Inte så många Tobleronisar

Under större delen av 90-talet arbetade jag som vårdbiträde i hemtjänsten. För nominellt 11900 kr i månaden. Vilket i verkligheten innebar att jag tjänade ihop ungefär 15 300, av vilka ungefär 7000 gick till skatter i form av sociala avgifter och kommunalskatt. Jag köpte varor för ungefär 5000 i månaden vilket betydde att jag konsumerade för 4000 och betalade en tusenlapp i moms och punktskatter.

Lite mer än 8000 Varje månad i skatter alltså. Eller nittiosex tusen på ett år. På en vårdbiträdeslön.

Ungefär då briserade "Tobleroneskandalen". Mona Sahlin fastnade med fingrarna i syltburken för att ha köpt typ två Toblerone, blöjor och cigg.

Enligt den historieskrivning som många, nu senast Katrine Kielos, vill göra gällande. Skämta bort det. Oh, vilken storm i ett vattenglas! Meh, bara två Toblerone! Typ...

I verkligheten handlade det om mer än så. Kontantuttag på statens kort, obetalda skatter, p-böter till kronofogden, svart arbetskraft, obetalda tv-avgifter, semester som belastar skattebetalarna mm mm.

"Det är häftigt att betala skatt", sade Mona. Dvs, det var häftigt att du och jag betalade skatt så att Mona kunde försnilla dem.

Den socialdemokratiska fördelningsretoriken ska, enligt varenda valaffisch som finns, ta från de rika och ge till de fattiga. I verkligheten precis tvärtom. Ta från folket och ge till dess härskare.