Planekonomin på sjukvårdsupplysningen

De fruktansvärda händelserna runt sjukvårdssupplysningen, med ett barn som dog, sätter fingret på att allt nog inte är så väl. Aftonbladet har tagit del av direktiv till de anställda där de belönas för att inte skicka ut ambulanser eller få folk att söka akut.

Självklart ska man inte skicka ut ambulanser i onödan.

Men det är ju minst lika mycket fel att skicka ut för få ambulanser!

Resursplanering är en vital del av alla verksamheter, det gäller sjukvård lika mycket som alla andra ställen. Att ha kvalificerad personal som prioriterar uppgifterna och slussar till rätt instans är ett bra sätt att resursplanera på. Det är ju meningen med sjukvårdsupplysningen. De som behöver ska in, och de som inte behöver ska få slippa sitta på akuten en halv natt.

I goda organisationer optimerar man på det här sättet resursutnyttjandet. Men i organisationer som är strikt utbudsbudgeterade (t ex så som nästan all offentlig sjukvård är organiserad i Sverige) måste man istället minimera utnyttjandet.

I den goda organisationen innebär nämligen ett väl utfört och behövligt arbete en vinst. Men i organisationer som är utbudsbudgeterade är det utförda arbetet istället en förlust. Det har ju tärt på budgeten.

Planekonomiska, i det här fallet utbudsbugeterade, verksamheter är alltså i grunden uppbyggda på att inte göra det de är till för att göra. Tänk t ex om livsmedelshandlaren i början av året fick en inköpsbudget baserat på förväntad konsumtion. Varje kund som kommer in blir ett hot mot den budgeten. Tänk om det ena eller andra tar slut! Kunderna har redan i början på året betalat, så några nya pengar under årets lopp blir det inte.

Hur bra kommer den handlaren att vara på att distribuera livsmedel? Skulle handlaren som idag skicka ut receptförslag, eller skulle det komma ut broschyrer med texten "Ät mindre!" Skulle inte handlaren börja ifrågasätta sina kunder? "Behöver du verkligen det här?"

Problemet med planekonomin finns i både politiskt styrda och privat ägda organisationer (fast mer i de första). Om sjukvårdsupplysningen bedrivs av ett företag eller landstinget spelar ingen roll, så länge som belöningssystemet inte gynnar ett bra utfört arbete. Och det är alltid landstingspolitikerna som beslutar om belöningssystemen till antingen de anställda eller till vårdföretaget.

Lösningen är att vända perspektivet från utföraren till mottagaren. Ha ett kundperspektiv. Pengarna som vården betalas med ska följa patienten. Och patienten måste få lov att välja bort organisationer som inte ger valuta för pengarna.

Vansinniga direktiv till anställda på sjukvårdsupplysningen, t ex direktiv som betraktar de som ringer som potentiella problem för sjukvården, är inte lösningen. Det är ju faktiskt du som ringer som betalar för verksamheten! Sjukvårdsupplysningen ska ha betalt efter hur väl de avväger och bedömer situationer, inte efter hur korta samtal eller få akutbesök de kan få till.