Jo, bröstpumpen är viktig

Flera liberaler, många positiva till 50-50-delning av föräldraförsäkringen, har efter Ohlys "om man använder bröstpump kan man dela föräldraförsäkringen i två lika delar även om barnet skulle amma efter halvtid" i SVT, reagerat på att debatten därigenom degenererat eller blivit osaklig.

Till exempel Mymlan eller Sanna Rayman.

Jag menar tvärtom att Ohlys tal om bröstpump är i högsta grad relevant eftersom det illustrerar på pricken vad som är problemet med 50-50-delning, och faktiskt också vad som är problemet med mycket av V-politiken i stort.

Ohlys argument grundar sig i hans egen erfarenhet av att dela på bäbisomhändertagandet. Genom bröstpump kunde Ohlys familj överbrygga ett av de praktiska hindren för att genomföra sitt alldeles egna sätt att dela på omhändertagandet.

Det ska till en vänsterpartist för att få det till ett argument för att alla andra måste göra likadant. Om man inte vill använda bröstpump, vad gör man då? Om man vill att modern ska ha hand om barnet så länge som barnet ammar, vad gör man då? Om man inte kan använda bröstpump, vad gör man då?

Det finns ingenting som hindrar den som vill ha 50-50-delning. Men ingenting som säger att det nödvändigtvis ska vara den enda vägen för alla. Särskilt inte om det innebär att staten måste blanda sig i bäbisens och moderns vilja och förmåga när det gäller en så grundläggande sak som amning.

"Hade föräldraförsäkringen införts idag hade det inte funnits möjlighet att överlåta dagarna." Hade föräldraförsäkringen införts idag hade man nog, precis som när det gäller skolpeng och diskussionen runt barnomsorgspeng, sett barnet som förmånstagare. Föräldraförsäkringen finns för att barnet ska ha det bra. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

"Det handlar om plikten att ta hand om sin egen avkomma." Att ta hand om sin avkomma handlar inte med nödvändighet om att ha bytt lika många blöjor som den andra föräldern. Barn behöver tas om hand på många sätt. Den som är på jobbet om dagarna kan ta hand om middag och nattning. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

"Jag vill inte med mina skattemedel stödja ojämlikhet inom familjen." Om du slutar avtvinga mig den delen av skatten som går till föräldraförsäkring, så lovar jag att inte opponera mig. Men då faller ju idén om solidarisk finansiering. Att saker finansieras över skatterna är i sig inget argument för att omgivningen ska ha rätt att detaljreglera dem. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

"Att uttaget är så olikt mellan könen idag är ett samhällsproblem." Nej. Det är det inte. Människor har faktiskt inte en plikt att leva jämlikt för andra människors (dvs "samhällets") skull. Människor har en plikt att gentemot varandra leva jämlikt, i de fall de har lovat varandra detta. Och då är det deras egen definition av jämlikhet som gäller. Inte omgivningens. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

I familjer där föräldrarna tjänar lika är också uttaget av föräldraförsäkringens dagar mer lika. Om något så är det ojämlika uttaget ett symptom på denna, mer grundläggande ojämlikhet. Då är det frågan om "kvinno"- respektive "mans"-löner som är det egentliga problemet.

Men lönebildning har sin alldeles egna problematik som inte utan vidare löses genom politik. Lönen är först och främst en funktion av yrkesvalen, eftersom ju konsumenter - alla vi vanliga människor - värdesätter olika slags produkter på olika sätt. Man kan inte reglera priset på arbete, när allmänheten ändå värderar arbetets frukter genom sin betalningsvilja.

Då handlar frågan om lika uttag i föräldraförsäkringen egentligen om att folk måste börja göra andra yrkesval än de traditionella. Och om samhället verkligen vill använda sin tvångsmakt för att utjämna uttagen i föräldraförsäkringen, och det ojämlika uttaget först och främst är en funktion av föräldrarnas yrken, så borde ju samhället först och främst använda sin tvångsmakt till att styra folks yrkesval. Det är ju en absurd tanke.

Nä, föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera uttaget av föräldraförsäkringens dagar, för barnen, och för varandra.