Ekonomi är på riktigt

Exempel på extrema politiska åsikter är på ett sätt värdelösa i debatten, eftersom de är så orealistiska. Det är en så försvinnande liten del av mänskligheten som innehar dem, att det kan likna lite strid mot halmgubbar och väderkvarnar att ens bemöda sig att bemöta dem.

Men eftersom extremerna många gånger utgör övertydliga exempel, så har de sitt värde även inom mer vanlig politisk debatt. Ta till exempel denna artikel från Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv. Den handlar om de stackars "PIGS-ländernas" ekonomi (Portugal, Italien, Grekland och Spanien), och den växande och högst förståeliga desperationen bland människorna i dessa länder.

Det genomgående problemet för PIGS-länderna är att budgetunderskotten är skyhöga (i storleksordningen 9-13%) samtidigt som statsskulden redan är mycket stor (125% av BNP för Grekland), och samtidigt som produktiviteten, särskilt i offentlig sektor, faller. Orsakerna till dessa bekymmer varierar, men bekymren är i högsta grad verkliga.

Så här analyserar Offensiv situationen: "Marknaden ylar efter blod – Portugal och Spanien är de nya måltavlorna" "Krisen har utlösts av finansmarknadernas ovilja att låna ut pengar till framförallt Grekland vilket tvingat upp räntorna och kostnaderna för att försäkra sig mot en grekisk statsbankrutt." "Finansmarknadens hungriga hajar, som ständigt söker svaga ekonomier att spekulera mot och profitera på, används av högerpolitiker för att utpressa arbetare och unga att acceptera ytterligare nedskärningar."

Inte med ett ord berörs de ekonomiska realiteterna bakom. Varför vill finansmarknaderna (dvs de som tar hand om dina och mina sparpengar) inte låna ut mer pengar? Vill du låna ut pengar till någon som redan är djupt skuldsatt och som av allt att döma inte klarar av att betala tillbaks? Tror du att man hjälper någon som uppenbarligen inte kan hantera sin låneskuld, genom att låna ut mer pengar?

Den blodtörstiga marknaden har inte skapat kombinationen höga kostnader och låg produktivitet. Den har de styrande i de aktuella länderna själva åstadkommit, genom att låna till sina utgifter istället för att anpassa utgifterna till att motsvara vad man faktiskt producerar.

Och ingenstans tjänar heller någon marknad på att ekonomier slås sönder. Men om de som reglerar ekonomin själva slagit den i spillror, så tjänar ingen på att låneinstitut finns kvar och bedriver sin verksamhet som om ingenting hade hänt. Det är detta tillbakadragande som artikeln vill ska framstå som ett aktivt motarbetande. "Allt gick åt skogen när du slutade ge mig pengar!"

Det är detta ärliga "faktiskt producerar" som verkar vara så jobbigt för vissa att ta till sig. Men alla värden man lever av är faktiskt värden som producerats av någon. Vill man konsumera mer än vad man producerar, så behöver man antingen gåvor, stöldgods, eller lån. Det gäller enstaka personer och det gäller grupper av personer, t ex länder.

Artikelns föreslagna vägar ut ur krisen verkar därför vara lite märkliga: demonstrationer, strejker, och socialistisk kamp. Vem ska man demonstrera inför? Vem ska tvingas skjuta till resurserna som gör det möjligt att fortsätta konsumera mer än vad man producerar? Om det är låg produktivitet som är problemet, hur avhjälps den av att man lägger ner arbetet och går ut i strejk?

Och om produktiviteten i de offentliga verksamheterna är så låg att staten blir tvungen att sälja ut och privatisera så att inte ännu mer resurser går förlorade, till vad ska den socialistiska kampen leda?

Artikeln slutar: "Kapitalismens kris kan bara undvikas genom socialistisk kamp i fackföreningar och nya arbetarpartier för att bryta kapitalismens och finansmarknadens makt över våra liv."

Som om ekonomiska realiteter om faktisk tillgång och faktisk efterfrågan skulle vara ett kapitalistiskt påfund. Det spelar ingen roll hur mycket du socialiserar: om du konsumerar mer än vad du producerar så blir du bankrutt.