När opinionsfriheterna prövas

När man som organisationen "Sveriges Unga Muslimer" (OBS, inte samma sak som Sveriges unga muslimer) bjuder in talare med kärva åsikter om andra människors sexualitet, då påminns vi om styrkan och ovillkorligheten i vår opinionsfrihet.

Det finns i princip tre olika sätt att bemöta åsikter man inte gillar.

Det första är helt enkelt att bemöta dem. Säga varför man tycker att det är fel.

Det tredje är att tysta med våld och hot om våld. Antingen med våldsmonopolets våldsmakt (om man får majoriteten med sig i någon sorts hetslagstiftning), eller med den starkes rätt man själv tar sig (a la AFA och andra fascister). Demokratiskt är det i alla hänseenden inte.

Sättet mitt emellan är i mitt tycke det konstigaste: när man visserligen inte ropar på åsiktsförbud, men ändå önskar att meningsmotståndaren inte skulle säga vad de säger. Som i RFSL:s fall: misstycker att talaren bjuds in.

Jag förstår det inte: om man på allvar vill kämpa för vuxna samtyckande människors rätt att ligga med varandra utan inblandning av omgivningen, så borde problemet vara att folk faktiskt tycker illa om det. Inte att de säger att de tycker illa om det.

Det luktar som om man antingen vill sopa problematiken under mattan (tips: det hjälper inte); eller så tror man att man en åsiktsyttring orsakar att åsikter antingen sprids eller orsakar våldsanvändning hos andra (det gör det inte, varje åhörare är själv ansvarig för hur den ställer sig till vad som sägs och förkunnas).

Tvärtom bör man välkomna att åsikter som går radikalt emot allt vad man själv tror på får höras. Hur ska du annars kunna bemöta dem? Åsikterna finns ändå, och försvinner inte bara för att de inte hörs. Åsikter bor inuti folks huvuden, och det enda sättet att påverka är genom motargumentation. Och hur motargumenterar man utan något uttalat att argumentera emot?

Dessutom finns det en större bild. Rätten att ligga med vilken frivillig du vill skiljer sig inte från rätten att säga vad du vill. Det handlar i bägge fallen om rätten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Och man kan inte hävda den rätten med någon som helst trovärdighet om man vill utöva den själv, men förvägra andra den.

Är man på allvar emot ideologiskt förtryck kan man inte utöva det själv, eller önska att det utövades för ens egen räkning. Man tar ställning för mänskliga rättigheter, eller emot. Inte för vissa rättigheter framför andra, eller vissa grupper framför andra.