Konflikt om ryktesspridning i Rinkeby

Väldigt intressant. På radion just nu om ryktesspridning, sant och osant, muslimer och islamister, vanliga Achmeds och Fatima, extremt engagerade personer (både extremt vänliga och extremt blodtörstiga), svenska politikers (sossar och moderater) behov av att visa upp sig på rätt sida i "invandrarfrågan", inbördeskriget i Somalia, och Rinkeby som symbol.

Och Kadafi Hussein, en person vars mediebild med rätta hyllats, men har någon journalist egentligen bedrivit källkritik värd namnet vad gäller hans berättelse?

Vilken berättelse är den riktiga här?

Frågan avslöjar problemet. Fortfarande lider "vi" av att inte ha tillgång till "den riktiga" berättelsen om "dem". Och med rätt sorts berättelse i handen kan olika intressen börja agera. Så kampen om att etablera berättelsen har politisk sprängkraft.

Problemet är unviersellt. Med berättelser om "svenska" ungdomars omåttligt utvsävande leverne skapas misstänksamhet och avgrunder, med berättelser om "muslimska fäders" våldsamhet skapas sociala stigma, med berättelser om socialbidrag skapas berättelser om sociala turister och blatteparasiter.

Allt bygger på ett konstruerat annorlundaskap, en tro att de som inte står oss nära med automatik är väldigt olika oss.

Sanningen är att det finns tusen berättelser om oss alla, men bara ett enda "vi" i den här världen. Vi må ha smärre varianter i fråga om hudfärg, klädsel, kryddburkar och annat. Vissa av oss ber mer än andra. Vissa av oss omhuldar "traditionella värden" mer än andra. Vissa kan föda barn, och andra inte.

Men i det stora hela är vi, Stina och Sven och Achmed och Fatima, väldigt lika varandra och delar i stort sett samma förhoppningar och mål. Och när vi inte delar samma förhoppning och mål som omgivningen, så önskar vi att det samhälle vi lever i ska vara hyfsat tolerant, så att inte varje avvikelse med nödvändighet blir ett stigma. Så att också vi får plats.

Tyvärr är vi också lika i det att vi hela tiden tvingas förhålla oss till högljudda extremister som poppar upp mitt ibland oss och tar sig friheten att tala i vår sak. Högljudda extremister som skriker "Ut med invandrarpacket!". Högljudda extremister som skriker "Ta på dig slöjan!". Högljudda extremister som skriker "Ta av dig slöjan!".

I radioreportaget gavs röst åt en och annan vanlig Achmed och Fatima. En uppgiven röst. "Vad vi säger i media, vem bryr sig?" Och så är det ju. I den mediala dramaturgin får Achmed och Fatima välja mellan ett fåtal klart definierade roller. Alltid som "boende i Rinkeby", eller "invandrare", eller "muslim" eller värre.

Men ska det visas upp en "vanlig småbarnsförälder" så är det på något konstigt vis alltid Lisa från Södermalm som hörs, aldrig Achmed. (Trots att Achmed kanske har en erfarenhet av småbarn som är många gånger större än någonsin Lisas).

Reportaget belyste hur Rinkebyborna, genom sin särbehandling i media, inte blivit inkopplade i det gängse källkritiska systemet. Det som till exempel skärskådar påståenden och kan skänka felaktigt utpekade individer och grupper upprättelse.

Den särbehandlingen, tillsammans med all annan särbehandling, tjänar till att ytterligare etablera annorlundaskapet. Trots att vi alltså inte är speciellt annorlunda när vi jämför oss, utan högst lika.