Bort med tassarna från A-kassan!

Läser Anders Nilssons "Jag begriper inte poängen med att förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag?", och kan inte annat än hålla med.

A-kassan, precis som all annan inkomstförsäkring, kan alltid finansieras av försäkringstagarna direkt. Tjänar du lite, så kommer du ju att bara ta ut lite från försäkringen, och då behöver du ju inte betala så höga premier.

Det finns faktiskt inget skäl alls till att någon enda politiker ska vare sig försöka finansiera A-kassan, eller försöka kontrollera den.

Jag har skrivit om det tidigare: huvudparten av A-kassan finansieras av alla som arbetar, genom att vi för varje hundring vi tjänar brutto betalar in ungefär fyra-å-femti, via den statliga löneskatt som går under namnet "arbetsgivaravgift" eller "sociala avgifter".

Om vi istället får behålla den där femkronan, så kan vi själva placera den i vilken A-kassa vi vill, som vi själva styr över, och som har precis de ersättningsnivåer (längd och procent) som vi själva bestämmer.

Då kan vi avveckla både den där konstiga skatten, och den där konstiga Lagen om arbetslöshetskassor som försöker blanda sig i hur vi som arbetar vill ordna med vårt försäkringsskydd. Driften av en A-kassa är ett ypperligt bra exempel på vettig verksamhet för t ex en fackförening, och ingen annan bör ha med saken att göra.

Att Moderaterna, av alla partier, funderar på att omvandla dagens konstruktion till ett obligatorium, och därmed i praktiken en del av bidragssystemet, är märkligt. Den sk "sossefieringen" av svensken har ju traditionellt bestått i precis denna obehagliga korporativa tendens: fler och fler ska inlemmas i bidragssystemen, och bidragssystemen ska vara inblandat i en större och större del av vårt livspussel.

Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen.

Jag tror att det här är en sådan fråga där både höger och vänster egentligen inser vad som är det mest förnuftiga. Det handlar kanske bara om hur man lägger fram det:

Proletärer i alla länder: visst är det väl så att arbetarna själva ska äga och kontrollera A-kassan?

Frihetsälskare: minska statens inblandning i våra liv. Privatisera A-kassan!

Minskande pressfrihet

Det här är sorgligt. Pressfriheten minskar i världen. Nästan hela världen. Åtminstone under 2009.

Det är en skam för mänskligheten att det finns de bland oss som aktivt vill hindra människor att skriva vad de vill. Som vill strypa ett fritt informationsflöde. Som inte förstår att vi alla tjänar (liv, frihet, trygghet) på att informationen är så fri den bara kan bli.

I Latinamerika och Afrika söder om Sahara har det blivit värre. Vilket är tråkigt, eftersom människorna just där är mer beroende av fria medier än andra. Fria medier begränsar korruption och totalitära regimer.

I Asien har det skett förbättringar på flera ställen. Framför allt har länder som förut varit totalitära börjat öppna upp. Det är ett tecken på att fler öppningar. Men förbättringarna märks inte i de länder som är kontrollerade av kommunister och talibaner: Afghanistan, Kina och Nordkorea.

I Mellanöstern och Nordafrika blir det värre. Diktaturen i Iran skärper tonen efter protesterna, liksom de islamistiska monarkierna i arabvärlden och de muslimska länderna i Nordafrika.

En ljuspunkt från Mellanöstern är att Israel har hävt sina restriktioner på vad man får lov att rapportera från Gaza, vilket gör att man återigen kan beteckna media i Israel som fria.

I västeuropa åtnjuter vi fortfarande en hög grad av pressfrihet, men Storbritannien och Italien oroar.

Läs hela rapporten.

Läs Cornucopia: Om Grekland

Det här är faktiskt sanslöst om det är på riktigt. Grekland hotar med att ställa in betalningarna. Folk från höger till vänster träder fram och vill att omvärlden ska vara lite justa och rädda de stackars grekerna från de onda marknaderna.

Greklandskrisen är ju enligt en artikel i Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv utlöst av den onda marknadens ovilja att låna ut mer pengar.

Men om Cornucopias uppgifter om vad pengarna går till är riktig, så är inte räddningen mer pengar:

Den 13:e och 14:e månadlönen skall tydligen dras in, men kvar finns ju en lång rad andra kreativa bonusar. Bonus för att komma till det statliga jobbet i tid. Bonus för att använda en dator. Bonus för att göra sitt jobb. Bonus för utomhusarbete (gäller även skogsarbetare tydligen).

...

Lägsta pension i Grekland är 2000 euro, ca 19000:- SEK. Oavsett om man jobbat eller ej. Om du som statlig tjänsteman dör, så får dina ogifta döttrar ta över din pension om 80% av lönen resten av sitt liv.

...

580 st farliga jobb, inklusive radiopratare och hårfrisörer får gå i pension med 80% av lönen vid 50 års ålder om de är kvinnor, 55 om de är män.

Det vi ser är frukten av en slapp ekonomisk politik modell familjerna i TV3:s "Lyxfällan. Att man inte orkar se i vitögat att man under lång tid har utgifter som är större än inkomsterna.

Att hamna i skuldfällan som privatperson har tusen och en psykologiska förklaringar. Men idén med ett kollektivt beslutsfattande är att kollektivet kan, genom en mer normalfördelad räknebegåvning och psykisk stabilitet, stoppa den här typen av vanvett.

Genom att man beslutar sig för att alltid ha budgetdisciplin. Genom att varje regering undviker att låna en massa pengar, lån som inskränker folkets möjligheter att skapa sin egen politik i framtiden när de sitter med tidigare regeringars räntor och amorteringar.

Genom att man inte bedriver det som Mats Odell mycket träffande kallade "Toblerone-politik", dvs lovar stort och fint och sedan låta andra betala.

Grekerna må strejka och bråka och utlösa vilka politiska kriser de vill, själv påminner jag om att ekonomi faktiskt är på riktigt:

Det är detta ärliga "faktiskt producerar" som verkar vara så jobbigt för vissa att ta till sig. Men alla värden man lever av är faktiskt värden som producerats av någon. Vill man konsumera mer än vad man producerar, så behöver man antingen gåvor, stöldgods, eller lån.

Det gäller privatpersoner, och det gäller länder.

Läs Kalle Lind!

Det här visar hela grejen med varför jag hellre lever i mellanmjölken än i mellanöstern. När person A skändar det som person B håller heligt, så grabbar inte dårarna tag i närmaste dynamitbälte eller bränner närmaste västliga flagga.

I mellanmjölkens land fattar dårarna pennan och skriver till Radionämnden.

Läs Rothbard: Om moms

Murray Rothbard skrev 1972 en text om momsens effekt på ekonomin. Visserligen utifrån ett amerikanskt perspektiv, men läsvärt för en svensk likväl.

Konflikt om ryktesspridning i Rinkeby

Väldigt intressant. På radion just nu om ryktesspridning, sant och osant, muslimer och islamister, vanliga Achmeds och Fatima, extremt engagerade personer (både extremt vänliga och extremt blodtörstiga), svenska politikers (sossar och moderater) behov av att visa upp sig på rätt sida i "invandrarfrågan", inbördeskriget i Somalia, och Rinkeby som symbol.

Och Kadafi Hussein, en person vars mediebild med rätta hyllats, men har någon journalist egentligen bedrivit källkritik värd namnet vad gäller hans berättelse?

Vilken berättelse är den riktiga här?

Frågan avslöjar problemet. Fortfarande lider "vi" av att inte ha tillgång till "den riktiga" berättelsen om "dem". Och med rätt sorts berättelse i handen kan olika intressen börja agera. Så kampen om att etablera berättelsen har politisk sprängkraft.

Problemet är unviersellt. Med berättelser om "svenska" ungdomars omåttligt utvsävande leverne skapas misstänksamhet och avgrunder, med berättelser om "muslimska fäders" våldsamhet skapas sociala stigma, med berättelser om socialbidrag skapas berättelser om sociala turister och blatteparasiter.

Allt bygger på ett konstruerat annorlundaskap, en tro att de som inte står oss nära med automatik är väldigt olika oss.

Sanningen är att det finns tusen berättelser om oss alla, men bara ett enda "vi" i den här världen. Vi må ha smärre varianter i fråga om hudfärg, klädsel, kryddburkar och annat. Vissa av oss ber mer än andra. Vissa av oss omhuldar "traditionella värden" mer än andra. Vissa kan föda barn, och andra inte.

Men i det stora hela är vi, Stina och Sven och Achmed och Fatima, väldigt lika varandra och delar i stort sett samma förhoppningar och mål. Och när vi inte delar samma förhoppning och mål som omgivningen, så önskar vi att det samhälle vi lever i ska vara hyfsat tolerant, så att inte varje avvikelse med nödvändighet blir ett stigma. Så att också vi får plats.

Tyvärr är vi också lika i det att vi hela tiden tvingas förhålla oss till högljudda extremister som poppar upp mitt ibland oss och tar sig friheten att tala i vår sak. Högljudda extremister som skriker "Ut med invandrarpacket!". Högljudda extremister som skriker "Ta på dig slöjan!". Högljudda extremister som skriker "Ta av dig slöjan!".

I radioreportaget gavs röst åt en och annan vanlig Achmed och Fatima. En uppgiven röst. "Vad vi säger i media, vem bryr sig?" Och så är det ju. I den mediala dramaturgin får Achmed och Fatima välja mellan ett fåtal klart definierade roller. Alltid som "boende i Rinkeby", eller "invandrare", eller "muslim" eller värre.

Men ska det visas upp en "vanlig småbarnsförälder" så är det på något konstigt vis alltid Lisa från Södermalm som hörs, aldrig Achmed. (Trots att Achmed kanske har en erfarenhet av småbarn som är många gånger större än någonsin Lisas).

Reportaget belyste hur Rinkebyborna, genom sin särbehandling i media, inte blivit inkopplade i det gängse källkritiska systemet. Det som till exempel skärskådar påståenden och kan skänka felaktigt utpekade individer och grupper upprättelse.

Den särbehandlingen, tillsammans med all annan särbehandling, tjänar till att ytterligare etablera annorlundaskapet. Trots att vi alltså inte är speciellt annorlunda när vi jämför oss, utan högst lika.

Slöjförbud och brudöverlämningar

Att kritisera praktiker för att vara direkt förtryckande är en sak. Då är det själva frihetsinskränkningen i sig man angriper.

En något mer svagare grund står man på när man kritiserar värderingar för att de eventuellt kan leda till förtryckande praktiker. En värdering kan i sig inte kränka någon. Den måste omsättas i handling för att faktiskt kränka folks frihet.

Och inte ens alla handlingar som bygger på potentiellt kränkande värderingar är i själva verket kränkande. Att propagera (en handling) för en lag emot sex utanför äktenskapet (en värdering) är inte att kränka någon.

(Att införa en sådan lag, eller agera inom en familj som om en sådan lag faktiskt fanns, det är däremot djupt kränkande. Men handlingen att förbjuda sex utanför äktenskapet för sig själv, är däremot inte kränkande alls.)

Ska man däremot helt placera sig på snömosets inte så fasta grund, då ska man

...kritisera en praktik

...för att den ursprungligen härrör ur en värdering

...som eventuellt kan leda till kränkning

Först om man genomför den rätt så halsbrytande tankemanövern kan man kritisera bruket att bära slöja utifrån att det ursprungligen kom ur ett upplevt behov av att kontrollera kvinnors sexualitet. Även när bärandet är frivilligt och man inte har den blekaste aning om bärarens högst personliga skäl.

Först om man genomför den rätt så halsbrytande tankemanövern kan man kritisera den beryktade "brudöverlämningen" utifrån att det ursprungligen kom ur ett upplevt behov av att en kvinna måste förvaltas av antingen en pappa eller en äkta man. Även om brudöverlämningen i det enskilda fallet är något som brudparet själva vill ha, av skäl som är helt och hållet deras egna.

Först om man genomför den rätt så halsbrytande tankemanövern kan man kritisera en kvinnas val att vara en undergiven uppsminkad hemmafru underställd sin brödvinnare. Eller vad som helst som inte för stunden anses vara politiskt korrekt.

Det handlar om ett fundamentalt missförstånd av begreppet "emancipation".

Emancipation, frigörelse, handlar om att inte behöva leva i enlighet med andra människors upplevda kontrollbehov emot sin vilja. Det handlar till exempel om att få lov att leva jämställt om man själv vill, inte för att göra omgivningen glad. Och i så fall att leva jämställt på precis det sätt som man själv menar är jämställt, inte utifrån omgivningens definition av begreppet.

Tyvärr är det en hel del i dagens frigörelsediskussion, inte minst när det gäller frigörelsen från könsförtryck, som är infekterad av detta guilt-by-association-sätt att tänka. Folks livsval misstänkliggörs och kritiseras, trots att de inte drabbar någon annan. Och det uppstår en politisk vilja att reglera dessa livsval, som om det är deras livsval som är problemet.

Men problemet ligger alltid hos den som vill styra över andras livsval. Antingen det handlar om övernitiska jämställdhetsivrare eller talibaner. Det är samma sorts förtryck här som där.

Om du inte kränker någon annan människas frihet, så har du inte gjort något fel, och dina anklagare har ingenting att anklaga dig för, och ingen moralisk rätt att tvinga dig att agera annorlunda.

Läs Laakso: om sin bloggs självständighet

Erik Laakso drar sig nu ur bloggnätverket "NetRoots" eftersom han upplever att det har blivit en valkampanjorganisation för (S).

Bra.

Tendensen finns även hos (C): att göra användare av sociala medier och bloggare till små astroturfar (konstgjorda gräsrötter) i Partiets tjänst.

Istället för äkta gräsrötter som fritt bidrar till en öppen debatt genom att ocensurerat delge omvärlden sina åsikter och tankar.

("Astroturfing" är för övrigt ett sådant där genialiskt begrepp som Internet försett oss med. Eftersom "Astro Turf" är en amerikansk tillverkare av konstgräs, kallar man på Internet varje försök att skapa en konstgjord gräsrotsrörelse för "astroturfing").

Läs Silfverstrand: Ylva Johansson om privat vård

Bengt Silfverstrand och jag är lika glada över att Ylva Johansson (S) tar bladet från munnen och talar klarspråk om privat finansiering av vården:

Det handlar om prioriteringar. Det är ett politiskt val.. Det ska inte vara möjligt att kunna köpa sig förbi köer i sjukvården.

Det är ett jättekonstigt resonemang, det där med att "köpa sig förbi" köer.

Den som ur egen ficka betalar för att få vård tränger inte undan någon annan. Den som ur egen ficka betalar för att få vård betalar först och främst skatt så att alla andra kan få vård. Sedan tillför personen ytterligare resurser till vården, utan att kräva en krona eller en vårdplats av någon annan.

Den som ur egen ficka betalar för att få vård tränger alltså inte undan någon från någon kö. Den som ur egen ficka betalar för att få vård stiger ur kön helt och hållet och lämnar sin plats åt någon annan som behöver den.

Läs Cornucopia: skattas mest som länkas bäst

Ha ha. Jag hoppas att Cornucopia aldrig blir skattebyråkrat. Men det stämmer ju, om vi verkligen ska följa våra snåriga principer för beskattning, så borde det ju bli så här.

Om jag vore pensionär

Om jag vore pensionär och tvingades välja mellan lägre skatt (med Alliansen) och högre skatt (med de rödgröna), så hade jag valt lägre skatt, även om min arbetande granne genom jobbskatteavdraget får ännu lägre skatt.

Särskilt som min inkomst inte är någon uppskjuten lön jag redan tjänat in genom mitt eget arbete, utan är något som de nuvarande arbetarna betalar åt mig, av sin egen inkomst. Precis som det var bra för mig att jag betalade deras skola och daghem när de var små, så är det bra för mig att de betalar min pension åt mig nu.

Och då är det bra om så många som möjligt av dem jobbar och tjänar pengar som de omsätter genom att köpa sådant som de behöver, så att utrymmet skapas för företag att expandera vilket kräver att ännu fler jobbar, vilket ger totalt sett högre skatteintäkter. Vilket gör att bromsarna i pensionssystemet inte behöver slå till, vilket gör att jag totalt sett får högre pension. En högre pension som jag dessutom får behålla mer av nu under Alliansen, jämfört med under Socialdemokraterna.

Dessutom, med tanke på att mina arbetande grannar på sin inkomst utöver vanlig skatt dessutom betalar den skatt som heter Allmän Löneavgift eller något liknande, så betalar de faktiskt inte mindre i skatt än jag. Det är bara det att den där allmänna löneavgiften är en skatt som betalas in av deras arbetsgivare tillsammans med de sociala avgifterna, vilket gör att den inte syns.

Aldrig har det synts tydligare i debatten att vi betalar en väldigt massa skatter som vi inte alltid vet om. Genomskinligheten i skattesystemet är inte speciellt stor. Och aldrig har det synts tydligare i debatten att pensionärsorganisationen PRO först och främst är en del av socialdemokratin; inte i första hand en organisation som agerar i pensionärernas intresse.

Hade de varit en intresseorganisation för pensionärer så hade de inte propagerat för en politik som totalt sett ger dem mindre pengar i plånboken och färre valmöjligheter. Kom ihåg att skattesänkningar framför allt gynnar dem som lever på marginalen. För den som har en liten pension betyder varje procents skattesänkning väldigt mycket.

Och ärligt talat: inte ens om det faktiskt vore så att arbetarna betalar mindre skatt än pensionärerna, så hade någon enda pensionär förlorat på det. Jag blir inte fattig för att min granne blir rik. Bevisligen har pensionärerna vunnit på Alliansens politik.

Lästips: Grösaksavdrag

Bloggen inslag.se åskådliggör på ett mycket träffande sätt vanvettet i att kalla ett skatteavdrag som person A får lov att göra, för en straffskatt för person B. Så framställs jobbskatteavdraget som en straffskatt för pensionärer, RUT-avdraget som en ökad börda för de övriga osv.

Och vad skall man säga om inte-bilpendla-skatten som drabbar alla oss som bor hyfsat nära jobbet? Här går man och blir straffbeskattad bara därför att man inte kör tjugo mil till och från jobbet varje dag. Man kan bli förbannad för mindre.

Om avdrag är skatter, betyder det rimligen i konsekvensens namn att skatter också är avdrag – ja, för den grupp som inte betalar skatten. Har-ingen-förmögenhetsavdraget är en omdebatterad företeelse. Vad kostar det egentligen staten att låta miljontals människor göra stora avdrag bara för att de saknar ett betydande sparkapital? Lika för alla vore enklare och skulle öka skatteintäkterna väsentligt.

Läs hela, så får du även en redogörelse för hur grönsaksavdraget kommer med i ekvationen.

Ingen teknisk möjlighet

Jag har skrivit om det förut, men det förtjänar att sägas igen:

Så som internet är konstruerat, så finns det ingen teknisk möjlighet att från en punkt kontrollera vad som sägs och görs. Nätet består av flera sammanfogade separata nätverk utan mittpunkt.

Vill en person ansluta sig är det bara för denne att träffa en frivillig överenskommelse med någon av nätverksägarna. Vill en nätverksägare ansluta sitt nätverk är det bara att träffa en frivillig överenskommelse med någon av de andra nätverksägarna.

Har du kontroll över en dator på nätet har du bara kontroll över den datorn. Har du kontroll över ett nätverk har du bara kontroll över vad som sker i det nätverket. Det finns ingen central där all kommunikation kan övervakas och avlyssnas.

Du kan inte heller centralt blockera trafiken till eller ifrån valfri dator. Informationen om hur nätet för tillfället ser ut (med tillgängliga förbindelser och trafikstockningar) är spridd över hela nätet. Informationspaketen behöver inte rådfråga ett centralt adressregister för att kunna komma fram. Det räcker med att det finns åtmninstone en möjlig väg i labyrinten av trådar, så kommer informationspaketet att hitta fram.

Det är verkligen en distribuerad struktur. Det finns ingen teknisk möjlighet för någon, vän eller fiende, att avlyssna allt eller kontrollera allt. Man kan bara avlyssna och irritera här och där.

För att kunna avlyssna allt och kontrollera allt behöver man, rent tekniskt, skaffa sig sådana centrala knutpunkter. Och så måste man med våld se till att alla människor använder sig av just de knutpunkterna. Med våld hindra människor att koppla sig förbi dem.

Till exempel kan du bestämma att all nätverkstrafik till ditt land måste passera en central brandvägg. Förbjuda folk att koppla ihop sig med utlandet utanför brandväggen. Så gör Kina mot sitt eget folk. Det är så man förhindrar dem från att läsa regimkritiska bloggar från utlandet.

Eller så kan du bestämma att alla nätverksoperatörer i det egna landet måste upplåta all sin nätverkstrafik till den centrala knutpunkten. Med våld hindra dem att slussa trafik i sina nätverk som inte övervakas. Så fungerar FRA-lagen (även om den rent tekniska inkopplingen har drabbats av förseningar).

Eller på något annat sätt behöver du genomföra genomgripande förändringar i nätets struktur och arkitektur. Införa de centrala knutpunkterna och tvinga folk att använda dem. Endast så blir den centrala kontrollen tekniskt möjlig.

Det är i ljuset av det man måste förstå både de politiska brösttonerna ("BARNPORR, NÄTMOBBNING, TERRORISM!"), och motståndet. Det är ingen liten förändring som måste till för att omstöpa internet till något som överhuvud taget kan centralstyras. Och en stor förändring kräver starka argument.

När väl förändringen är genomförd ("verktygen är på plats" som Cecilia Malmström kallar det), så är det däremot en väldigt liten förändring att gå från att övervaka och reglera endast när rikets säkerhet står på spel, till att övervaka allt. Rent tekniskt måste du nämligen övervaka allt, för att ens kunna ställa dig frågan huruvida det du övervakar är ett hot mot rikets säkerhet, eller om barn riskerar att komma till skada, eller något annat behjärtansvärt.

Så även om du inte känner till tekniken bakom internet i detalj, så vet detta: i sin naturliga form är inte central övervakning tekniskt möjlig. Det krävs rätt så omfattande ingrepp för att åstadkomma det. Och när de ingreppen väl är gjorda, så har du inte längre möjlighet att kommunicera fritt.

Lästips: Reason om Malcolm McLaren

Reason's Todd Seavey tecknar en dödsruna över den nyss bortgångne Malcolm McLaren, Sex Pistols skapare: "Capitalism for punks".

Mer krackelerande alarmism

Minsann. När man vill övertyga folk om köttätandets klimatosmarthet tar man till skruvade siffror.

Vad är det som pågår här? I början på 90-talet syntes det i IPCC:s egna rapporter att uppvärmingen under 1800- och 1900-talen inte är alarmerande utan tvärtom modest jämfört med andra perioder, som t ex medeltiden. Eller varför inte ännu tidigare?

Men i mitten på nittiotalet börjar en liten klick forskare som för egen del är övertygade om den annalkande katastrofen, att försöka dölja detta. Allt för att få temperatur- och koldioxiddatat att se sensationellt ut.

Av vilket skäl? Kanske att det är lätt att föreställa sig en annalkande katastrof. Redan när vi bara var 2 miljarder på jorden talades det om överbefolkning. Det är lätt att känna skuld för att det moderna livet kan vara bekymmerfritt. Det ska liksom skava för att vara moraliskt riktigt. Och om man propagerar för en moraliskt god sak, som gärna innebär lite uppoffring, så känner man sig god.

Själv tänker jag försöka att propagera för en politik som är vettig utifrån observerbara fakta.

Att synliggöra politik

Så mycket i politiken är yta. Inte så mycket kläder, smink och reklam; utan snarare berättelser och associationer.

Så är till exempel vänsterns berättelse en berättelse om förtryckta människor som reser sig, om rikedomar som ett fåtal har roffat åt sig men som nu delas ut till de behövande, om den breda massans solidaritet med varandra, den solidaritet som den priviligierade lilla spetsen på samhällspyramiden förtvivlat försöker slå sönder.

I denna mytiska strålglans solar sig även politik som inte alls liknar sagans.

Att emot detta istället synliggöra den verkliga politiken, är en viktig uppgift. Det är det som politisk debatt är till för. Det är därför man måste beskriva vilken politik man själv faktiskt för, så att folk kan pröva berättelserna och myterna emot verkligheten.

Först ut är Sofia Arkelsten som i ett inlägg beskriver precis hur Alliansens miljöpolitik har fungerat, och vilka konsekvenser den faktiskt har fått.

Sedan är det Anders W Jonsson som går i polemik emot riksdagsledamotens Veronica Palm smutskastning av den hjälp som numera ges åt alla de som är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Till skillnad mot hur det fungerade när Veronica Palms parti satt i regeringsställning.

Ifrågasätt alltid berättelserna och myterna. Välj politisk uppfattning som du vill, men välj utifrån kontrollerbara fakta.

Det finns bara ett enda skäl

Det finns bara ett enda skäl till att en människa är positiv till ett internet som regeringar inte har vare sig rätt eller möjlighet att censurera och kontrollera.

Och det är att man är positiv till barnpornografi, positiv till nätmobbning, positiv till terrorism, positiv till oreglerad droghandel osv.

Ett absurt argument? Absolut. Men det är precis dessa skäl, kampen mot barnpornografin etc, som anförs i debatten.

Trots att det finns miljoner goda skäl till varför internet ska vara fritt. Trots att det redan idag är möjligt att lagligen komma åt alla dessa hemska företeelser. Internet är ju inte oreglerat. Internet sköts av människor som bor i länder där lagstyre råder. Trots att censurlagstiftning inte kommer att avhjälpa problemen. Trots att barnporr, mobbning, terrorism, och knark var samhällsproblem redan innan internet. Fråga någon som var med på 70-talet.

Det finns en mycket enkel och grundläggande demokratisk princip som man inte kan rucka på utan att det får obehagliga konsekvenser: makten ska vara fysiskt och juridiskt förhindrad att skaffa sig makt över vilken information som medborgarna cirkulerar mellan sig.

Kom ihåg den regeln, och du navigerar rätt i de här frågorna. Fram till idag har önskan att reglera informationsflödet varit förbehållet mycket otäcka regimer och ideologier (även om delar av även socialdemokratin har velat reglera informationsflödet i etermedierna hårt). Idag finns den önskan även hos vanligen demokratiskt sinnade politiker.

Som i Storbritannien nu senast, där nätcensur hastigt och olustigt blev lag.

Kämpa emot! Frihetliga politiker: lyft frågan i kammaren! Alla: Bedriv opinionsarbete där du är och där du står. Det här är en obehaglig utveckling som måste bekämpas i sin linda!

(Och med tanke på nedmonteringen av internets frihet här i väst blir inlägg som dessa, om Kina och Iran, närmast ironiska.)

Cecilia Malmström lägger horribelt förslag om nätcensur

Cecilia Malmström lägger ett horribelt förslag. Horribelt? Hon vill bekämpa trafficking och övergrepp mot barn! Hur kan det vara horribelt?

Jo, genom att hon vill blockera tillgången till nätsajter. I barnpornografibekämpningens namn. "Barnpornografi kan aldrig vara en yttranderättsfråga" skriver hon. Nej, men det är en informationsfrihetsfråga.

Problemet är ju nämligen för det första att det inte bara är barnpornografi som fastnar i filtret. Och vart och ett av de fall där legitim information har blockerats, så är det ett grovt brott mot informationsfriheten. Att en myndighet har använt sin våldsmakt för att blockera information.

Det är något oerhört, som inte ska få lov att förekomma i en demokrati.

Den traditionella lösningen på det problemet är att i en demokrati inte ha någon form av förhandsgranskning alls (och sajtblockering är en form av förhandsgranskning), utan pröva de fall där informationen varit illegitim (t ex dokument som rör rikets säkerhet, eller barnpornografi) i efterhand. Så fungerar tryckfrihetslagstiftningen: du får trycka vad du vill, men får ta konsekvenserna.

Och så fungerar barnpornografibekämpningen idag. När det dyker upp en sajt som sprider barnpornografi eller annan information vars spridning är reglerad; så används lagrummet till att stänga ner sajten. Innehavet och spridandet är inte tillåtet. Och det fungerar med den äran. Jag kan inte se att det går att hitta barnpornografi på öppna internetsajter idag.

Vilket leder oss in på argument nummer två: eftersom det i princip inte finns någon barnpornografi på öppna sajter, (eftersom dagens åtgärder är väldigt effektiva), så finns det inget skäl att blockera tillgången. De verktyg som Malmström önskar ska sättas på plats (dvs någon form av teknisk möjlighet att centralt kunna reglera tillgång till webbplatser) blir alltså inget "slag för barnens rättigheter" (som hennes bloggpost lyder), utan ett slag mot precis allting annat som man vill blockera.

Det verkar som om barnpornografi produceras och sprids framförallt i det fördolda (och jag har faktiskt ingen aning om omfattningen idag). Det spelar ingen roll hur mycket vi ogillar den verksamheten: att folk kan upprätta förbindelser sinsemellan där de sprider information utan möjligheten för omvärlden att skaffa sig insyn, det är ett matematiskt faktum. Precis lika mycket ett faktum som att folk kan begå övergrepp i sina egna sovrum när de låst dörren och dragit ner rullgardinen.

Om vi hade haft övervakningskameror i varje sovrum, så hade vi varit säkra på att ingen barnpornografi producerades i dessa rum. Man skulle ju lätt kunna argumentera för total avlyssning eller övervakning i varje vrå av ditt eget hem, just för att det kan finnas barn hemma hos dig som behöver skyddas emot övergrepp. Övergreppen begås någonstans, och det är väl ingen som vågar argumentera för att rätten till att lämnas ifred hemma handlar om rätten att ostört kunna begå övergrepp emot barn, eller hur? Barnens rätt att fredas måste väl gå före all annan rätt?

Så lyder argumentet när Malmström skriver "barnpornografiska bilder kan aldrig ses som en yttranderättsfråga, det är en grovt kriminell handling". För att argumentet ska vara giltigt krävs det att ett eventuellt filter enbart kommer att blockera barnpornografi. På samma sätt blir övervakningskameran hemma ingen frihetskränkning om den enbart avslöjar övergrepp. Men vi vet att filter inte fungerar. Det är helt enkelt ett sakfel när Malmström skriver: "Detta görs redan i dag i flera länder, bland annat i Sverige och fungerar bra."

(Det är för övrigt ett intressant påstående att vi i Sverige redan gör detta, undrar vad hon menar?)

Kärnfrågan här, det som allt handlar om, tror jag är det hon skriver här: "Jag hoppas nu att medlemsländerna och europaparlamentet snarast tar sig an förslagen så att nya skärpta regler och verktyg så snart som möjligt kan komma på plats."

Nyckelordet är "verktyg". Idag, så som Internet är konstruerat, så finns det ingen möjlighet att vare sig övervaka allt som sägs, eller att reglera tillgången. Hela arkitekturen går ut på att det är flera sammankopplade nätverk, utan någon mittpunkt, där informationen kan flöda fritt mellan datorerna. Att koppla på ett nytt nätverk på Internet handlar om att sluta en frivillig överenskommelse med någon av de nätverksägare som redan finns där.

Den makthavare som vill kontrollera vad som sägs har alltså inte bättre eller sämre möjligheter än någon annan. Man kan inte skaffa sig tillgång till en knutpunkt och tro att man därigenom har tillgång till hela nätverkets informationsflöde. Inte ens en nätverksägare har kontroll över vad som händer utanför det egna nätverket.

Men för att alls kunna utöva den kontroll och blockering som Malmström efterlyser, så krävs det att en helt ny sorts knutpunkt inrättas: en central nätverksnod där du faktiskt kan blockera anrop till sajter som du bestämt är skumma och otillåtna. Det finns ingen teknisk möjlighet till detta idag (vilket är en stor styrka för Internet som demokratiskt verktyg och folkets skydd mot repressiva regimer).

Så jag misstänker att hela idén med förslaget är att i den goda brottsbekämpningens namn skaffa sig ett sådant verktyg. För så snart verktyget är på plats, så kan makten använda det till en mängd andra saker. Idag är vi skyddade i och med att arkitekturen inte gör den typen av central kontroll möjlig. Hade Malmströms verktyg varit på plats hade vi varit tvungna att lita på hennes ord att inte missbruka den nya makten hon och de övriga fått.

Detsamma kan för övrigt sägas om FRA-lagen. Den stora kränkningen mot integriteten handlar även där inte om FRA:s verksamhet som sådan. Den kan ju vara hur legitim som helst. Den stora kränkningen handlar om den påtvingade tekniska förändringen av den svenska delen av Internet: plötsligt måste nätägarna koppla in sig i stora "samverkanspunkter" för att FRA rent tekniskt ens ska få möjlighet att titta på allt som sägs och görs på den svenska delen av internet.

Men #svalanharlyft. Vi kommer aldrig att sluta kämpa för ett fortsatt decentraliserat Internet där myndigheterna inte har möjligheter att utöva någon total kontroll. Vill de beivra hemskheter får de gå den vanliga vägen: brottsmisstanke, bevisinhämtning mot den misstänkte, domstol osv.

Lästips: Steve McIntyre

Steve McIntyre går igenom en serie e-brev där Phil Jones med flera försöker hindra insyn i IPCC:s arbete.

(Via TCS).

Kapitalisterna räddade jobben under krisen

Se där en rubrik som vi inte sett i tidningen. Men som Danne Nordling meddelar: när industrins produktion sjönk med 17 procent, sjönk bara antalet arbetade timmar med 11 procent. Med andra ord: kapitalisterna har inte avskedat folk i proportion till den minskade efterfrågan. Kapitalisterna har accepterat en lägre produktivitet för att istället kunna behålla folk.

Förutom då det faktum att utan kapitalister hade inte folk haft så välbetalda jobb överhuvud taget. Apropå att det är pinsamt när folk kräver att företag ska "börja" ta samhällsansvar.