Euron som solidarisk späkning

DN tycker att vi som goda EU-medborgare också ska knyta vår valuta till EU:s. När andra länder, t ex Lettland och Spanien, lider av att ha låst fast sin växelkurs; varför ska vi då inte (av solidariska skäl?) också lida på samma sätt? DN skriver:

Med vilken rätt står vi utanför? Nya EU-medlemmar förbinder sig att gå med i eurosamarbetet. Varför ska då vi förhålla oss till EU som om det var ett smörgåsbord från vilket vi kunde plocka vad som passar oss?

Kanske därför att det är, eller borde vara ett smörgåsbord. Om EU nu är ett frivilligt samarbete länder emellan, så handlar det väl om att vi och resten av EU ska dra nytta av varandra? Genom att just utvälja sådana samarbetsformer som bäst hjälper alla parter.

Och då undrar jag: på vilket sätt hjälper vi de övriga EU-länderna genom att vi också förstör vår möjlighet att snabbt anpassa vår växelkurs till en nivå som motsvarar det faktiska värdet av vår produktion? För det är ju det som blir letternas problem med Euro-knuten växelkurs: när deras produktivitet gentemot omvärlden drastiskt sjunker regleras det inte längre automatiskt genom att valutahandlarna snabbt kan sänka priset på lettiska pengar. Vilket ju hade varit bra för omvärlden som då kunde köpa billigare lettiska varor och tjänster, vilket ju också hade varit bra för letterna.

Istället får letterna inbördes ta hela smällen.

Fasta växelkurser är ett slags priskontroll. Och lider därmed av alla problem som alla priskontroller lider av. Det ska vi inte ha.