Hemsk musik och inhemsk

Det finns kyrkkaffe. Och folköl. Och i någon sorts ordning (fallande eller stigande): lådvin, hasch och LSD. Och så finns det Melodifestivalen.

En kul effekt med att så många svenskar har släkten i andra länder, är att vi har börjat exportera vår svenska schlagersörja till så många fler marknader.

Ta Arash till exempel. Släkten i Iran, vilket ligger lite närmare Kaukasus än den Skandinaviska fjällkedjan förstås, och har därför (som aaaalla svenskiranier) lite lättare att få lov att representera Azerbaijan i Eurovision Song Contest än vi äktsvennebananer. (Orättvist, när man tänker på det egentligen!)

Vän av god Svärjedemokratisk ordning fnyser väl vid det här laget lite över min något breda och inkluderande definition av "svensk".

Men för att riktigt sätta det hembrända i halsen kan nämnda vän läsa dagens Metro där Arash har fräckheten att mena att han helst ser vårt dyra Sverige som tvåa i spektaklet (enligt den tryckta utgåvan).

Hvad befalls? Har svartskallen inget hut? Om han nu menar sig vara svensk, ska han inte hellre se sina dyra LANDSMÄN vinna? Hellre sätta sig själv på andra plats, till förmån för Fäderneslandet?

Själv ler jag i mjugg. Jag är ju som bekant Storsvensk. Och jag ser att vad vi misslyckades med under Karl XII, det håller vi på att lyckas med nu, genom den nåderike konungens Carl XVI (för alla kära Örebroare i tiden) försorg.

Vi lägger världen under våra fötter. Så länge det dansas till basgångar som är åtminstone avlägset svenska på varje sylta i både Burträsk och Kaukasus. Go Arash!

(* För varje vän av Svärjedemokratisk ordning har jag en näverlur att låna ut om du vill skapa inhemskt äktsvensk diskomusik. Min nyckelharpa får du däremot inte låna.)