Hupp!

Satte just tandborsten i halsen. Kastade en blick på DN där Gustav Fridolins bok om den stackars nedskurna generationen födda på 80-talet kommenterades/recenserades av Kajsa Ekis Ekman.

Fridolins tes är att det satsades mycket mindre (av andras) pengar på hans generation, och därför mår de sämre och har sämre betyg.

Alltså... För det första tror jag det aldrig i Sveriges historia har satsats lika mycket stålar som på Fridolins och Ekis Ekmans generation. Ekman skriver att det bara är att gå till SCB och se siffrorna, svart på vitt. Men de glömmer att justera för inflationen. Detta har tagits upp i dokumentären Välfärdsmysteriet. Justerar man för inflationen ser man att det tvärtom är ganska välförsett med pengar i välfärden nu jämfört med tidigare.

För det andra tror jag visserligen att skolan och omsorgen inte handskats helt klockrent med alla dessa resurser, så där kan Fridolin och Ekis Ekman ha en poäng. Men jag vet att möjligheten att studera inte försämrats alls sedan 70-talet. Och att möjligheterna att studera i Sverige är mycket bättre än möjligheterna på många andra håll i världen. Trots att svenska elevers kunskaper inte nödvändigtvis är bättre än i dessa andra länder.

Så att färre gått ut skolan med fullständiga betyg kan inte förklaras av det.

För det tredje: Att förklara kriminaliteten med minskade resurser (som ju inte är minskade resurser i verkligheten) blir löjligt. Ingen av generationskamraterna som Fridolin berättar om har tvingats bli kriminell för att inte svälta. Ingen har behövt bryta sig in i hus för att ha någonstans att sova, eller stjäla kläder för att de inte har någonting att ta på sig.

Innan man begår en kriminell handling har man haft valet att låta bli. Och att skylla på andra för att man gör dåliga val håller helt enkelt inte. Det är att säga: jag är fortfarande ett barn och kan inte ta hand om mig själv eller ta konsekvenserna av mina egna beslut.

Dessutom begicks det brott också bland mina generationskamrater. Och mina föräldrars. Och däremellan.

Vilket leder mig in på det fjärde: den psykiska ohälsan. För det första vet jag inte om det stämmer att den ökat. Oerhört många, inklusive jag själv, mådde väldigt dåligt under ungdomen. Riktigt självmordsångestknarkdåligt. Men utan moderna preparat eller KBT. Och utan att det riktigt erkändes eller fanns en diskurs för det ute bland vanligt folk. Psyket var en okänd plats.

Och lyssnar jag på mina föräldrar berättar de att det var ännu värre då. Så det kan hända att vi äntligen fått fram en massa depressioner i ljuset som brukade förtigas, självmedicineras eller självmördas bort. Men även om den psykiska ohälsan faktiskt är högre hos 80-talisterna, så har hjälpen aldrig varit så bra eller så tillgänglig som nu. För även om man aldrig kan ställas till ansvar för sitt mående, så är man ansvarig för vad man gör av den.

Vilket för mig in på det femte: det personliga ansvaret. Ekis Ekman skriver: "För det är inte möjligheter som saknas – utan rättigheter. Som de mest grundläggande: rätten till bostad och arbete."

NEWSFLASH: Du har all rätt i världen att arbeta. Hitta på något som folk vill betala för, erbjud dem det, gör det, och ta betalt. Bostad kan det vara lite värre med (med tanke på hur sjuk vår obefintliga bostadsmarknad är), men du har all rätt i världen att erbjuda folk betalt för att få bo.

Du har däremot naturligtvis inte någon rätt att tvinga någon annan att upplåta sin lägenhet åt dig, eller tvinga någon annan att bygga åt dig, eller tvinga någon annan att betala hyran åt dig. Men det visste du väl redan?

Nej, jag tänker inte fara ut med några tirader mot "slappa 80-talister" eller någonting sådant. Några av de mest framåtsträvande människor jag vet är födda på 80-talet. Men det gör mig beklämd att Fridolin och Ekis Ekman känner sig så otrygga i den här världen och upplever sig illa behandlade.

Lyssna: världen är inte skyldig er någonting. Ni är inte skyldiga världen någonting. Men det går att klara sig riktigt bra här, även för 80-talister, om man väljer strategier som fungerar, undviker de som inte fungerar, och tar en vuxen människas ansvar för sitt liv, sin försörjning och sina handlingar.