Så långt räckte vuvuzelorna i demokratins tjänst

Dagens Konflikt deklarerar stolt att vuvuzelorna och annat hallaballo minsann inte är ett hot mot demokratin när de används för att stoppa rasisternas politiska möten:

Är antirasismen inte längre en demokratisk självklarhet? Är vi till och med de nya antidemokraterna?

Resonemanget utnyttjar en dubbelhet i språket: termen "demokratisk" kan syfta både på att ha ett folkstyre, och på de mekanismer som krävs för att folkstyret ska kunna upprätthållas.

I den andra meningen är demokratin självklart antirasistisk. Alla människor ingår i gruppen "folk". Man kan inte göra undantag eller avsteg baserat på var man är född och uppvuxen, eller på vilka värdepaket man har med sig hemifrån. Antirasism är nödvändigt för att folkstyret ska kunna upprätthållas.

Men i den första meningen ska rasismen, eller någon annan antidemokratisk rörelse, definitivt inte uteslutas från det demokratiska samtalet. För det är ingen demokrati om den inte öppnar för möjligheten att på fredlig väg avskaffa sig själv. Ska det vara folkstyre måste folket kunna driva vilka åsikter som helst, och inte på förhand utesluta vissa tankegångar eftersom de är odemokratiska.

Detta vet ju den demokratiska socialismen om, och omhuldar, eftersom den själv många gånger propagerar för att använda demokratiska institutioner, t ex majoritetsbeslut, för att upphäva viktiga demokratiska principer, som t ex yttrandefrihet eller äganderätt.

Sedan kan man betrakta det rent pragmatiskt: det går inte att genom tvång (och bråkigt störande av politiska möten är tvång) döda en tankegång. Med våld och hot om våld kan du göra den personliga kostnaden hög för den som vill omfatta en obekväm åsikt, men åsikten rår du inte på. Den kan snarare spridas och stärkas genom martyrskapet som hotet väcker.

Åsikter rår du på genom att lansera en bättre idé. Om man i kampen mot rasismen inte har någon bättre idé, inte något bättre att säga än "tuuuuuuuuut" eller "buuuuuuu", så säger man implicit: "Du har rätt i sak, mina argument har tagit slut". Det är att ge rasismen sitt stöd.

Ytterligare en tanke som väcks av att läsa Dagens Konflikts rättfärdigande av politiskt våld, är att historien (som artikeln refererar till) inte inspirerar, utan snarare förskräcker. Dagens Konflikt säger:

Faktum är att försöken att hindra rasistiska möten har en lång tradition inom de demokratiska folkrörelserna runt om i hela världen. Här har slagord som det spanska ”¡No passaran!” (dom skall inte få passera) alltid lyfts fram när högerextrema rörelser varit på frammarsch.

Nå om detta ska ses som ett argument för, betänk då att folken i just spansktalande länder varit notoriskt dåliga på att hålla fascisterna stången. I Spanien likväl som i Latinamerika kom fascisterna till makten. Det kanske är dags att söka sig en kampmetod som fungerar istället? Som t ex sansad debatt i en liberal demokrati?

Just bristen på liberala demokratiska alternativ har varit påfallande då folken förlorat kampen. I Spanien där kampen stod mellan socialister och Franco. I Latinamerika då alternativet till Chiles Pinochet var det ekonomiska och demokratiska moraset under Allende. Eller i Weimarrepubliken med sin svaga grundlag som möjliggjorde Hitlers maktövertagande.

Även kommunisterna i Weimar motarbetade ett starkare konstitutionellt skydd för demokratin. Förstås, eftersom ett konstitutionellt skydd för demokratiska individuella rättigheter utgör ett hinder för de inskränkningar i den enskildes egenmakt som är nödvändiga för revolutionen.

Så även om kommunisterna var tappra som handgripligen tog striden mot nazisterna i Tyskland under 30-talet, så agerade de för det första inte för att upprätthålla individens fri- och rättigheter, och för de andra så var det inte en kampmetod som fungerade.

Att man som kommunist är antirasist är måhända ett demokratiskt pluspoäng i jämförelse. Men om ens slutmål ändå är ett lika totalitärt välde som det man krigar emot, vad är vinsten? Och om man inte förmår föra en lyckad kamp, vad har man då att berömma sig av?

Viljan att tysta andra politiska åsikter än den egna är lika ond och odemokratisk som rasismen. Det finns fler sätt att kränka människor på än genom att döma dem efter deras ursprung. Så exakt vad vann ni genom att tuta sönder några Sverigedemokratiska möten?

5,7 procent. Det var vad ni vann.