Byggnadsstöd till de som inte behöver det

Märkligt att en politisk koalition som vill värna de svaga i samhället lägger förslag på att sponsra byggandet åt alla (både fattig och rik), med pengar som de drivit från alla (både fattig och rik). Dessa pengar skulle kunna användas åt riktat stöd åt dem som behöver hjälpen. "Åt var och en efter behov" trodde jag det hette.

Grundproblemet med bostäderna är fortfarande detta: hus har en verklig kostnad. De ska byggas och underhållas och städas och värmas upp och repareras.

Den kostnaden kan man inte nagivera sig förbi genom politik. Hyresrätterna i detta rödgröna förslag är inte billigare. Men kostnaderna för bostäderna, alltså i slutändan hyran, ska enligt förslaget betalas av oss alla, på märkliga byråkratiska bidragsvägar.

Om det är så att folk inte har råd att betala vad det faktiskt kostar att bygga och bo, då är det DÄR problemet ligger. Att inte kunna betala hyran är en konsekvens av ha för lite pengar, inte dess orsak.

Och pengar får man genom eget arbete. Eller i värsta fall genom andras arbete, via gåvor eller olika försäkringar och bidragsapparater. Det kan ju vem som helst råka ut för att behöva.

Men att bränna pengar på att sponsra alla människors bostäder (både fattig och rik) är ju att minska utrymmet att stötta dem som verkligen behöver. Det är ur vänstersynvinkel ett ganska konstigt resonemang.

Men det är naturligtvis planekonomiskt alldeles logiskt. På frågan om inte skattesänkningar istället fungerar bättre säger Lars Ohly:

– Den här överenskommelsen är vårt svar. Sänkta skatter hamnar bara i byggbolagens egna fickor, säger Lars Ohly.

Så fungerar det naturligtvis inte i verkligheten. Skattelättnaden ökar marginalen för byggbolagen, det har Ohly rätt i. Men när marginalen ökar tjänar man ju inte på att behålla den låga produktionen.

Tvärtom tjänar byggbolagen då mer på att bygga mer. Byggbolagens vinstintresse får dem att vilja öka utbudet av lägenheter. Producentens vinstintresse är i vanlig ordning konsumentens bäste vän.

Men planekonomen känner väl att han förlorar makten på en sådan ordning. Hellre då att planekonomen driver in höga skatter (gärna ännu högre än idag), och sedan riktar investeringsstöd som planekonomen får bestämma över, till de byggare som planekonomen vill gynna, så att utbudet förhoppningsvis blir som planekonomen bestämmer.

Ett utbud som även vid 40 000 producerade bostäder om året är alldeles för litet.