Ensamhetens förbannelse

En medvetandehöjande övning: Gå ut i skogen en kall natt. Ta av dig allt som någon annan människa har gett dig eller tillverkat. Vägra från och med denna tidpunkt att äta något annat än mat du själv lyckas få tag i. Vägra andra kläder än de du själv tillverkat. Vägra annan medicin. Vägra annan hjälp. Räkna sekunderna tills du är död eller vansinnig.

Ingen människa är en ö. Men tänk att du hamnat på en sådan, ensam, och bestämt dig för att försöka överleva. Vad gäller? Var finns sötvattnet? Vad kan man äta? Sjögurkor? Bär? Rötter? Nötter? Fiskar? Ormar? Ekorrar? Hur hitta? Hur fånga? Sova i skydd någonstans? Elda?

Sällan, inte ens en måndagsmorgon, har du väl så konkret känt hur arbetsvärdesteorin egentligen känns i kroppen? Tydligen hårdare än den järnhårda lönelagen, visade det sig.

Jag skulle definitivt tänka så. Och jag skulle banna min egen ungdoms förvillelser där jag drömde om självhushållning. En så mysig idé när man är varm, frisk och mätt. En så vanvettigt dum idé när man måste genomföra den eller dö.

Ensamhetens förbannelse. Självhushållningens förbannelse. Skit också!

Men vad nu? En ensam planka kommer drivande mot ön. Och fastklamrad vid plankan: en kompis! En strandpajsare till! Hurra!

Fortsättning följer...