Ta inte bort rätten att kvotera!

Trots mitt motstånd mot kvotering tycker jag att det är fel om högre utbildare nu inte längre ska få lov att särbehandla. Varje enskild utbildning måste naturligtvis vara fri att ordna sin intagning på precis det sätt de själva önskar. Det är ju bara utbildaren själv som vet vad som kommer att krävas av studenterna på den egna utbildningen.

Det är dessutom principiellt viktigt att inte beröva dem den rätten: vill en näringsidkare särbehandla en viss grupp, låt dem särbehandla. Det är de sökande (kunderna, de som röstar direkt med fötterna) som ska avgöra huruvida särbehandlingen är en god idé. Inte någon lagstiftande församling som varken bedriver utbildning eller söker utbildning.

Och: TADAAA! Därmed satte vi fingret på grundproblemet! Staten, styrd genom den lagstiftande församlingen, är ju faktiskt den som bedriver utbildningen. Trots att man utför utbildningstjänster mot betalning, precis som alla andra utbildningsföretag, så räknas inte högskolornas verksamhet som näringsverksamhet. Den är någon sorts myndighet. Och så länge den är det, så är det förstås likabehandling som gäller. Staten och dess institutioner ska ju inte göra skillnad på folk och folk.

Det är ett klassiskt exempel på hur Sverige har blandat samman fördelningspolitik och maktutövande. Möjligheten för alla att studera har inget med statliga högskolor att göra. Den möjligheten kommer sig av att studiekostnaderna till stor del finansieras gemensamt. Att högre utbildning är avgiftsfri beror inte på om högskolorna är privata, eller kommunala, eller statliga. Det beror på att avgiften betalas ur en gemensam kassa. Kostnaderna för att bedriva utbildningen, avgiften som sådan, kan man ju inte trolla bort. Den måste naturligtvis betalas. Lärare ska ha lön och byggnader ska underhållas.

Men genom att utbildningsresurserna styrs till ett litet urval statligt kontrollerade organ, upprätthålls illusionen av att det solidariskt finansierade är beroende av det statligt ägda och, genom tillsättningspolitiken, det centralt styrda. Men det beroendet är ju inte sant. Resurstilldelningen skulle kunna följa studenten. De högre lärosätena skulle kunna vara fristående och tvungna att tillfredsställa studenternas behov för att få tillgång till studenternas skolavgifter.

En trevlig bieffekt hade varit att man sluppit en massa centralstyrda planeringsmissar, som när man t ex glömt att utbilda den ena eller andra sortens yrkeskategorier; eller när ett skrå på medeltida vis tillåts påverka antalet utbildningsplatser för att skapa ett utbudsunderskott. Vilka kan bättre än studenterna själva bedöma vilka karriärval som är bäst för dem?

Och man hade också berövat den lagstiftande församlingen ett ideologiskt verktyg, genom att få det svårare att diktera vilka värdegrunder högre utbildningar måste hålla sig med. Staten ska inte bedriva ideologiproduktion. Staten ska spegla medborgarnas värderingar, inte tvärtom.