Lika arvsrätt

Som sagt, det finns den muslimska diskurs som så gärna önskar förankra sin religion i den nationella lagstiftningen. Som om inte individens egna val att följa religiösa påbud räckte, påbuden ska enligt denna uppfattning även genomdrivas av en juridisk instans.

När denna önskan möter ett icke-muslimskt samhälle, föreslår vissa av dessa lag-muslimer att samhället ska kompromissa, genom möjlighet att tillämpa särlagstiftning beroende på vilken religiös gruppering i samhället man tillhör. Samhället ska då ordna så att kristna får gifta sig enligt kristen äktenskapslag, muslimer utifrån islamisk osv.

Nu senast företräds denna uppfattning av Mosa Sayed, som i en doktorsavhandling menar att muslimer i Sverige borde kunna åberopa islamisk arvsrätt, när den kommer på konflikt med den svenska. En uppfattning som Dilsa Demirbag-Steen bemöter i Expressen.

Förutom två gigantiska definitionsproblem med det upplägget (1: vilka varianter av kristendom och islam ska vi utgå från när vi formulerar särlagstiftning?, och 2: vilka personer ska ingå i grupperna och på vilka kriterier ska de väljas in respektive uteslutas?) så kraschlandar förslaget emot en av rättssamhällets viktigaste principer: allas likhet inför lagen.

Antingen gör vi si eller så eller öppnar för både si och så; men vi har faktiskt inte olika regler för olika människor. Det finns ju annars de som tror att det är en nödvändig konsekvens av mångkultur: att spelreglerna i Sverige måste se olika ut beroende på vilka uppfattningar som råkar råda i de länder där man råkar ha sina förfäder. Som om kultur inte skulle vara något man varje sekund väljer och konstruerar för sig själv.

Istället finns det en bättre lösning för en fredlig mångkultur utan särlagstiftning och identitetspolitik: låt oss ha regler som gör att du får bestämma själv, så länge du inte tvingar eller hindrar någon annan. Ha vilka kläder du vill. Tro som du vill. Lev med den du vill, under vilka ömsesidiga åtaganden ni har kommit överens om.

Och (nu kommer det fina): testamentera arvet efter dig hur du vill!

För precis där är ju problemet med svensk arvsrätt. Om jag vill ge bort hela min kvarlåtenskap till Djurens vänner, så får jag inte det. Staten har synpunkter på vilka som måste räknas som mina arvingar. Och hälften av mina egna tillgångar måste tillfalla dessa, oavsett vad jag själv tycker. Så jag kan inte tillämpa den arvsrätt som jag tycker är lämplig. Trots att det är mina egna pengar.

Om folk istället får bestämma själva över sin kvarlåtenskap behöver frågan om svensk kontra muslimsk arvsrätt aldrig bli ett problem. Du gör som du vill efter vad du tror är rätt, och jag gör som jag vill efter vad jag tror är rätt. Eftersom det är till 100% våra egna tillgångar det handlar om har ingen av oss rätt att lägga sig i den andres val.

Varför krångla till det?