Ständigt denna tygburk

Minns ni burkadebatten, och hur plötsligt centerveteranen Staffan Danielsson kom ut som förespråkare för att reglera folks klädsel? En minst sagt udda position utifrån både liberala ideal i största allmänhet, och centerpartistiskt förespråkande av närhetsprincipen i synnerhet.

Nå, nu med anledning av Sanna Raymans lite ironiska släng efter honom så har han skrivit ett blogginlägg där han dels redogör för sin nuvarande position i frågan, och dels i kommentarstråden redogör på vilket sätt den har förändrats i och med debatten:

Nu har jag rätt ödmjukt lyssnat till debatten och fått skärpa mina positioner och som du sett landat i att offentligt finansierad verksamhet i t ex skola, daghem, äldreomsorg och sjukvård inte ska acceptera att man döljer ansiktet för varandra, samt att man bör fundera vidare kring allmänna kommunikationer, främst.

All heder till Staffan för den preciseringen. För dessa två exempel på när det kan vara motiverat att reglera folks klädsel berör två principiellt viktiga frågor för demokratin.

I inlägget bemöter han Sanna Rayman med att han alls inte är så isolerad i frågan som hon ger sken av. Han hänvisar till ett flertal opinionsyttringar (inklusive läsaromröstningar på Expressens webb) som tyder på att ett förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats faktiskt kan ha ett opinionsstöd.

Frågan som varje demokrat måste ställa sig då är huruvida det alls spelar någon roll vad folk tycker. Demokrati är ju inte detsamma som majoritetsvälde. För att majoriteten ens ska ha rätt att bestämma i en fråga krävs det för en demokrat att det faktiskt är en gemensam angelägenhet man beslutar om.

Och bevisbördan ligger (som i varje annan politisk fråga i ett fritt land) helt på den beslutande församlingens sida: vad är det som gör att klädedräkten hos en annan person kan anses begränsa eller hindra omgivningens frihet eller möjligheter? Först när vi fått ett vettigt svar på det kan vi anse att omgivningens inskränkande av den enskildes frihet, t ex när det gäller rätten att diktera vad den enskilde inte får lov att ha på sig, är rättmätigt. Annars är det majoritetens förtryck.

Och om det då visar sig att motivet endast består i att vissa delar av omgivningen upplever ett odefinierat obehag, som inte grundar sig i konkreta fakta utan t ex i upplevelser av äckel (som t ex Annelie Enochson ger uttryck för), så är det för varje demokrat dags att mycket kraftigt dra öronen åt sig. Till exempel har ju brun hud gett vita människor äckelkänslor i omgångar av vår historia.

När man inte kan anföra andra sakskäl än sina egna känslomässiga upplevelser, då befinner man sig i känsloargumentens och fördomarnas rike. Särskilt Staffan Danielssons obegripliga precisering till "allmänna kommunikationer" i motsats till andra allmänna platser. Är det rädsla för ett dynamitbälte under slöjan som oroar? Men vilka dynamitbälten kan vi inte få plats med under våra äktnordiska tjocka vinterplagg så här års? Och hur mycket ansikte ser man bakom halsdukarna när temperaturen kryper ner mot minus tjugo?

Det har helt enkelt inte anförts några rationella argument i debatten, annat än vad folk råkar tycka och känna baserat på jag-vet-inte-vilka föreställningar, och så länge rationella argument saknas, kan inte en demokrat ställa sig bakom förbudet. Oavsett om det är 99% eller fler som vill ha det. Visa mig hur er frihet konkret beskärs av att vissa väljer heltäckande plagg, så går jag med på att det är en fråga för majoriteten att besluta. Annars inte.

Den andra principiellt viktiga frågan gäller vilka regler som ska gälla för folk som arbetar i det offentligt finansierade. Här är det lite lurigare att se frihetens grund och gräns. Eftersom verksamheten bekostas av alla, så skulle man kunna hävda att samtliga delar av verksamheten också är allas angelägenhet.

Men eftersom den offentliga finansieringen bygger på tvångsmedel är det inte så enkelt. Genom premissen: "vi tar en del av dina pengar för att finansiera det här oavsett vad du själv säger", görs verksamheten ovillkorligen till allas. Frågan är vad verksamheten hade varit om alla inte hade tvingats betala för den. Svaret är att då hade den varit en angelägenhet dels för de som arbetade i den och dels för de som nyttjade den.

Om den offentliga finansieringen i sig är skäl för alla att få vara med att diktera villkoren, då hade vi med gott samvete kunnat säga att samhället genom politikerna ska bestämma vilka dagis, skolor, läkare, vårdhem osv. folk ska utnyttja. Men vi liberaler anser inte att offentlig finansiering i sig motiverar politikernas styrning över våra liv.

Som socialliberaler gillar vi den gemensamma finansieringen, eftersom den ger fattiga människor tillgång till utbildning och vård. Men vi vill att alla, inklusive de fattiga människorna, ska ges makt att bestämma vilken utförare de ska anlita. Därav både skolpeng, lag om vårdval, och omsorgscheckar, och andra viktiga liberala valfrihetsreformer.

Men i och med valfrihetsreformen upphör också tygburken att bli en gemensam fråga. När man som bemyndigad medborgare väljer utförare så gör man en samlad bedömning av utföraren. Man vet att alla rationella kriterier redan är uppfyllda för de som har rätt att vara betalda utförare i systemet: legitimerade läkare är just legitimerade, den pedagogiska personalen har genomgått adekvat utbildning osv.

Men alla upplevelsebaserade kriterier ligger helt i den enskildes makt. Det är själva syftet med valfrihetsreformerna. Och till upplevelsebaserade kriterier hör faktiskt personalens klädedräkt.

Det är det som är skillnaden mellan en myndighetsutövare och en välfärdsutförare: myndighetspersonen kan du inte välja bort, den utsätts du för. Där kan och ska samhället ställa långtgående krav på hur bemötandet ska ske. Men välfärdsutövaren väljer du själv. Om jag ogillar den obeslöjade Gunilla som dagmamma åt mina barn, men gillar den beslöjade Fatima, så är det faktiskt min ensak och inte Staffan Danielssons, även om han är med och bekostar mitt val.

Det är faktiskt så att i ett system som så långt det är möjligt vill stödja den enskildes val, så är det extremt viktigt att de kriterier som systemet ställer på utförarna är rationella. Processen att bli antagen som välfärdsutövare ska vara rättssäker, och till rättssäkerheten hör en objektiv och evidensbaserad bedömning av en persons faktiska lämplighet.

Den bedömningen ska inte handla om Staffan Danielssons eller Annelie Enochssons personliga preferenser och känslor.