder för klimatets skull.

Men det är hittills kriget mot narkotikan som har varit effektivast när det gällt att ge statsmakten repressiva verktyg för att lagligen kunna stoppa och trakassera slumpvis utvalda människor. Vägen utför, kantad av goda föresatser:

Först kriminaliserade vi narkotikabruk. Knark är ju farligt, och om man kriminaliserar har man ju möjlighet att tvångsvårda, och det är ju faktiskt snällt, även mot narkomanerna.

Sedan belade vi bruket med fängelsestraff. Knark är ju dödsfarligt, så varför vara mesig? Vill man verkligen bekämpa narkotikan måste man ju ta till ordentliga medel.

När fängelse finns med på straffskalan får plötsligt polisen större befogenheter. Finns det en skälig misstanke kan de ta in och hålla kvar personer, vem som helst, i upp till 6 timmar. Tvinga fram prov på kroppsvätskor.

Tredje steget är att definiera vad som är skälig misstanke. Nu blir det lite komiskt. Eller otäckt. Enligt polischef Beukelmann själv ska polisen på allvar utgå från "fysiska tecken på påverkan" samt "attribut" och "kunskap om sociala subgrupper".

Vilka är då de fysiska tecknen på narkotikapåverkan? T ex muntorrhet eller riklig salivutsöndring. Nervositet eller ett stort lugn. Stora eller små pupiller. Allt enligt principen att om du antar P och icke-P så kan du bevisa vad som helst.

Och när det gäller "attribut" och "sociala subgrupper" så blir det riktigt otäckt. För nu flödar fördomarna. Dreadlocks, en inte ovanlig frisyr, används i rastakulturen, där det också förekommer marijuana, alltså tar vi in folk med dreads för provtagning, eftersom det är en skälig misstanke. Brun i skinnet precis som de kat-tuggande somalierna? Skälig misstanke. Färgglada kläder för dansfest? Rejv-varning = skälig misstanke.

Till slut blir det: subgrupp "Ungdomar" = förmodligen drogtoleranta = skälig misstanke. Inte. Ovanligt. Alls. (Allvarligt: fotografera folks skosulor? Liiite DDR-varning på sånt.)

Berättelserna från övergreppen tar aldrig slut. Astmatiker tas in, helt slumpvis, tvingas klä av sig och lämna prov, provet är negativt, kastas ut i kylan utan medicin. I Sverige. Idag. Utan konsekvenser för de ansvariga.

Det är skolexempel på ändamålsglidning som leder till maktmissbruk, och varför man inte är överdrivet försiktig när man varnar för ett sluttande plan. Vi, ärliga och rättrådiga svenskar, är nämligen i oss själva inte ett dugg bättre än människor i Nigeria eller Mellanöstern eller andra ställen med tveksam syn på mänskliga rättigheter. Vi har, åtminstone fram tills nu, bättre demokratiska institutioner som förhindrar många möjligheter till maktmissbruk. Men ambitionen att missbruka makt finns naturligtvis hos oss precis som hos andra.

Och därför är värnandet om de demokratiska institutionerna livsnödvändigt även här. Vi ska inte ha slumpmässiga polisingripanden. Vi ska ha ändamålsenliga polisingripanden som klarar upp brott och får den brottsliga minoriteten bakom lås och bom.

Och vi ska inte sätta drakoniska övervakningsverktyg a la FRA och IPRED i händerna på samma sorts makt som låter sådant här hända.

Det har gått för långt. Tradmedia behöver belysa det. Den frihetliga falangen inom Alliansen behöver göra politik av det. Vi behöver granska polisen och ställa frågan: hur många av dessa slumpvis gjorda drogtester leder till åtgärd? Hur bemöter ni oskyldiga civilpersoner? Vi behöver inrätta ett separat rättsväsende som utreder brott begångna av poliser i tjänsten. Vi behöver en grundlagsdomstol som granskar lagar utifrån ett människorättsperspektiv och som har makt att återremittera lagar som kränker.

Och vi behöver upplysa var och en om deras rättigheter och skyldigheter.

EU-kommissionen är inte kloka

Så om man har en liten webbutik, som säljer till nöjda kunder, ska man bli tvungen att även driva en fysisk butik, eftersom det är orättvist att en webbutik har lägre kostnader än en fysisk?

Vad är det för skatteavlönade pappskallar som lägger sådana här förslag?

(Via HAX).

torsdagen den 18:e februari 2010

Avdrag är i själva verket bidrag

Detta måste vara dagens snilleblixt. När en höginkomsttagare, som betalar över 60% av vad han eller hon själv tjänar ihop, får göra ett litet litet skatteavdrag, så är detta skatteavdrag i själva verket ett bidrag som någon annan tvingas betala åt höginkomsttagaren.

Det sker alltså transfereringar från fattig till rik här, mina vänner. Från Åsele, där bara en promille har skattereduktion för hushållsnära tjänster, till Danderyd där 6,6 procent utnyttjar avdraget.

"Slutsatsen är alltså tydlig det är höginkomsttagare som i första hand utnyttjar avdrag för hushållsnära tjänster. Avdrag som genom att andra skattebetalare står för fiolerna i praktiken är bidrag från svenska folket."


Tror man om man heter Bengt Silfverstrand.

Nå, i den verkliga verkligheten (skild från planeten S-Info) är det ju inte så.

Det är ju för det första inga bidrag. Höginkomsttagare i Danderyd betala kopiösa mängder skatt, jämfört med låginkomsttagare i Åsele. Avdraget för köp av hushållsnära tjänster betyder att höginkomsttagaren slipper betala en liten liten slant. En tillräckligt stor slant för att köpet ska bli av, men fortfarande betalar höginkomsttagaren mycket mer till vår gemensamma välfärd, än en låginkomsttagare.

Vilket vi alla borde tacka för, och inte se ner på. Den som tjänar mycket hjälper oss övriga med skola, vård och omsorg.

Däremot sker det naturligtvis verkliga transfereringar mellan Danderyd och Åsele. I det kommunala utjämningssystemet, som ju flyttar pengar från rik till fattig (inte tvärtom), så betalar varje invånare i Danderyd 12 737 kronor under 2010, av sina egna ihoparbetade pengar. Medan varje invånare i Åsele istället får 23 745 kronor av andras ihoparbetade pengar.

Jag har som bekant inget emot att den som är rik stöttar den som är fattig. Men låt oss inte försöka gömma eller glömma i vilken riktning transfereringarna går, och att varenda krona i systemet är ihoparbetad. Stödet som den rika ger kommer från dennes egen plånbok. Stödet som den fattiga får är ursprungligen andra människors pengar.

Det måste vi komma ihåg.

onsdagen den 17:e februari 2010

Colin Ward (1924-2010)

Den vänster som är i majoritet i Sverige är den vänster som hela tiden försöker sig på det omöjliga att på samma gång försöka reglera sönder vanliga små människors tillvaro, samtidigt som man säger sig stå samma små människors sida.

Den vänstern skulle behöva lyfta blicken och inse att inte bara "högern" kämpar mot förtryck, inte bara "högern" vill låta små människor bestämma över sina egna liv, inte bara "högern" med Friedrich von Hayek i spetsen gillar spontan ordning när den uppstår som följd av att folk fattar egna beslut om sina egna liv.

För en vecka sedan avled den brittiske frihetliga socialisten Colin Ward.

Några citat:


"I said that it is governments which make wars and prepare for wars, but obviously it is not governments alone - the power of a government, even the most absolute dictatorship, depends on the tacit assent of the governed. Why do people consent to be governed? It isn't only fear: what have millions of people to fear from a small group of politicians? It is because they subscribe to the same values as their governors. Rulers and ruled alike believe in the principle of authority, of hierarchy, of power. These are the characteristics of the political principle."

"The idea that a house should be completed in one go before you can get planning permission and a mortgage is ridiculous. Look at the houses in this village. Many of them have developed their character over centuries - a bit of medieval at the back, with Tudor and Georgian add-ons." (The Guardian)

"Utopia ...[is]... already here, apart from a few little, local difficulties like exploitation, war, dictatorship and starvation." (Anarchy in action)


Läs Reason's dödsruna.

Statistiken i Jämlikhetsanden håller inte

Viss forskning ser ibland för bra ut för att vara sann. Boken Jämlikhetsanden som påstods bevisa att ojämlikhet snarare än fattigdom var farligt, har nu utsatts för en ny granskning. Det visar sig att korrelationerna mellan inkomstskillnader och de studerade sociala problemen på så gott som samtliga punkter är ytterst svaga. Tvärtemot vad boken vill ha sagt alltså.

Det tål att sägas igen: fattigdom, inte rikedom, är livsfarligt. Det är fattigdom som orsakar ohälsa. Syftet med en god ekonomisk politik måste vara att höja nivåerna för de som har det sämst, inte att avundsjukt fundera på vad man ska göra åt de som har det som bäst.

Kling och Klang och Beukelmann

Kjell Häglund skriver i Journalisten om de större berättelserna som ligger och lurar under ytan i Hornstullsövergreppet. Större berättelser som de traditionella nyhetsmedierna helt missar, när de betraktar händelsen som en enstaka incident.

Som t ex att de båda övernitiska polisernas chef är David Beukelmann, känd från den Allan Rubin-artade Rejvkommissionen på 90-talet (avdelningen Folk-med-konstig-musik-sprider-dödsknark!). Om någon förresten undrar varifrån Kling och Klang fick sina djupa kunskaper om narkotikans effekter ifrån ("Du ser muntorr ut hörru, haru tagit nåt?"), kan ni få svaret direkt från Beukelmann själv.

Med polischef Beukelmanns egna ord: "Det är min bestämda övertygelse att förändringen kommer att märkas i form av bredare, offensivare och mer initiativrika nya poliser." Jotack. Vi märkte det. Hittepåanklagelser. Bra initiativ där!

Och vidare missar tradmedia berättelsen om att i denna offensiva strävan finns det ett mönster av att delar av polisen sakta verkar för upphävd rättsäkerhet, allt i den goda sakens namn. Och att de börjar med ungdomar, eftersom ungdomar har svagast kännedom om sina rättigheter av alla, och därför är de som förmodligen kommer att tiga om övergreppen. Med mera.

Läs!

(Via Ingerö och CopyRiot)

tisdagen den 16:e februari 2010

Lästips: Louise P om folkhemmet

Bra artikel om konstruktionen folkhemmet som väg bort från förödmjukelsen i ståndssamhället, medan fattig-Sverige i själva verket besegrades av industrier (och handelsfrihet, industrier utan frihet att handla med produkterna hade inte gett oss något välstånd).

Lästips: Om det goda samhället på internet

En av de viktigaste bloggposterna jag läst på länge, om försöken att reglera fram det goda och harmoniska samhället på Internet.

LÄS! VIKTIGT!

De två viktigaste punkterna i texten är för det första att Internet förstås inte är en separat arena, eller en parallellvärld för sig, utan ett mellanmänskligt verktyg i den vanliga fysiska verkligheten.

Visserligen kan verktyget (precis som trottoarerna) användas av människor till att begå brott mot människor, men staten och de rättsvårdande myndigheterna har inte någon särskild plikt, eller rätt att agera på något särskilt sätt, bara för att det handlar om elektronisk kommunikation.

Samma regler måste gälla i hela samhället, antingen vi är på Internet eller ej: de vanliga mänskliga friheterna, helt enkelt.

Inklusive rätten att inte i alla sammanhang vara tvungen att legitimera sig, rätten att utföra anonyma ekonomiska transaktioner, och rätten att inte få varje rörelse och åsiktsyttring övervakad och kartlagd.

Den andra viktiga punkten är att de inskränkningar i folks frihet på nätet som diskuteras politiskt faktiskt inte drabbar i första hand yttrandefriheten, utan informationsfriheten. Och att det finns en stor och grundläggande skillnad mellan yttrandefrihet och informationsfrihet.

Yttrandefriheten, rätten att säga vad du vill, kommer alltid att vara mer eller mindre inskränkt, åtminstone på så sätt att du tvingas ta ansvar för vad du tycker och säger. Om ett yttrande faktiskt kränker andra människors frihet, så kan du inte vara fri att fälla det yttrandet hur du vill. Gör vad du vill så länge du inte skadar andra.

Men censur och filtrering av kommunikation drabbar inte i första hand den som yttrar sig, utan alla andra som inte längre får ta del av yttrandet. Drabbar informationsfriheten.

Informationsfriheten, rätten att ta del av information som någon vill presentera för dig, den måste vara absolut i ett fritt samhälle. I ett fritt samhälle är det nämligen folket som bestämmer, och det kan bara folk göra på något meningsfullt sätt om de är fria att i stort sett inhämta vilken information de vill.

Förnekelsen på Helsingborgs Dagblad

Helsingborgs dagblad går in i förnekelsefas två: när underlaget för klimatalarmismen vacklar så hävdar man försiktighetsprincipen:


Att det kan finnas en osäkerhet kring hur allvarliga följderna blir av den globala uppvärmningen, betyder det att vi ska vänta med att göra något?
...
Om sedan följderna för klimatet inte blir fullt så allvarliga som man befarat. Ja, då är det väl en god nyhet.


Problemet med den hållningen är tvåfaldig: För det första inser ledarskribenten Ingrid Runsten inte omfattningen av IPCC-haveriet. Det är inte någon liten osäkerhet som insmugit sig. Det är själva fundamenten för AGW-hypotesen som fallerat. Ja, det har skett en viss temperaturökning sedan 1850. Men mitten på 1800-talet var osedvanligt kallt, uppvärmningen är inte onormal. Uppvärmningen startade innan fossilbränsleförbränningen. På medeltiden och ännu tidigare har det varit varmare än nu. Ökade halter av koldioxid i atmosfären har historiskt varit en följd av ökade temperaturer, inte en orsak. Glaciäravsmältningen är inte katastrofal, vare sig vid polerna eller på bergstopparna. Havsnivåerna hotar inte öriken. Klimatet har varierat kraftigt under hela jordklotets historia. Isbjörnarna mår bra.

Men för det andra, och detta är det riktigt allvarliga: konsekvenserna av "att göra något" är inte enbart positiva. För det första så flyttar alarmismen bort vårt fokus från riktiga miljöproblem.

Och för det andra så får många av de föreslagna åtgärderna, t ex en förtida avveckling av fossilförbränning, till följd en avmattade teknisk och ekonomisk utveckling. Och det är inte till nytta för någon! Allra minst naturen. Mindre utvecklad teknik är nämligen mer smutsig. Våra framsteg har varit till glädje för miljön. De rikaste länderna är de renaste. Tillväxt läker jordklotet.

Maggie på The Climate Scam skriver något viktigt:


Många hävdar att vi måste agera, om inte för vår egen skull så för att rädda de fattiga länderna undan klimatförändringens hemska konsekvenser. Men ser man på de tre främsta dödsorsakerna för människor i Afrika så är dessa AIDS, malaria och luftrörssjukdomar som orsakas av att fattiga människor tvingas elda med ved och kodynga. Att hävda att klimatförändring är Afrikas största problem är naivt. Utrota i stället malaria. Stoppa spridningen av HIV. Ge de fattiga tillgång till elektricitet så att de kan värma sina bostäder och tillaga sin mat utan att för den skull riskera livet.

Det är det som är innebörden av medmänsklighet.

Lästips: Cirkus Reepalu

Tja, vad ska man säga?

Lästips: Anders W Jonsson om MP

Angående att MP gnäller på Vattenfalls investeringar i tysk kärnkraft, men inte i tysk kolkraft: Miljöpartiet är helt enkelt bättre på att driva miljöfrågor när de är i opposition. Så låt dem förbli i opposition.

måndagen den 15:e februari 2010

Lästips: HAX om teledatalagringen

I ljuset av länspolismästare misstänkta för våldtäkt, civilpoliser som goes Gestapo i lokaltrafiken, och bortglömda USB-minnen med utredningsmaterial i tvättstugan; frågar HAX oss alla:

Vill vi lägga alla svenskars fullständiga kommunikation i dessa människors händer?

Eller ska vi göra som tidigare och bara spana på de som faktiskt är misstänkta för grova brott?

Lästips: Analys kring Climategate och ventenskaplig metod

En utmärkt genomgång av vetenskapens arbetssätt, hur och när man kan lita på vetenskapen, men också vilka vetenskapliga mekanismer man åsidosatte i klimatdebatten, så att lösa tyckanden plötsligt kunde framstå som sanningar.

Via Ingmar.

(Och Phil Jones medger nu att han, en av de mest drivande bakom AGW-teorierna om människoorsakade klimatkatastrofer, medger nu att han hade fel på många centrala punkter. Medan resten av världen bränt massvis med resurser på klimatmöten och "åtgärder").

söndagen den 14:e februari 2010

Privata alternativ till prinsessbröllop

Du kan aldrig slå myllret. Det som ett myller av fria människor åstadkommer.

Det är därför som mer eller mindre offentliga institutioner, typ kungafamiljen och SVT, alltid kommer att ha lamare trailers till sina bröllop, jämfört med privata alternativ, som t ex Jeff och Erin på YouTube.



Och om Danne å Vickan, eller Ebba och SVT, vill ha tips om hur man gör, så har Jeff och Erin beskrivit processen på sin blogg.

(Tack för tipset, Lake!)

fredagen den 12:e februari 2010

Polisen slår tillbaks mot Jesper

Hornstullsövergreppet får en ny och väldigt obehaglig efterverkning. Efter att Jesper hade dokumenterat och synliggjort ett övergrepp begånget av poliser, försöker nu polisen slå tillbaks genom att anmäla Jesper för brott mot PUL.

Som om syftet med PUL var att begränsa pressfriheten, dvs friheten för folk att dokumentera och synliggöra övergrepp.

Alltså: om myndigheten bara håller sig inom lagens råmärken är det inga problem. Det hade inte funnits något skäl i världen för någon att bemöda sig så mycket med att återskapa filer och lägga ut på YouTube, om det inte hade begåtts ett grovt övergrepp som behövde synliggöras.

Och jag misstänker att om polismännen hade betett sig i enlighet med lagboken, den lagbok som vi vanliga människor har gett polisen som instruktion att följa, så hade de inte varit så ivriga med att anmäla.

Men nu har de uppenbarligen gjort fel, och det är enbart det som drivit dem att motanmäla.

Ett annat ord för detta är "rättsröta".

Makten måste granskas av medborgarna. Det är medborgarna som har makten, och polisen har ingen annan makt än den som vi medborgare har förlänat dem. Detta måste polisen förstå varje dag.

Lästips: HAX om det oproportionerligt stora våldet i en polisrazzia

HAX är väldigt bra. Läs den här texten om polisövergrepp, och fundera på alternativen längst ner i texten. Vad har vi gjort?

Afghanistan och krig som metod

Det är så oerhört svårt med våld.

Å ena sidan är våldet fruktansvärt. Å andra sidan måste man därför freda människor från andra människors våld. Och då tillgripa våld.

Å tredje sidan kan våldsanvändning permanenta konflikter. Ett rättfärdigt våld riktar sig mot ett orättfärdigt, men skrapar i själva verket på ytan. De underliggande konflikterna som utgör rotorsaken till våldet och förtrycket kan man inte angripa.

Å fjärde sidan är rotorsakerna inte jätteintressanta för den som utsätts för våldet. Den som utsätts för våld vill att våldet ska upphöra. Punkt. Den afghanska flickan som får stryk för att hon vill gå i skolan vill inte ha stryk.

Och precis där gör svenska soldater nytta. Med helyllepräktiga värderingar om alla barns rätt att gå i skolan, oavsett hur det ser ut mellan benen på dem, kan en trupp backa upp tjejens längtan att skaffa sig ett liv, med lite bly och krut i kalibern 5,56x45 mm (källa: vapennördarna på SoldF... :-/ ). Vill du hindra tjejen att gå i plugget? Vill du dö? SCUM-manifestet in practice, fast med svenska skattemedel. Ät krigsmateriel, din skäggiga talibanfarbror!

Men då kommer vi in på den femte sidan. Den jobbiga. Att snälla mammor och pappor som råkar bo i detta gytter av talibaner och människor som försöker skaffa sig ett liv; faktiskt blir av med sina liv. Slutar andas. Slutar leva. Stryker inte sina barn på kinden längre.

Ibland faktiskt på grund av välmenande soldaters kulor. Bly och krut släcker liv.

Att svenska soldater dör är tragiskt, men faktiskt inget som jag lägger någon politisk värdering i. Eftersom ansökan till utlandstjänst är helt frivillig, där individer har beslutat sig för att åka ner, trots riskerna; så ser jag inte att staten - och i förlängning då också jag, som medborgare - har något ansvar.

Värre är det med den oskyldiga civilbefolkningen. Och att just kulor och krut har en dokumenterat dålig effekt när det gäller att skapa fred. Men frågan är vad som skulle hända med den oskyldiga civilbefolkningen om de utländska militärerna drog sig undan?

Sverige är faktiskt inte där oinbjudna. Det är inget USA-imperialistiskt krig. Inget som riktas mot Afghanistans folk och självbestämmande. Ja, jag betvivlar starkt att metoden är rätt. Men det betyder inte att det som insatsstyrkan gör är fel.

Och man kan fundera över insatsens legitimitet, i ett FN-perspektiv. Men då kan man också lika gärna fundera över FN:s legitimitet.

Det är inte lätt.

Poliser som måste förstå på vems mandat de agerar

(Via PL&C): I en demokrati bestämmer folket lagarna. Lagarna ska skydda folk från övergrepp. För att se till att lagarna efterlevs anställer folket poliser. Lagens tjänare. Poliserna får, som de enda i hela landet, rätt att utöva ett visst mått av våld för att se till att lagarna efterlevs. Inte bara i form av nödvärn, alltså utan mer än så. Polisen har till och med rätt att skjuta ihjäl den som allvarligt hotar andra.

Och det är ju helt rätt. Alternativet är att vi var och en måste vara en del av våldsmakten. Eller gå runt och vara rädda för andra människors våldsmakt. Att ha ett våldsmonopol är ett sätt att försöka kontrollera och minimera våldet.

Men polisens makt kommer, precis som all makt, att korrumpera. Enskilda polismän kommer att frestas att missbruka sin position. Därför ser man, om man tillämpar lagstyre i landet, till att det finns kontrollfunktioner inbyggda, som granskar makten. Så att även polisen kan granskas och straffas i enlighet med lagen.

Men då måste det finnas möjlighet för folk som drabbas av korrumptionen att bevisa vad som skett. Ett förnämligt verktyg nuförtiden är ju mobiltelefoner. Att nästan alla människor går runt med filmkameror, och att filmerna tack vare nätet kan visas för det folk som skänkt polisen sitt mandat till att börja med.

Men då får ju inte polisen förhindra att människor dokumenterar deras maktutövning! I synnerhet får inte polisen hota folk med falska anklagelser, bara för att få dem att radera bevismaterial som skulle kunna användas för att bevisa maktmissbruk.

Titta på filmen och bilderna. Sprid länkarna. Svenska poliser som kanske hellre borde söka jobb i Vitryssland eller på Kuba, där den här typen av maktutövning anses vara OK. Filmen är hackig, eftersom polisen inte släppte killen förrän han raderat filmen. Filmen är alltså återskapad från ett raderat telefonminne.



När ni ser maktmissbruk, hot och våld, antingen det utövas av civilister eller poliser: DOKUMENTERA! Filma, lägg upp på YouTube, vägra radera. Filma när de som filmar angrips. Att dokumentera polisens arbete är inte ofredande. Det är en medborgerlig rätt, och en hjälp för de renhåriga poliser som så gärna vill rensa sin kår från rötägg av dessa gossars kaliber. Varenda krona av deras lön kommer från din skatt. De agerar på ditt uppdrag. Är det så här du vill att de ska sköta sig?

UPPDATERING: Frågorna hopar sig. Är det äkta poliser? Det osannolikt krattiga beteendet skulle kunna vara ett tecken på att det är falska poliser. Samtidigt har folk tidigare stött på denna typ av maktmissbruk just från äkta. De viftade i alla fall med legitimation för att avvärja förbipasserandes nyfikenhet. Oavsett vilket är det maktmissbruk på hög nivå, som aktualiserar vikten av att ha fungerande kontrollinstitutioner.

UPPDATERING 2: Ja, det är riktiga poliser, och filmen är autentisk. Enligt Nyheter24 ska de dessutom ha upprättat en motanmälan. Nu fortsätter vi att följa ärendet. Detta borde rimligen leda till avsked.

torsdagen den 11:e februari 2010

En förlossning smärtar

Särskilt när människor vill förlossa sin längtan efter frihet, efter andrum, efter att få dansa om och när de själva vill.

If I can't dance to it, it ain't my revolution.

Det har gått över trettio år sedan den iranska revolutionen. Trettio år. Då är man vanligtvis vuxen och får bestämma själv. Det är dags att iranierna får börja göra det. Ett vackert land fullt med vackra människor.

Tvångsfinansierade bröllop och bloggar

En otäck kvarleva från fornstora monarkiska dagar är att det arbetande folket tvingas finansiera kungafamiljens bröllop.

En otäck kvarleva från fornstora statsmediala dagar är att det arbetande folket tvingas finansiera de media som nådig överhet har beslutat ska tvångsfinansieras.

I oskön förening resulterar detta i statstelevisionens keckiga blogg inför kronprinsessan Viktorias bröllop. Läs den! Du har betalat både den och det bröllop den följer.

Det finns en elegant lösning på det här problemet:


  1. Sluta sponsra kungafamiljen med skattemedel. Jag har inget emot kungahus, tradition, flärd och glitter. Jag vill bara slippa tvingas betala för det. Hellre bättre närsjukvård.

  2. Ge kungahuset TV-rättigheterna för sina egna spektakel. Dessa kan sedan säljas på en öppen marknad. På så sätt kan Viktoria och Daniel få råd till hyran för Storkyrkan och mottagningen efteråt.

  3. Låt TV-bolagen, inklusive SVT, finansieras av de som tittar. Antingen de gör en betalkanal av det eller reklamfinansierar, det är rimligen ett gemensamt bekymmer för TV-bolaget och dess tittare.



Och dagens tankeövning:

Fundera en stund på att innan Sverige liberaliserades så var det förenat med dödsstraff att skriva såpass vanvördigt om kungahuset som jag gjorde nyss.

Fundera också en stund på att innan en del av våra baltiska grannländer (t ex Polen och Östtyskland) liberaliserades, så var det på motsvarande sätt förenat med straff och fara att skriva såpass kritiskt om statliga mediamonopol som jag gjorde nyss.

Go figure.

onsdagen den 10:e februari 2010

Bakvänd kulturimperialism

Eftersom jag inte läser DN i pappersform slipper jag mycket skräp. Nu senast en artikel av David Brooks, refererad av Danne Nordling.

Artikelns tes går ut på att det finns en medelklassetik som främjar tillväxt. Skillnaden mellan det frodiga grannlandet Dominikanska Republiken och Haiti är enligt författaren denna etik. Han hävdar att bistånd för att lyckas måste åtföljas av en sträng paternalism som driver in värderingarna i folk, och att vi annars inte vet vilket slags bistånd som verkligen hjälper.

Vilket är dyngsnack.

Det är oerhört väl belagt vad som krävs för att bryta fattigdomen, och det finns mitt framför ögonen på oss, i just skillnaden mellan Haiti och Dominikanska. Äganderätten. Dvs folks rätt till sig själva och det de själva har skapat.

Utan rätten till sig själva, utan institutioner som upprätthåller denna rätt åt folk (lagstyre, fredlig tvistelösning, okorrumperade myndigheter osv) är det inte ens lönt för dem att försöka.

Nyttan av flit, sparsamhet, företagsamhet, långsiktig planering, och andra sådana värden är inte påhittade av en flitig vit europeisk medelklass. Det är universella mänskliga värden. Du hittar dem hos Lao Tse, hos Konfucius, i Bibeln, i sagor från det inre av Afrika, från Mellanöstern, från Ryssland, från Tibet och i Polynesien.

Den fatalism som författaren helt riktigt ser som ett hinder för uppbyggnaden på Haiti, kommer inte av voodooreligionen. Den kommer ur den högst konkreta erfarenheten att allt kan berövas dig. Risken för att frukten av din möda ska tas ifrån dig är helt enkelt för stor på Haiti. De goda institutionerna, lagstyret som skyddar dig, finns inte på plats. Istället blir du hänvisad till rövare både inom och utom den offentliga förvaltningen.

Religionen agerar i det läget mer som en meningsskapare som sätter in fatalismen i ett begripligt sammanhang. Den orsakar den inte. Beskäftiga ord och krav på flit, sparsamhet och företagsamhet blir bara hånfullt. En oerhört okänslig form av kulturimperialism.

Men stöd framväxten av de goda institutionerna, så ska du se att folk, så snart de ser att fliten lönar sig, också kommer att bli flitiga. Se till att incitamenten är de rätta, så kommer värderingarna på köpet.

För medelklassens framgångsrecept är som sagt universella värden, som har med ekonomiska realiteter att göra. I sammanhang där dessa dygder tillåts löna sig, kommer fattiga människor att resa sig och bli en välmående medelklass. Värdena är alltså inte bäst för att de är medelklassiga, utan för att de förbättrar tillvaron såpass mycket att folk kan bli medelklass.

Lästips: Stefan de Vylder mot EMU

Varför Sverige inte ska gå med i Eurosamarbetet sammanfattas av nationalekonomen Stefan de Vylder. Här har du argumenten.

tisdagen den 9:e februari 2010

Mer om klyftor och hälsa

Andreas Bergh har gjort en bra genomgång av "Jämlikhetsanden", Picketts och Wilkinsons jämförelse av hälsan i länder med hög respektive låg inkomstspridning.

Andreas Bergh tar upp lite intressanta frågeställningar, till exempel hur man ska veta vad som orsakar vad. Orsakar lika inkomst god snitthälsa i landet, eller har länder med god snitthälsa mer lika inkomster, eftersom folk är friska i högre utsträckning?

Läs hela, för den är bra. Själv fastnade jag för frågeställningen om hur stora effekterna är. Om minskad inkomstspridning leder till viss förbättring av folkhälsan, samtidigt som andra åtgärder leder till en stor och signifikant förbättring av folkhälsan, vilket ska vi arbeta för politiskt?

Men då står det fortfarande klart att det är de fattiga i absoluta tal ("fattig" som i "har för lite pengar", inte "fattig" som i "har mindre än andra) som mår sämre, på grund av sin fattigdom. Den största effekten på hälsan och välmåendet får man om man förbättrar situationen för de som har det värst. Klyftorna är inte problemet. Lägstanivåerna är problemet.

Annars är det lätt att tänka att om klyftorna är det huvudsakliga problemet, så är de rikas rikedom en del av det problemet. Och eftersom det är enklare att riva ner än att bygga upp, så är det enklare att "lösa" problemet genom att kapa de rikas rikedom. Men det hjälper alltså inte de som har det svårt.

Även med Picketts och Wilkinsons egna siffror i boken som grund, måste man alltså dra slutsatsen att den största effekten på välmåendet i ett land uppnår man om man förbättrar situationen i absoluta tal för de som har det värst. Istället för att glo avundsjukt på de som har det bäst.

söndagen den 7:e februari 2010

K-märk statstelevisionen!

Underbart att propagandisterna vid statens institut för ideologisk folkfostran (även känt som Utbildningsradion) fortsätter som tidigare!

En viktig del av vårt kulturarv försvinner om dessa skulle tvingas inse att muren föll i början av 90-talet. Förbjud dem att ändra sig!

Lästips: Hanna Wagenius om var jobben faktiskt kommer ifrån

Lär dig se bortom fluffretoriken genom att läsa Hanna Wagenius enkla men helt sanna beskrivning om var både välfärdssystem och anställningar faktiskt kommer från.

Läs även Karl Malmqvist.

Den ekonomiska friheten

Nyaste utgåvan av Heritage Foundations index över ekonomisk frihet i världen har släppts.

USA har sjunkit. På grund av först och främst Bushs expansion av de statliga utgifterna, en politik som Obama har fortsatt med råge.

I Sverige har den ekonomiska friheten ökat. Tack vare regeringsskiftet.

Betraktar man denna lista tillsammans med en lista över hurpass välmående och rika folk är, så ser man att de friaste ekonomierna också är de mest välmående. Skänk en tanke åt stackarna i Nordkorea och Zimbabwe, och stöd dem i deras kamp för demokrati och frihet.

Gör man sedan samma betraktelse över tid, så ser man att ökad ekonomisk frihet föregår ökat ekonomiskt välstånd. Om du befriar människorna i en ekonomi, även om människorna från början är fattiga, så kommer deras välstånd att öka efter ett par år.

Det fungerar på samma sätt åt andra hållet också. Zimbabwe har blivit fattigare i takt med att Mugabe har strypt sitt folks möjligheter.

Så har också Sverige klarat krisen bra, i jämförelse med andra länder, medan stackarna i USA får se fram emot en lång period av svåra år. "Stimulans"-paketen måste ju betalas, på det ena eller andra sättet...

lördagen den 6:e februari 2010

Lästips: Karl Malmqvist om reell ekonomi

Även Karl Malmqvist skriver idag om skillnaden mellan äkta mervärden och falska, nu med fokus på lönenivåer. Om priset på en oerfaren arbetare och en erfaren är nästan densamma, så kommer den oerfarna att stå utan jobb. Så enkelt är det att förklara ungdomsarbetslösheten.

Det reella värdet som arbetaren producerar måste vara högre för köparen än ersättningen han får. På samma sätt som det reella värdet på ersättningen måste vara högre för arbetaren än vad arbetstimmarna är värda för honom själv.

Det gäller all försäljning.

Skandal: inga förbud finns mot arbetslösheten!

Göran Greider upprörs i Dalademokraten över lagtexter som vill förbjuda alltför stora budgetunderskott. Han tror att makten över den ekonomiska politiken då flyttas bort från de folkvalda. Att vi förbjuder överbudspolitik men inte förbjuder arbetslöshet tror han är ett exempel på politisk ovilja att göra något åt problemen:


Och lägg då märke till att det enda som aldrig begränsas av sådana stränga regler är nivån på arbetslösheten: Inga förbud finns för att låta den stiga till tio eller tjugo procent. Det i sig berättar det viktiga om den politiska tendensen i denna juridifiering av politiken: Allt pressas åt höger.


Rent upplysningsvis har vi inga lagar som tvingar solen att gå upp varje morgon heller. Eller lagar som förbjuder för mycket moln att samlas framför solen så att skördarna blir dåliga.

Ett arbete är ett resultat av att en arbetare och en arbetsköpare inser att bägge faktiskt tjänar på att arbetaren säljer en del av sitt arbete till köparen. Det är ett faktum och, precis som molnen, ingenting som man ruckar på med politiska beslut.

Vad man kan göra är att ha så få hinder som möjligt för att en försäljning (t ex av arbete) blir lönsamt.

Man kan ta bort påhittade minimipriser för arbetet. Då uppstår det jobb även åt de vars arbete i sig har ett lägre värde än lönen.

Man kan sänka trösklarna för folk att både påbörja och avsluta den form av samarbete som en arbetsförsäljning är. Då minskar riskerna för arbetsköparen, vilket ger fler arbetssäljare chansen.

Man kan låta arbetaren betala lägre avgifter på sin försäljning. I dagsläget måste arbetaren betala lite mer än hälften. Med lägre avgifter är det lättare för arbetssäljaren att få lönsamhet i sin försäljning.

I Greiders värld löser man ekonomiska kriser genom efterfrågestimulans. Man lånar pengar som inte finns (budgetunderskott) och får på något mystiskt sätt "fart på hjulen" igen genom att varje påhittad enkrona antas generera några äkta ören mer när den injiceras i ekonomin.

Allt i enlighet med Keynes teorier. Men det är teorier som aldrig visat sig hålla. Påhittade pengar genererar ingenting annat än inflation, när folk inser att pengarna är påhittade och inte resultatet av att värdet på det producerade har ökat.

Greider skäller över att den förda politiken i Sverige är förkeynesiansk. Men det borde han istället vara glad för. Krisen 1929 förlängdes i USA över hela trettiotalet genom de konstgjorda stimulanserna. 1970-talets "överbryggningspolitik" gav oss inget annat än rekordinflation och nedskärningar. Den djupa lågkonjunktur han varnar för kommer, men den kommer som ett resultat av USA:s och andras ofinansierade "stimulanser", och den kommer att drabba de länder värst som "stimulerat" mest. Håller vi i Sverige huvudet kallt, så kommer vi att komma väldig stärkta ur det här.

Lågkonjunkturer beror inte av nedgång i efterfrågan. Nedgång i efterfrågan beror på att utbudet är fel. Det enda sättet att häva en lågkonjunktur är att ställa om utbudet till något som genererar ett reellt mervärde åt både producenter och konsumenter. Vad som är ett reellt mervärde får du aldrig reda på om du dopar dig med inbillningen att investeringar är billiga, att de bara är ett politiskt beslut bort.

Investeringar har en reell kostnad i form av reella tillgångar. Ingen politiker kan trolla fram sådan reella tillgångar. Det går inte att besluta bort dålig ekonomi och arbetslöshet. Man måste producera bort den.

fredagen den 5:e februari 2010

Dilsa Demirbag Steen

Dilsa Demirbag Steen säger allt jag någonsin vill säga om islam, invandring, demokrati, åsiktsfrihet mm. Allt.


De som har religion som politiskt projekt kommer alltid att vara de som i en demokrati och en sekulär stat utmärker sig i debatten om religion, och det är de som kommer att kräva kollektiva rättigheter i religionens namn. Oavsett religion.


Läs rubbet!

torsdagen den 4:e februari 2010

Klockrent uttalande

"Aftonbladet ringde för en kriskommentar inför kommundagarna. -Kris!? Vi håller på att helrenovera Sverige, vi är mitt i bygget men lugn det kommer vara klart för inflyttning i september. Hon hakade på min bild o undrade varför det var mer damm på C än på M (opinionsläget) - Enkelt, vi har den största slipmaskinen."

(Torbjörn Egerhag, via Gunilla Hjelm)

onsdagen den 3:e februari 2010

Om handel med stygga regimer

I SVT-programmet "Korrespondenternas" berättades det om Sveriges försäljning av övervakningsutrustning till Libyen. I anslutning till programmet har man satt upp en webbsida, som berör frågorna om handel med förtryckande regimer.

När jag läser sidan slås jag över den bristfälliga analysen kring handelsfrågorna. Man diskuterar handel kontra embargo nu och då, men gör ingen skillnad på om det är en stat som handlar med en stat, eller en stat som handlar med ett folk, eller ett folk som handlar med ett folk. Inte heller vad det är som säljs eller köps.

Jag ska citera från sidan:


Idag lever vi i en tid där handeln går först. Men så har det ju inte alltid varit. För några decennier sedan var det mycket vanligare att världen tog till sanktioner för att försöka göra slut på förtryck. "Stoppa matchen" skanderades det utanför tennisturneringar med rhodesiska spelare. Och på 80-talet slöt hela Sverige, inklusive regeringen, upp bakom sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika.


För det första: vad man säljer och köper är relevant. I reportaget handlade det om att ge en repressiv stat tillgång till ännu mer övervakningsutrustning. Det är naturligtvis förkastligt. Men hade det varit förkastligt med tryckpressar? Bilar? Rökgasrening för raffinaderier? Även om mottagarlandet är Libyen (eller Kina eller Nordkorea)?

För det andra: En stat är inte dess folk. I reportaget handlade det om att sätta mer repressiva vapen i händerna på en diktator. Men om det handlade om verktyg för civilbefolkningen att lättare bedriva politiskt arbete inuti diktaturen? Till exempel larm. Eller övervakningsutrustning. Skulle det vara förkastligt bara för att människorna råkar vara libyer?

Ett handelsembargo tycker det. Ett handelsembargo förbjuder handel med människor från ett visst land, oavsett om de är civilpersoner eller företrädare för regimen.

För att göra jämförelsen med Sydafrika: om man köpte apelsinmarmelad från en fabrik i Sydafrika visste man att man stödde ett av regimens starkaste supporters: vita priviligerade jordbruksföretagare med statsunderstödd tillgång till billig förtryckt arbetskraft.

Men embargot motarbetade samtidigt handelsutbytet med de svarta. Och därför drabbades Paul Simon av ytterst mild kritik när han spelade in "Graceland". Folk insåg att normaliserade relationer mellan sydafrikaner och omvärld i det fallet var ett vapen emot, inte för, apartheidregimen.

För det tredje: Handel är ett onationalistiskt utbyte. Att skandera "Stoppa matchen" är en sak, när det är företrädare för just landet och regimen det handlar om. Landskamper är propagandaspektakel för en illasinnad regim (se bara på östblockets OS-satsningar under 70- och 80-talen).

Men att handla, människa med människa, är ett ömsesidigt utbyte för personer och företag, som inte tar några hänsyn till nationsgränser. Handeln är ingen prestigevinst för förtryckarsamhället. Handeln är en vinst för civilsamhället, den vanliga människan, den som förtryckaren därigenom får lite svårare att kuva.

Så länge som parterna verkligen är civila människor och deras företag, förstås. I reportaget handlade det om ett svenskt statligt bolags förehavande med en förtryckarstat. Inte representanter för civilsamhället.

Detta blir tydligt när det gäller sidans andra tes:


de arbetar då med vad man kallar "name and shame", att biståndsorganisationer och medier ska hänga ut och skandalisera företag som beter sig illa i odemokratiska stater. Men fungerar det? Är hotet om skandal tillräckligt för att avstå från stora vinster?


Ja, faktiskt. Exemplen är talrika på företag som stoppat sig själva och lagt om kursen, eller som implementerat ett code-of-conduct-avtal, just tack vare skamstraffet att hängas ut.

Företag är ju beroende av vinster, och om folket - återigen civilsamhället - protesterar genom att välja bort oetiska företag, så är det en oerhört stark drivkraft för företaget att ändra sin policy.

Men detta gäller bara om företaget är beroende av vanligt folks godkännande. Ett statligt bolag som existerar genom den lagstiftande maktens försorg har naturligtvis inte den pressen på sig.

Dessutom är embargots effektivitet beroende av hurpass mycket landet lider av att vara isolerat. I Sydafrika ledde isoleringen till bland annat reella ekonomiska problem, vilket gjorde att det skapades ett tryck inifrån, bland orasistiska vita sydafrikaner, att regeringen skulle ge upp sin linje och tillåta ANC.

Det var också ett embargo med ett tydligt moraliskt budskap, vilket betydde mycket för de frihetskrafter som kämpade inuti landet. I andra länder, som t ex Kuba och Irak innan invasionen, har regimen istället kunnat utnyttja embargot som en moralstärkare för sig själva. Förtryckaren har kunnat ena landet mot en gemensam yttre fiende.

Så för att sammanfatta:


  • Att en stat säljer förtryckarinstrument till en förtryckarstat är förkastligt.

  • Att civilbefolkning i det ena landet handlar med civilbefolkningen i det andra landet är inte förkastligt.

  • Men se upp så att den civilbefolkning du handlar med inte kan använda detta som utgångspunkt för förtryck. Du måste bedöma från fall till fall.

  • Ska du använda embargovapnet så se till att förtryckarregimen och inte folket kommer att lida under embargot. Istället bör det vara tvärtom: folket måste känna sig hjälpt av embargot. Du vill stödja människorna, inte slå undan benen för dem.

  • Risken är stor att embargot inte fungerar eller är kontraproduktivt. I nästan alla fall är handel och annat frivilligt kulturellt utbyte, med så liten inblandning av stater som möjligt, det som folk blir mest fria av.

  • Lär av historien.

  • UPPDATERING: Glömde min sista punkt: om det är ett statligt bolag fungerar inte name-and-shame. Möjligen om det är valår, men kritiken spiller då (med all rätt) över på sittande regering, och inte på företaget som sådant. På privata bolag fungerar name-and-shame.

Ministern och Ghaddafi

Det här är äckligt. Svenska staten äger Rymdbolaget (varför måste staten hålla på att äga bolag?). Rymdbolaget utvecklar övervakningsutrustning (varför måste stater hålla på och övervaka folk?).

Denna övervakning vill Rymbolaget, med Svenska staten som ägare, sälja till diktatorn Muammad al-Ghaddafi i Libyen!

EU har, via Italien, ett avtal med Libyen att se till att afrikaner inte tar sig till Europa via Medelhavet. Vilket i sig är sjukt, eftersom Europa inte direkt är överbefolkat eller överarbetat, utan skulle må bra av en rejält ökad invandring.

Man kan faktiskt inte med gott samvete sluta den typen av polisiära avtal med skurkstater, eftersom de inte (särskilt inte Ghaddafi) respekterar rättigheterna för de människor de fångar. Och man kan därför inte med gott samvete sälja utrustning till skurkstaterna som gör det enklare för dem att fånga fler.

Särskilt kan man inte som företrädare för ett demokratiskt sinnat parti, i ett demokratiskt sinnat land, på detta sätt stödja förtrycket.

Det är naturligtvis bra att handelsembargot med Libyen är hävt. Ingen tjänar på att inte handla. Handelskontakter människor emellan föder fred och välstånd. Men denna typ av handel, en handel i förtrycksmedel, från stat till stat; är inget som föder fred och välstånd.

Det märkliga och pinsamma i det hela är handelsminister Ewa Björlings roll i det hela. Björling är, i gammal god moderatanda, oerhört positiv till både arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande.

Så positiv att hon dels dragit igång projekt för att svenskar som är födda utomlands (alltså blattar) ska uppmuntras att öka handelskontakterna med sina gamla hemländer.

Så positiv att hon får skit för det på "patriotiska" hemsidor.

Det är så totalt obegripligt.

Svenska staten ska helt enkelt inte sälja piskor (hur fina de än är) till slavdrivare av Ghaddafis kaliber. Svenska staten ska inte ställa sig bakom brutalitet som syftar till att färre personer kan få bo och arbeta här.

Med frihet följer ära

...och ett par andra väldigt bra saker.

Här har ni en gratis e-bok (ja, den går att köpa upptryckt på döda träd också) med några essäer om vad politisk frihet är och vad den gör med oss människor.

Läs och fundera!

Byggnadsstöd till de som inte behöver det

Märkligt att en politisk koalition som vill värna de svaga i samhället lägger förslag på att sponsra byggandet åt alla (både fattig och rik), med pengar som de drivit från alla (både fattig och rik). Dessa pengar skulle kunna användas åt riktat stöd åt dem som behöver hjälpen. "Åt var och en efter behov" trodde jag det hette.

Grundproblemet med bostäderna är fortfarande detta: hus har en verklig kostnad. De ska byggas och underhållas och städas och värmas upp och repareras.

Den kostnaden kan man inte nagivera sig förbi genom politik. Hyresrätterna i detta rödgröna förslag är inte billigare. Men kostnaderna för bostäderna, alltså i slutändan hyran, ska enligt förslaget betalas av oss alla, på märkliga byråkratiska bidragsvägar.

Om det är så att folk inte har råd att betala vad det faktiskt kostar att bygga och bo, då är det DÄR problemet ligger. Att inte kunna betala hyran är en konsekvens av ha för lite pengar, inte dess orsak.

Och pengar får man genom eget arbete. Eller i värsta fall genom andras arbete, via gåvor eller olika försäkringar och bidragsapparater. Det kan ju vem som helst råka ut för att behöva.

Men att bränna pengar på att sponsra alla människors bostäder (både fattig och rik) är ju att minska utrymmet att stötta dem som verkligen behöver. Det är ur vänstersynvinkel ett ganska konstigt resonemang.

Men det är naturligtvis planekonomiskt alldeles logiskt. På frågan om inte skattesänkningar istället fungerar bättre säger Lars Ohly:


– Den här överenskommelsen är vårt svar. Sänkta skatter hamnar bara i byggbolagens egna fickor, säger Lars Ohly.


Så fungerar det naturligtvis inte i verkligheten. Skattelättnaden ökar marginalen för byggbolagen, det har Ohly rätt i. Men när marginalen ökar tjänar man ju inte på att behålla den låga produktionen.

Tvärtom tjänar byggbolagen då mer på att bygga mer. Byggbolagens vinstintresse får dem att vilja öka utbudet av lägenheter. Producentens vinstintresse är i vanlig ordning konsumentens bäste vän.

Men planekonomen känner väl att han förlorar makten på en sådan ordning. Hellre då att planekonomen driver in höga skatter (gärna ännu högre än idag), och sedan riktar investeringsstöd som planekonomen får bestämma över, till de byggare som planekonomen vill gynna, så att utbudet förhoppningsvis blir som planekonomen bestämmer.

Ett utbud som även vid 40 000 producerade bostäder om året är alldeles för litet.