Riksdagen och folkmordet

Det var ju väldigt begåvat gjort av den rödgröna halvan av vårt kära parlament: bestämma hur man bör betrakta historiska händelser. Tur att det är regeringen som i praktiken sköter utrikespolitiken och bestämmer Sveriges hållning gentemot omvärlden.

Synd att Turkiet inte riktigt hade klart för sig den distinktionen. Omröstningen speglar alltså vad ett antal riksdagsledamöter tycker. Inte vad Sverige som nation tycker.

Och, som sades (uppdatering: av alliansmedlemmar märk väl) i debatten i kammaren: även fast man tycker att det rörde sig om ett folkmord, så kan man ändå rösta nej till motionen. Helt enkelt för att man inte tycker att det är kammarens kompetens att ens avgöra sådana frågor.

Detta har uppenbarligen inte gått in hos och annan på planeten S-info, utan Ola Möller utgår djärvt att man ska tolka den mer sansade borgerliga halvans tystnad i frågan som ett explicit hävdande av åsikten att det inte rörde sig om ett folkmord. "Osmakligt av alliansen att förneka folkmord", skriver han.

Det är så dumt så att det inte är klokt.

Om du frågar mig så tycker jag att man gott kan erkänna det för vad det är: ett slaktande av civilbefolkning på grundval av deras etnicitet. Om man folkrättsligt vill definiera det som folkmord eller ej bekommer mig inte.

Folkmordsetiketten har egentligen bara ett syfte, och det är att ställa omvärlden till svars. Pågår det ett folkmord någonstans menar man att omvärlden är skyldig att genast ingripa. För en händelse snart hundra år tillbaks i tiden är detta inte så noga. Sveket emot Rwandas folk i modern tid (när vi som lever nu inte ingrep) är värre.

Och om du frågar mig tycker jag att Turkiet har en obehaglig tradition av nationalism, nationell stolthet, och etnocentrism. Egenskaper som de odlat för att bevara sitt land, men som hela tiden leder dem fel, tag t ex frågan om kurderna. Kurdernas existens inom den Turkiska nationens gränser har lett Turkiet till den slutsatsen att det är en smart idé att förbjuda folk att prata, skriva och undervisa på det kurdiska språket.

Det är samma märkliga nationalistiska ryggmärgsreflex som gör frågan om de dödade armenerna så känslig idag, 95 år senare. Varför? Ingen av de som fattade besluten då är i livet idag. Det finns inget skäl för någon enda människa idag, turk eller ej, att känna sig kränkt av påståendet att det skulle röra sig om ett folkmord.

Lika lite som jag, som svensk, behöver känna mig kränkt av Per-Albin Hanssons och samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot nazisterna under Andra världskriget. Eller som en tysk av idag behöver känna ansvar för vare sig de nazistiska eller de östtyska ledarnas övergrepp.

Något saknas i både Turkiets resonemang runt nationell stolthet, och i de rödgrönas uppfattning att majoritetsbeslut på något sätt kan påverka något som redan ägt rum. Kan vi få en renässans för förnuftet, tack?