Sverigehegelianerna

Pust. Nu har jag tagit mig igenom SD:s program (undanträngt från nätet av dess europapolitiska plattform), läst en massa diskussionsforum, och försökt mig på att förstå både deras tankegods, drivkraft, historia och mål.

Jag kan väl börja med att konstatera det jag hela tiden misstänkt (men ändå hållit öppet som möjlighet): Nej, SD är inte ett parti för mig.

Det är till och med så här: SD är inte ett parti för någon som är det minsta liberal. Det är inte riktigt lika illa som med de tyska nazisterna. För dessa gäller nämligen att på alla punkter (utom möjligen punkt 9) tycker liberalerna precis tvärtom.

För SD gäller att bara en del av punkterna är raka motsatsen till vad jag och andra liberaler tycker. Men det är å andra sidan i oerhört viktiga och grundläggande delar.

För det ska slås fast på en gång: SD är inte ett rasistisk parti. Inte direkt ett främlingsfientligt parti heller (men där är det mer glidande). Däremot delar man samma ideologiska grund som det sena artonhundratalets rasism, samma tankemiljö som nazismen kom ur. I SD har man ett tänkande, till exempel idén om ett "folk" eller "nation" som någonting större än en samling individer, som möjliggör rasismen. Till exempel:

Det svenska folket har genom hårt arbete, gott politiskt omdöme och sunt förnuft skapat en välmående, fredlig och demokratisk nation.

Detta synsätt, med den lilla påhittade kategorin "Det svenska folket", gör till exempel att jag, som är svensk i generationer, kan samtidigt vara en latmask och ta åt mig äran av tidigare svenskars arbete. Medan som asfalten jag går på betalas av den hårt arbetande och högt skattade pizzabagaren Mustafa.

Det verkar, för den som fuskat lite i filosofi, helt enkelt som om det gamla spöket Hegel har vaknat till igen. Måste varje generation ha sina hegelianer?

Så, min kritiska granskning av SD, som jag utlovade för hundra år sedan, blir alltså en exposé av nyhegelianismen.

Vem kunde ana?