För det andra är vi inte särskilt förvånade över att människor accepterar denna typ av argument, som bygger på att man spelar ut olika grupper i samhället mot varandra, då detta är praxis i svensk politik. Den enda skillnaden är att övriga partier istället försöker spela ut andra grupper mot varandra, så som män mot kvinnor, rika mot fattiga, kärnfamiljen mot homosexuella.
Att ställa klass mot klass och grupp mot grupp är väldigt vanligt i det svenska politiska samtalet. SD ställer bara upp ännu en motsättning, men denna gång en motsättning som inte varit riktigt salongsfähig: den mellan det icke-svenska och det svenska.
Vad som händer när man presenterar verkligheten som en ständigt pågående intressekonflikt är att man förstärker myten om nollsummesamhället: det som de rika tjänar har de fattiga förlorat, det muslimska tar över på det svenskas bekostnad, männen stjäl utrymmet från kvinnorna osv.
Men inget av dessa konfliktbeskrivningar skildrar några begränsade resurser. Rikedom är frukten av nyskapade resurser, och om jag kommer på ett bättre sätt att skapa resurser på så har jag inte hindrat dig att också komma på ett bättre sätt att skapa resuser på. Utrymmet för antalet ideer i ett samhälle är oändligt, så närvaron av nya kulturella influenser tränger inte ut några gamla, om inte folk av fri vilja ger upp dem.
Däremot finns det en sann motsättning, ett sant kval: mängden egenmakt du förfogar över kan berövas dig av övermakten, eller tas tillbaka därifrån. Du har antingen makt att bestämma vad du vill försöka arbeta med, eller så blir du tilldelad en arbetsplats. Du har antingen makt att bestämma vad du vill göra med de pengar du tjänar, eller så har du inte det.
Eller så berövas vi delar av vår makt över oss själva, som t ex att vi berövas makten över en del av våra egna pengar.
Egenmakten är, till skillnad från rikedomen eller utrymmet för ideer, ett nollsummespel. Alltså är den liberala motsättningen mellan individens rätt till sig själv kontra övermaktens (t ex kollektivets) rätt till individen, en sann konflikt. Den makt överheten tar sig över dig är en makt du inte längre har över ditt eget liv.
Vem ska man ha som motståndare? hörde jag en vän fråga. Vänstern har de rika, SD har invandrarna, och hela etablissemanget har SD som sina fiender och hatobjekt.
Mitt förslag är att utnämna egenmaktens fiender, varhelst de uppträder, till sina främsta politiska motståndare. För kampen mellan överhet och individ är ju en verklig kamp, till skillnad från de övriga nämnda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar