Bloggen Motpol gör en bra reflektion runt riksdagens "beslut" om den allvarliga kränkning som representanter för det gamla Ottomanska riket begick mot en ett stort antal individer för 95 år sedan.
I Tyskland är det förbjudet att förneka förintelsen. Det är naturligtvis knäppt. Både att förneka och att förbjuda förnekarna.
I Turkiet är det förbjudet att hävda att mordet på armenierna för 95 år sedan är att beteckna som "folkmord". Ett precis lika knäppt förbud som det tyska, och av precis samma skäl.
Riksdagens beslut är också knäppt, också av samma skäl. Politiker, antingen de är svenska, tyska eller turkiska, ska helt enkelt inte besluta över andra människors historiesyn och uppfattningar. I förlängningen leder det till att sanningen blir en fråga, inte för folks förnuft i den fria debatten, utan en fråga för den politiska klassen att besluta om.
Vidare reflektion, från Anders W Jonsson, att det här är en försmak av rödgrön utrikespolitik, av Lars Ohly som utrikesminister.
Ytterligare reflektion från mig: Om du har problem med folk i ditt eget land som talar ett språk du inte begriper, eller problem med att folk skildrar historien på ett sätt du inte håller med om, eller problem med att folk ritar eller säger saker om det du håller för heligt: sök hjälp!
fredag 12 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Riksdagen har inte tolkat eller skrivit om historien, den har utgått från en samstämmig kår av historiker och folkrättsjurister.
SvaraRaderahttp://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/03/far-inte-politiker-har-moral-och.html
Jag har inga problem med att kalla mordet för ett folkmord. Jag har problem med att riksdagsledamöter vill kräva att landet Sverige ska göra det. Det kravet hjälper nämligen inte Turkiet att själv erkänna det.
SvaraRaderaReinfeldts löfte till Assyrierna 2006 är i varje fall brutet.
SvaraRadera@simsalablunder: Nej, det stämmer inte. Om du lyssnar på den intervju med Reinfeldt som Aktuellt i Politiken citerar så önskade han förutsättningslös oberoende internationell forskning, en större öppenhet från Turkiet i frågan, och ett brett offentligt erkännande.
SvaraRaderahttp://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41179
Diplomatiskt befinner sig Sverige som en pådrivare i processen att Turkiet själv ska öppna sig för möjligheten att nationens politiska föregångare för hundra år begick ett grovt fel.
Och Turkiet har själva, kors i taket, öppnat sig för möjligheten att låta oberoende internationella historieforskare utreda vad som faktiskt hände.
Mitt i den processen börjar lite drygt halva kammaren mucka gräl och tjoa. Inte så värst begåvat. Att de borgerliga ledamöterna inte genast stämde in i den kören i denna vecka betyder inte att något löfte är brutet. Varför ska oppositionen sätta dagordningen i den utrikespolitiska processen?
Om jag lovar dig någonting, och börjar att arbeta för att du ska få det, hur kan det bli ett löftesbrott bara för att du har bestämt dig för att det är dags? Har vi kommit överens om ett datum?
@simsalablunder: Sedan är din frågeställning problematisk. "Löfte till assyrierna" skriver du.
SvaraRaderaAssyrierna är ingen homogen grupp man kan lova något eller tillerkänna eller frånta några rättigheter. Endast individer har rättigheter! Det var de mördade INDIVIDERNA för 95 år sedan som kränktes där och då.
En kränkning kan faktiskt inte fortplantas mellan generationerna. Om din farfar utsattes för brott så kan det hända att du i någon mån är påverkad av det. Men kränkningen emot din farfar är inte en kränkning emot dig! Inte ens om farfar kränktes för att han tillhörde en "folkgrupp", och du råkar tillhöra samma "folkgrupp".
Kom ihåg att gränser mellan "folkgrupper" är ett påhittat människoverk. Identifikationen med en etnisk grupp eller en stat, och med människor som sedan länge är döda, det är ett fritt val varje individ gör.
I TV har man i dagarna kunnat se unga vuxna assyrier som varit upprörda över att regeringen inte i detta läge vill tala om folkmord, och unga vuxna turkar som varit upprörda över att riksdagen vill göra det.
Bägge känner sig kränkta å sina förfäders vägnar. Känslan är stark och äkta. Men deras känsla betyder inte att de faktiskt ÄR kränkta. De har vare sig utfört något folkmord, eller blivit drabbade av något.
De käbblar om ett historiskt skeende, och ett historiskt skeende är, precis som naturvetenskapen, inte en fråga som kan avgöras politiskt.
Det är deras irrationella identifikation med döda människor som i grund och botten utgör problemet. Särskilt staten Turkiet har problem med detta grupptänkande. Men det är just ur grupptänkande och etnocentrism som rasism och folkmord uppträder.
I diplomatin får man förvisso ta hänsyn till irrationella ideer, eftersom bråk ofta bygger på dem. Men det betyder inte att de som vill hävda grupprättigheter, antingen de är turkar eller assyrier, på något sätt har RÄTT i sina förmodanden.