Gräddfil i vården

I kategorierna "ohederlig argumentation" och "som man frågar får man svar" går januaripriset odelat till Ylva Johansson och Mona Sahlin för denna drapa på SvD Debatt: "Svagt stöd för gräddfiler i vården".

I ingressen sägs det att "66 procent av svenskarna anser att det är fel att man kan gå förbi kön på offentligt finansierade sjukhus, visar en undersökning som S beställt."

Självklart. Offentligt driven sjukvård är ett slags prenumeration. Dealen är att du betalar landstingsskatt, och för den skatten kan du söka vård, och enligt dealen så prioriteras just ditt ärende efter hur ditt vårdbehov uppfattas av vårdapparaten.

Fair and square. Och om det då kommer en person och mutar sig förbi processen, så att folk som egentligen behöver komma i första rummet istället hamnar i andra rummet, så är det ju förkastligt. En vårdkö som alla betalat för ska ovillkorligen fungera så som alla har kommit överens om. Att muta sig förbi är att stjäla från alla andra.

Men det är inte det - att flytta fram sin egen position i en vårdkö - artikeln sedan handlar om! Artikeln klagar på något helt annat, nämligen att folk av fri vilja och egna pengar inrättar ännu fler vårdinrättningar, utöver de som vi alla betalar för; samtidigt som samma personer fortsätter att finansiera allas våra offentliga inrättningar.

Här har vi alltså människor som enbart tillför samhället gott: de finansierar sin egen vård helt och hållet, och därmed lämnar de vårdkön och lämnar plats åt alla oss andra. Samtidigt är de fortfarande i lika hög utsträckning med och finansierar den vård vi andra utnyttjar, utan att kräva att vi ska finansiera deras.

Vad är problemet? De snor inga resurser från någon annan. Tränger sig inte före någon annan. Utan är istället stora nettogivare, av sina egna pengar, till de befintliga systemen. Men i artikeln försöker ändå Sahlin och Johansson att misstänkliggöra dem. Varför?

Det kan jag inte svara på. Men jag ser ett svar på frågan hur de ror i land med artikelvinkeln. Den retoriska finten "bestämd form singularis". VårdEN. Som om det bara fanns en enda vårdapparat, med en fixerad volym. Som man då följaktligen måste hushålla med och portionera ut i behovsgrad.

Men prova att byta ut ordet "vården" mot "vårdinrättningarna", så ser ni skillnaden.

Vård produceras. Tillför man mer pengar i produktionen, som de osjälviska givarna som bekostar både din och sin egen vård faktiskt gör, så produceras mer vård. Det är ju det som Sahlin och Johansson glömmer att berätta, att även i de fall det är landstinget som utför den vård som försäkringen ger rätt till, så tar landstinget betalt. En betalning som gott och väl täcker upp kostnaden för den vård som utförs.

Vilket ju fortfarande betyder att det i slutändan blir mer vårdresurser till oss andra som inte har privat sjukförsäkring.

Jag har lite svårt att se problemet med att vårdapparaten tillförs mer pengar frivilligt.