Knytkalasmarginalnytta

Vi var ensamma på varsin ö, och fick kämpa med att tillverka allt för vår överlevnad. Sedan fick vi sällskap, och då kunde vi börja arbetsdela, och byta frukterna av vårt arbete med varandra.

Vi såg att detta bytesvärde var mycket större än det arbetsvärde vi lade ner. Vi kunde få ut mer värde av en mindre mängd arbete. Vi kunde ta igen oss en stund efter maten, och få tid till att fundera: varifrån kom den där extra stunden? Hur kunde värdet av vårt arbete öka så?

Svaret är det som med nationalekonomisk terminologi kallas för knytkalasmarginalnytta. Nej förresten, det kallas det inte alls, men ordet är roligt.

Tanken är enkel men genial: Det tar skitlång tid för mig att laga middag med varmrätt och efterätt. Det tar skitlång tid för dig att göra det också. Men om jag bara gjorde varmrätten skulle det inte kosta så mycket mer för mig att göra en portion till. Och du kan med lätthet göra två creme brule istället för bara en.

Kostnaden för den där extraportionen man svänger ihop medan man ändå är igång: den kallas för marginalkostnaden.

Men glädjen man upplever för att slippa laga efterrätt när man stått med varmrätten, eller tvärtom, kallas för marginalnyttan. Marginalnyttan i det här bytet är alltså större än marginalkostnaden.
Så för oss bägge innebär knytkalaset en nationalekonomisk succé.

å här fungerar all bra ekonomi. En stor byteshandel. Men det finns ett litet krav:

Bytet måste vara frivilligt. Det är ju inte självklart att alla byten ger positivt värde för bägge parter. Om någon skulle tvinga igenom byten är sannolikheten stor att det igenomtvingade bytet är ett sådant byte där bara en vinner. Eller där ingen vinner.

Vi ska snart tillbaks till ön igen, och titta lite mer på att man inte ens måste vara polare med de man byter med.