Om handel med stygga regimer

I SVT-programmet "Korrespondenternas" berättades det om Sveriges försäljning av övervakningsutrustning till Libyen. I anslutning till programmet har man satt upp en webbsida, som berör frågorna om handel med förtryckande regimer.

När jag läser sidan slås jag över den bristfälliga analysen kring handelsfrågorna. Man diskuterar handel kontra embargo nu och då, men gör ingen skillnad på om det är en stat som handlar med en stat, eller en stat som handlar med ett folk, eller ett folk som handlar med ett folk. Inte heller vad det är som säljs eller köps.

Jag ska citera från sidan:

Idag lever vi i en tid där handeln går först. Men så har det ju inte alltid varit. För några decennier sedan var det mycket vanligare att världen tog till sanktioner för att försöka göra slut på förtryck. "Stoppa matchen" skanderades det utanför tennisturneringar med rhodesiska spelare. Och på 80-talet slöt hela Sverige, inklusive regeringen, upp bakom sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika.

För det första: vad man säljer och köper är relevant. I reportaget handlade det om att ge en repressiv stat tillgång till ännu mer övervakningsutrustning. Det är naturligtvis förkastligt. Men hade det varit förkastligt med tryckpressar? Bilar? Rökgasrening för raffinaderier? Även om mottagarlandet är Libyen (eller Kina eller Nordkorea)?

För det andra: En stat är inte dess folk. I reportaget handlade det om att sätta mer repressiva vapen i händerna på en diktator. Men om det handlade om verktyg för civilbefolkningen att lättare bedriva politiskt arbete inuti diktaturen? Till exempel larm. Eller övervakningsutrustning. Skulle det vara förkastligt bara för att människorna råkar vara libyer?

Ett handelsembargo tycker det. Ett handelsembargo förbjuder handel med människor från ett visst land, oavsett om de är civilpersoner eller företrädare för regimen.

För att göra jämförelsen med Sydafrika: om man köpte apelsinmarmelad från en fabrik i Sydafrika visste man att man stödde ett av regimens starkaste supporters: vita priviligerade jordbruksföretagare med statsunderstödd tillgång till billig förtryckt arbetskraft.

Men embargot motarbetade samtidigt handelsutbytet med de svarta. Och därför drabbades Paul Simon av ytterst mild kritik när han spelade in "Graceland". Folk insåg att normaliserade relationer mellan sydafrikaner och omvärld i det fallet var ett vapen emot, inte för, apartheidregimen.

För det tredje: Handel är ett onationalistiskt utbyte. Att skandera "Stoppa matchen" är en sak, när det är företrädare för just landet och regimen det handlar om. Landskamper är propagandaspektakel för en illasinnad regim (se bara på östblockets OS-satsningar under 70- och 80-talen).

Men att handla, människa med människa, är ett ömsesidigt utbyte för personer och företag, som inte tar några hänsyn till nationsgränser. Handeln är ingen prestigevinst för förtryckarsamhället. Handeln är en vinst för civilsamhället, den vanliga människan, den som förtryckaren därigenom får lite svårare att kuva.

Så länge som parterna verkligen är civila människor och deras företag, förstås. I reportaget handlade det om ett svenskt statligt bolags förehavande med en förtryckarstat. Inte representanter för civilsamhället.

Detta blir tydligt när det gäller sidans andra tes:

de arbetar då med vad man kallar "name and shame", att biståndsorganisationer och medier ska hänga ut och skandalisera företag som beter sig illa i odemokratiska stater. Men fungerar det? Är hotet om skandal tillräckligt för att avstå från stora vinster?

Ja, faktiskt. Exemplen är talrika på företag som stoppat sig själva och lagt om kursen, eller som implementerat ett code-of-conduct-avtal, just tack vare skamstraffet att hängas ut.

Företag är ju beroende av vinster, och om folket - återigen civilsamhället - protesterar genom att välja bort oetiska företag, så är det en oerhört stark drivkraft för företaget att ändra sin policy.

Men detta gäller bara om företaget är beroende av vanligt folks godkännande. Ett statligt bolag som existerar genom den lagstiftande maktens försorg har naturligtvis inte den pressen på sig.

Dessutom är embargots effektivitet beroende av hurpass mycket landet lider av att vara isolerat. I Sydafrika ledde isoleringen till bland annat reella ekonomiska problem, vilket gjorde att det skapades ett tryck inifrån, bland orasistiska vita sydafrikaner, att regeringen skulle ge upp sin linje och tillåta ANC.

Det var också ett embargo med ett tydligt moraliskt budskap, vilket betydde mycket för de frihetskrafter som kämpade inuti landet. I andra länder, som t ex Kuba och Irak innan invasionen, har regimen istället kunnat utnyttja embargot som en moralstärkare för sig själva. Förtryckaren har kunnat ena landet mot en gemensam yttre fiende.

Så för att sammanfatta:

• Att en stat säljer förtryckarinstrument till en förtryckarstat är förkastligt.
  


• Att civilbefolkning i det ena landet handlar med civilbefolkningen i det andra landet är inte förkastligt.
  


• Men se upp så att den civilbefolkning du handlar med inte kan använda detta som utgångspunkt för förtryck. Du måste bedöma från fall till fall.
  


• Ska du använda embargovapnet så se till att förtryckarregimen och inte folket kommer att lida under embargot. Istället bör det vara tvärtom: folket måste känna sig hjälpt av embargot. Du vill stödja människorna, inte slå undan benen för dem.
  


• Risken är stor att embargot inte fungerar eller är kontraproduktivt. I nästan alla fall är handel och annat frivilligt kulturellt utbyte, med så liten inblandning av stater som möjligt, det som folk blir mest fria av.
  


• Lär av historien.
  


• UPPDATERING: Glömde min sista punkt: om det är ett statligt bolag fungerar inte name-and-shame. Möjligen om det är valår, men kritiken spiller då (med all rätt) över på sittande regering, och inte på företaget som sådant. På privata bolag fungerar name-and-shame.