Lästips: om medborgarens egenmakt

För det första: läs "Den hälsosamme ekonomisten" om rehabiliteringskedjan. Kommer ni ihåg? Istället för den socialdemokratiska modellen med ett års sjukskrivning som sedan övergick till förtidspension, så införde Alliansen en bortre gräns. Efter en tids sjukskrivning och rehab skulle du överföras till Arbetsförmedlingen, så att du blev hjälpt till egen försörjning igen. Hjälpt till egenmakt. Inte längre slav under Försäkringskassan.

-"Oerhört!" gnällde oppositionen. "Stupstock! Flytta dig du svage, systemskifte pågår! De onda borgarna vill kasta ut dig i rännstenen!"

Men varför ska en arbetsför människa (som man ju är om man har fått tid och hjälp att bli frisk och rehabiliterad) stanna kvar i sjukskrivning? Och mycket riktigt visar det sig att väldigt många klarar av att påbörja resan tillbaks till egen försörjning. Och de som fortfarande är sjuka, de förblir sjukskrivna.

Visst, det fungerar inte helt bra alla gånger. Men det fungerar mycket mycket bättre än det tidigare socialdemokratiska systemet.

För det andra: läs socialdemokraten Anders Nilsson. Han konstaterar att det förvisso finns en ängsligt statskramande "vänster" inom socialdemokratin, en falang som utmålar egenmaktslösningar som "nyliberala" och "borgerliga"; men att det också finns en livaktig närmast socialliberal våg som önskar att "egenmakt" blir ett ledord för modern socialdemokrati.

På vägen konstaterar han det som frihetligt sinnade bloggare försöker hamra in i de borgerliga partierna gång på gång: den höger som idag styr Sverige är i oroväckande hög grad en kontrollerande, statskramande, byråkratiserande höger. Väldigt långt från den frihetliga rörelsen, den höger som under 50-, 60-, 70- och 80-talen slog vakt om människans egenmakt.

Det som gör Anders Nilsson intressant är att han förhåller sig ganska illojal gentemot sossarna på ett friskt sätt, på samma sätt som borgerliga bloggare ofta är väldigt illojala gentemot Alliansen. Han hymlar inte med att centraliseringen och byråkratiseringen i huvudsak är ett sossepåfund:

Vi får inte inbilla oss att det är resultatet av en borgerlig regerings insats efter 4 år vid makten. Det har pågått mycket längre.

Men att den nuvarande borgerligheten visar oss hurpass långt tumskruvarna kan dras:

Idag får vi dagligen se vad borgerlig politik i verkligheten handlar om, nämligen ännu mera kontroll, ännu mer byråkratisering, ännu fler chefer och ännu mer misstro mot den enskilda människan. Borgarna vill visa hur duktiga och ansvarsfulla förvaltare av den starka staten de är.

Om han har rätt, så visar det hur trianguleringen kan slå tillbaks. Reinfeldt & Co rörde sig mot ett högersossemittfält. Där vann de väljare, genom att komma med socialliberala utfästelser: de önskade inte längre tokhöga skattesänkningar och total avreglering genast. Men eftersom de på vägen helt gav upp de liberala profilfrågorna om personlig integritet, rättsäkerhet, yttrandefrihet osv; så lämnade de det fältet fritt för andra aktörer att komma in på spelfältet just där.

Detta dessutom i en tid då just livsstilsliberala frågor och skepsis gentemot överheten går från partikulärfrågor till mainstream, inte minst genom internets genomslag och medborgarnas växande krav på att bli betraktade som myndiga.

Miljöpartiet har begripit detta och har befunnit sig där hela tiden. Och det är mycket riktigt Miljöpartiet som ökar. Hade det inte varit för MP så hade det rödgröna blocket befunnit sig i underläge. Om nu fler inom S begriper detta, så kan de ha en valvinnare.

Mycket välförtjänt i så fall. Det maktblock: rött, blått eller grönt, som önskar beröva medborgarna grundläggande fri- och rättigheter (som t ex bevarad brevhemlighet); förtjänar att själva berövas makten.

Och det stärker mig i min tro att röda, gröna, blå och orangea frihetsvänner borde gå samman över blockgränserna för att sända starka signaler om att vi inte, oavsett vinnande partifärg i höst, är beredda att kompromissa i integritets- och egenmaktsfrågor. Detta stycke från Anders Nilssons inlägg kan ju fler än han skriva under på, eller hur?

Centralt står frågan om maktlösheten. Den enskilda medborgarens förhållande till en alltmer maktfullkomlig stat. I sjukvården, i socialvården, på arbetsmarknaden osv förlorar medborgarna alltmer inflytandet över sin egen situation. Medborgaren tilltros inte längre den goda viljan, utan ses som ett illvilligt väsen som skall kontrolleras och anpassas till den stat och den myndighet som utsetts till dennes förvaltare. Den sjukskrivne tilltros inte förmågan att själv delta och utforma sin egen rehabilitering. Arbetsförmedlingens uppgift är inte längre att ge service och förmedla jobb. Den arbetssökande skall lära sig att skriva jobbansökningar. Medborgarna står maktlösa inför systemet. Det som en gång för 50 år sedan var en god utveckling där välståndet fördelades till välfärd för alla har utvecklats till en självgod och kontrollerande maktfullkomlighet inom en statlig sektor i okontrollerad tillväxt.