Nu senast från Eric Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet, och Björn Cinthio, jurist vid Hyresgästföreningen. Dessa skriver i Sydsvenskan:
Den svenska bostadssektorn har genomgått en tjugoårig förvandling från en av de mest reglerade i västvärlden till en av de mest marknadsliberala.
OK... så korporativistiska prisregleringar där priset sätts i förhandlingar mellan en ägarorganisation i reglerad monopolställning och en stark hyresgästorganisation med ett reellt monopol, är nu alltså marknadsliberala?
Alltså priskontroll. Det var en nyspråkligt intressant definition av marknadsliberalism.
Dessutom har faktiskt inte så mycket skett på regelfronten under de senaste 20 åren. Vad som har hänt är att en väldigt massa bidrag till bostadsbyggandet har dragits in. Det kan man gilla eller ogilla, men ingenting i prissättningsreglerna har ändrats.
Priset på hyresrätter sätts fortfarande, enligt reglementet, i förhandlingar mellan kommunalt ägda (sk "allmännyttiga") bostadsbolag och en dominerande hyresgästförening. Dvs helt i enlighet med prisregleringens intentioner. Allt för att garantera att endast ett rimligt bruksvärdespris tas ut.
Det är lite väl magstarkt att de som gillar detta system, som t ex hyresgästföreningen, skyller på omgivningen när deras eget system inte ger det resultat de vill. Prisförhandlingen skulle garantera rättvisa hyror. Ledningen för allmännyttan är politiskt tillsatt och drivs inte av kortsiktig profit på hyresgästernas bekostnad. Hyresgästföreningen har själva tagit på sig ansvaret att avtala fram rätt hyra.
Allt är enligt den prisregleringsvänliga teorin alltså bäddat för rättvisa priser. Ändå blir det fel. Konstigt, kan man tycka om man tror att prisreglering är smart. Inte konstigt om man vet vad prisreglering innebär.
Oavsett om kostnaderna döljs i ett komplicerat bidragssystem till ägarna för bostadsbyggande och underhåll, eller om de blir synliga för den enskilde i form av högre boendekostnad, så kan ju aldrig prisregleringen ta bort de verkliga kostnaderna för bostäderna. Bostäder innebär att det ska planeras och byggas och underhållas och värmas upp. Inget sådant är gratis. Pris sjunker inte bara för att man vill.
Och fattigdomsproblemen som artikeln tar upp, löser man inte genom bostadspolitik.
Att inte kunna betala sin bostad är en konsekvens av att vara fattig. Det är inte orsaken till fattigdom.
För de akuta fattigdomsproblemen har vi tillräckligt med gemensamma pengar för att rikta bidrag till dem som behöver. För de strukturella fattigdomsproblemen handlar det om att ge folk som vill arbeta och tjäna pengar möjlighet att göra det. Och för de fall där de inte kan arbeta, så kan vi fortfarande dela med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar