Nu avslöjas korrespondensen med en svensk forskare som förgäves försökt rekonstruera IPCC:s rekordvarma 1900-tal i Norden. Och som frågat och frågat: hur bar ni er åt för att få datat att visa att det är så varmt. Och som inte fick så värst mycket klokt till svar.
Läs.
Det positiva i den här soppan är att vi kanske kan få lov att bli miljövänner igen? Bekämpa övergödning, tungmetaller, partiklar, ineffektiv vedeldning, hormonutsläpp och annan riktig skit. Och sluta oroa oss för koldioxiden, den lilla spårgas i atmosfären som uppstår vid ren förbränning och i som finns i utandningsluft.
måndag 30 november 2009
Jag håller med Bengt Silfverstrand
Läser ett BS-inlägg och kommer på mig själv med att nicka instämmande:
Härligt. Jag ska komma ihåg detta, att konsumentvaror även enligt BS ska vara marknadsorienterat.
Sedan återfaller BS i gamla hjulspår genom att lägga åsikter i mun på folk:
Centerpartiet är, vilket Bengt Silfverstrand förstås vet, EMOT EU:s jordbrukssubventionsvansinne. Liksom, om jag har förstått rätt, alla svenska riksdagspartier.
Att inte CAP redan är avskaffat beror på att partierna i resten av EU vill ha skiten kvar. Även Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är för CAP. Trots att alltså (S) är emot.
Precis som V och MP och M och FP och C.
Förmodligen är de kontinentala partierna emot eftersom man är rädd för en massa gnälliga franska bönder som ockuperar gator och torg när de inte får lov att lägga vantarna på våra surt förvärvade skattemedel.
Eller så handlar det om tradition. Att förvalta jordbruksbyråkratin var liksom en av EUs första uppgifter. Och att politiska instanser skulle söka att avveckla sina uppgifter, det är ju tyvärr ytterst sällsynt.
Hela skandalen kan, om man så vill, ses mot bakgrund av att jordbruket fortfarande är både Sveriges och EU-s mest genomsocialiserade verksamhet. Jordbrukssubventionerna väger tungt både i Sveriges och EU:s budget och det tycks vara synnerligen svårt att marknadsorientera ett område, som då det rör sig om konsumentvaror borde vara marknadsorienterat.
Härligt. Jag ska komma ihåg detta, att konsumentvaror även enligt BS ska vara marknadsorienterat.
Sedan återfaller BS i gamla hjulspår genom att lägga åsikter i mun på folk:
Paradoxalt i sammanhanget är att samma människor – och dit hör den kraftigt centerdominerade bonderörelsen – som i andra sammanhang är allergiska mot den typ av socialism som handlar om utjämning av ekonomiska och sociala skillnader i samhället kämpar med näbbar och klor för att få behålla sina socialistiska murar som skydd för sund konkurrens byggd på efterfrågan inom jordbruksområdet.
Centerpartiet är, vilket Bengt Silfverstrand förstås vet, EMOT EU:s jordbrukssubventionsvansinne. Liksom, om jag har förstått rätt, alla svenska riksdagspartier.
Att inte CAP redan är avskaffat beror på att partierna i resten av EU vill ha skiten kvar. Även Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är för CAP. Trots att alltså (S) är emot.
Precis som V och MP och M och FP och C.
Förmodligen är de kontinentala partierna emot eftersom man är rädd för en massa gnälliga franska bönder som ockuperar gator och torg när de inte får lov att lägga vantarna på våra surt förvärvade skattemedel.
Eller så handlar det om tradition. Att förvalta jordbruksbyråkratin var liksom en av EUs första uppgifter. Och att politiska instanser skulle söka att avveckla sina uppgifter, det är ju tyvärr ytterst sällsynt.
Det var säkert två år sedan jag var så här smällförkyld
Men den här gången kunde jag i alla fall kila ner till ICA och köpa huvudvärkstabletter och slemlösande. Det kunde man inte då.
söndag 29 november 2009
Skillnaden mellan demokrati och majoritetsstyre
Och om någon ännu inte kopplat skillnaden mellan demokrati och majoritetsstyre: kolla utgången av den senaste schweiziska folkomröstningen: 57% anser att man inte ska få lov att bygga minareter. Och då blir det så.
Skillnaden mellan demokrati och majoritetsbeslut: Majoritetsbeslut har vi för att besluta om gemensamma angelägenheter.
Men vad jag tror på är ingen gemensam angelägenhet. Om jag tycker att min tro utövas bättre om där finns ett torn, så är det ingen gemensam angelägenhet. Om jag bygger det tornet på mark jag själv äger, för mina egna pengar och inga andras, då är det verkligen ingen gemensam angelägenhet.
Det är alltså inte ett demokratiskt beslut, ens om 99,99999% av Schweizarna hade varit emot minareter. Folk ska inte lägga sig i andra människors torn, helt enkelt.
Och kom inte tjaftsande om bygglov: här handlar det om att man fortfarande visst får lov att bygga torn (hey, det är ju ändå Swchweiz), men inte om tornet ska användas för att praktisera lite islam.
Dessutom: det finns sammanlagt fyra minareter i Schweiz. Snacka om muslimsk invasion asså!
Innan den gängse gnällkören börjar med sitt "men inser du inte att islam är faaaarligt!" så vill jag säga: jo, jag inser att islam är både en både obehaglig och farlig ideologi. När den slår över till islamism. Alltså när den går från att vara personlig tro och praxis, till att ha politiska anspråk.
Och jag inser också att det finns en väldigt stark politiserande tradition inom just islam, vilket ger ett stort utrymme för de muslimer som vill implementera islam som politik (dvs med tvång) hellre än som privat livsföring. Islam slår helt enkelt över i islamism lite för ofta.
Men, om vi blir lite mer precisa, exakt vad i den politiska islamismen är det som jag oroas av? Jo, det är just islamismens alla frihetsberövande element. Att man inte får säga vad man vill. Att man inte får klä sig som man vill. Att man inte får äta som man vill. Eller bygga som man vill (försök resa ett kyrktorn i ett islamistiskt styrt område så får ni se!).
Men då måste man också inse är att så fort någon försöker lagstifta emot muslimsk klädsel (Staffan Danielsson), eller emot muslimsk arkitektur (57% av Schweizarna); då har man ju själv begått samma brott som islamismen!
För att inte tala om vår egen äkteuropeiska socialism, med alla dess ideer om vad som är rätt slags konst, rätt slags ideologi, rätt slags parti, rätt slags tidningar, rätt slags osv. Och som hatar minareter och kyrktorn lika mycket.
Alltså: varför ska jag vara rädd för utländska islamister, när det finns både kristna och sekulära "islamister" som glatt vill utöva samma förkvävande förbudsmakt?
I valet mellan utländskt förtryck och inhemskt förtryck kan jag faktiskt inte välja.
Skillnaden mellan demokrati och majoritetsbeslut: Majoritetsbeslut har vi för att besluta om gemensamma angelägenheter.
Men vad jag tror på är ingen gemensam angelägenhet. Om jag tycker att min tro utövas bättre om där finns ett torn, så är det ingen gemensam angelägenhet. Om jag bygger det tornet på mark jag själv äger, för mina egna pengar och inga andras, då är det verkligen ingen gemensam angelägenhet.
Det är alltså inte ett demokratiskt beslut, ens om 99,99999% av Schweizarna hade varit emot minareter. Folk ska inte lägga sig i andra människors torn, helt enkelt.
Och kom inte tjaftsande om bygglov: här handlar det om att man fortfarande visst får lov att bygga torn (hey, det är ju ändå Swchweiz), men inte om tornet ska användas för att praktisera lite islam.
Dessutom: det finns sammanlagt fyra minareter i Schweiz. Snacka om muslimsk invasion asså!
Innan den gängse gnällkören börjar med sitt "men inser du inte att islam är faaaarligt!" så vill jag säga: jo, jag inser att islam är både en både obehaglig och farlig ideologi. När den slår över till islamism. Alltså när den går från att vara personlig tro och praxis, till att ha politiska anspråk.
Och jag inser också att det finns en väldigt stark politiserande tradition inom just islam, vilket ger ett stort utrymme för de muslimer som vill implementera islam som politik (dvs med tvång) hellre än som privat livsföring. Islam slår helt enkelt över i islamism lite för ofta.
Men, om vi blir lite mer precisa, exakt vad i den politiska islamismen är det som jag oroas av? Jo, det är just islamismens alla frihetsberövande element. Att man inte får säga vad man vill. Att man inte får klä sig som man vill. Att man inte får äta som man vill. Eller bygga som man vill (försök resa ett kyrktorn i ett islamistiskt styrt område så får ni se!).
Men då måste man också inse är att så fort någon försöker lagstifta emot muslimsk klädsel (Staffan Danielsson), eller emot muslimsk arkitektur (57% av Schweizarna); då har man ju själv begått samma brott som islamismen!
För att inte tala om vår egen äkteuropeiska socialism, med alla dess ideer om vad som är rätt slags konst, rätt slags ideologi, rätt slags parti, rätt slags tidningar, rätt slags osv. Och som hatar minareter och kyrktorn lika mycket.
Alltså: varför ska jag vara rädd för utländska islamister, när det finns både kristna och sekulära "islamister" som glatt vill utöva samma förkvävande förbudsmakt?
I valet mellan utländskt förtryck och inhemskt förtryck kan jag faktiskt inte välja.
Neokonservativa dumhökar
Ett av neokonservativismens (Bush et. al) dummaste drag är att de vill ta något i grunden bra, som t ex fria val, yttrandefrihet och frihet att byta med varandra; och köra ner i halsen på andra. Med bombflygplan om så krävs. Som om det vore möjligt.
Tankekedjan ser ut så här: 1) Folket i XX lever under en vansinnig diktator (sant), 2) Folket i XX skulle få det bättre om den vansinniga diktatorn försvann (sant), 3) Därför får folket i XX det mycket bättre om vår krigsmakt spatserar in och kastar ut diktatorn (väldigt sällan sant).
Problemen med tankekedjans sista led är oerhört många. För det första är diktaturen i sig en följd av politiska strukturer i landet som motverkar demokrati och gynnar despoter. Vilket betyder att om du plockar bort det högsta hönset så vill genast en drös precis lika hemska hönor sätta sig på översta sittpinnen. Som en hydra vars huvuden blir fler ju fler du hugger av. Du får många fiender.
Vilket vi har sett otaliga exempel på. Krigsherrar ur andra klaner än den störtade diktatorn stiger fram och vill ta makten. Vilket man kan försöka lösa genom att göra dem till sina vänner först, men det kan vara väldigt obehagliga vänner. Som dessutom gärna hamnar i bråk med varandra.
För det andra är det inte säkert att civilbefolkningen får det så mycket bättre under den långa tid det tar att bygga upp stabila demokratiska institutioner, från det att du raserat de befintliga. Även under en despot åtnjuter civilbefolkningen nämligen någon sorts trygghet, eftersom despoten fruktar kaos och anarki. Befolkningen går inte säker för despoten och hans eller hennes anhang, men är relativt säkra från övergrepp från resten av omgivningen.
Och det kan mycket väl hända att civilbefolkningen inser detta! Och därför sluter upp bakom sin despot, emot den invaderande makten. Det förklarar rätt väl vad som hände i Vietnam. Befolkningen har under 30 år av kommunistisk diktatur lidit väldigt mycket. Jämfört med t ex det närliggande Sydkorea. I Sydkorea kan man se hur vietnameser hade kunnat leva, om det inte varit Ho Chi Mihn och hans kommunister som vunnit maktkampen.
Men trots detta 30-åriga lidande, slöt folket i Vietnam upp emot invasionsmakten. Eftersom invasionsmakten USA gentemot människorna betedde sig som marsianerna i "Mars Attacks": "We come in peace! Hee hee hee!" (skjuter vilt omkring sig).
Och dessutom gör själva vapenskramlet från de neokonservativa hökarna att despoterna kan hävda moralisk rätt att vara ännu grymmare emot sin civilbefolkning. Anklaga oppositionella för samarbete med fienden (som på Kuba). Hävda självförsvar när de förhäver sig mot grannländer.
Så även om de neokonservativa hökarnas syfte är ädelmodigt, så finns det andra sätt att hantera länder styrda av galenpannor som t ex Iran.
Tankekedjan ser ut så här: 1) Folket i XX lever under en vansinnig diktator (sant), 2) Folket i XX skulle få det bättre om den vansinniga diktatorn försvann (sant), 3) Därför får folket i XX det mycket bättre om vår krigsmakt spatserar in och kastar ut diktatorn (väldigt sällan sant).
Problemen med tankekedjans sista led är oerhört många. För det första är diktaturen i sig en följd av politiska strukturer i landet som motverkar demokrati och gynnar despoter. Vilket betyder att om du plockar bort det högsta hönset så vill genast en drös precis lika hemska hönor sätta sig på översta sittpinnen. Som en hydra vars huvuden blir fler ju fler du hugger av. Du får många fiender.
Vilket vi har sett otaliga exempel på. Krigsherrar ur andra klaner än den störtade diktatorn stiger fram och vill ta makten. Vilket man kan försöka lösa genom att göra dem till sina vänner först, men det kan vara väldigt obehagliga vänner. Som dessutom gärna hamnar i bråk med varandra.
För det andra är det inte säkert att civilbefolkningen får det så mycket bättre under den långa tid det tar att bygga upp stabila demokratiska institutioner, från det att du raserat de befintliga. Även under en despot åtnjuter civilbefolkningen nämligen någon sorts trygghet, eftersom despoten fruktar kaos och anarki. Befolkningen går inte säker för despoten och hans eller hennes anhang, men är relativt säkra från övergrepp från resten av omgivningen.
Och det kan mycket väl hända att civilbefolkningen inser detta! Och därför sluter upp bakom sin despot, emot den invaderande makten. Det förklarar rätt väl vad som hände i Vietnam. Befolkningen har under 30 år av kommunistisk diktatur lidit väldigt mycket. Jämfört med t ex det närliggande Sydkorea. I Sydkorea kan man se hur vietnameser hade kunnat leva, om det inte varit Ho Chi Mihn och hans kommunister som vunnit maktkampen.
Men trots detta 30-åriga lidande, slöt folket i Vietnam upp emot invasionsmakten. Eftersom invasionsmakten USA gentemot människorna betedde sig som marsianerna i "Mars Attacks": "We come in peace! Hee hee hee!" (skjuter vilt omkring sig).
Och dessutom gör själva vapenskramlet från de neokonservativa hökarna att despoterna kan hävda moralisk rätt att vara ännu grymmare emot sin civilbefolkning. Anklaga oppositionella för samarbete med fienden (som på Kuba). Hävda självförsvar när de förhäver sig mot grannländer.
Så även om de neokonservativa hökarnas syfte är ädelmodigt, så finns det andra sätt att hantera länder styrda av galenpannor som t ex Iran.
Bloggtips: Ett inlägg om den borgerliga politikens förkastlighet
Här är ett inlägg från socialdemokraten Ola Möller, där han med buller och bång försöker lansera den gamla myten om att ett samhälle där den individuella friheten är lite större och skatterna lite lägre, med nödvändighet blir ett samhälle där vi inte tar hand om varandra, där de svaga ska slås ut, och där folk lider om de inte är lyckade.
Den gamla myten om att rätten att få sköta om sig själv alltid följs av "...och skit i andra!".
Jag har inte tid att polemisera mot hela geggan nu, så jag får ta det bit för bit. Men läs det gärna och fundera över hurpass mycket sanning det ligger i vad han skriver.
Den gamla myten om att rätten att få sköta om sig själv alltid följs av "...och skit i andra!".
Jag har inte tid att polemisera mot hela geggan nu, så jag får ta det bit för bit. Men läs det gärna och fundera över hurpass mycket sanning det ligger i vad han skriver.
Jag vill ha världens bästa välfärd
För det har vi inte i Sverige idag. Däremot har vi världens näst högsta skatter.
Slutsatsen är enkel att dra: Vi betalar för mycket i förhållande till vad vi får. I andra länder betalar man mindre men får mer. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. I synnerhet de fattigaste av skattebetalarna som inte har råd att själva komplettera med privata försäkringar och omsorg.
Vad ska vi göra här i Sverige för att bryta det här? Hur ska vi bli kvitt slöseriet?
Ett sätt är att vi ser på vad som fungerar bra respektive dåligt i vårt eget land. På bloggen Jonssons funderingar funderar en alldeles äkta landstingspolitiker över detta: i vissa landsting är produktiviteten helt enkelt sämre än i andra. I vissa landsting betalar man mindre men får mer. I andra landsting betalar man mer men får mindre.
På något sätt måste vi få igång den institutionella konkurrensen som hindrar de dåliga landstingen från att ständigt höja priserna och sänka kvaliteten på sin produktion. Vi måste erbjuda möjlighet för medborgarna att styra över sina inbetalningar till de vård- och omsorgsgivare som levererar bra tjänster till rimligt pris. Vi måste ha ett system som konsekvent missgynnar det illa skötta och gynnar det välskötta.
Slutsatsen är enkel att dra: Vi betalar för mycket i förhållande till vad vi får. I andra länder betalar man mindre men får mer. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. I synnerhet de fattigaste av skattebetalarna som inte har råd att själva komplettera med privata försäkringar och omsorg.
Vad ska vi göra här i Sverige för att bryta det här? Hur ska vi bli kvitt slöseriet?
Ett sätt är att vi ser på vad som fungerar bra respektive dåligt i vårt eget land. På bloggen Jonssons funderingar funderar en alldeles äkta landstingspolitiker över detta: i vissa landsting är produktiviteten helt enkelt sämre än i andra. I vissa landsting betalar man mindre men får mer. I andra landsting betalar man mer men får mindre.
På något sätt måste vi få igång den institutionella konkurrensen som hindrar de dåliga landstingen från att ständigt höja priserna och sänka kvaliteten på sin produktion. Vi måste erbjuda möjlighet för medborgarna att styra över sina inbetalningar till de vård- och omsorgsgivare som levererar bra tjänster till rimligt pris. Vi måste ha ett system som konsekvent missgynnar det illa skötta och gynnar det välskötta.
lördag 28 november 2009
Historierevisionismen lever tydligen
Har en ny favorit bland landets (S)-bloggare: Tomas Ring.
För en tid sedan skrev han på sin blogg så här:
“Arbete ger frihet skrev Nassarna över sina arbetsläger och utrotnings läger så arbetlinjen som moderaterna och alliansen driver är inget nytt vissa likheter ekar från nasse tyskland.”
Det väcker lite tankar. Med tanke på hur det var när Tomas Rings parti satt i regeringsställning kanske han hellre önskar skyltar med "Arbeitslosheit mach frei", eller varför inte "Förtidspension ger frihet".
Arbete innebär naturligtvis ingen frihet i sig. Men egen försörjning ger frihet. Frihet från att behöva stå med mössan i hand hos A-kassa, Försäkringskassa, eller soc.
För sitt inlägg fick Tomas en del vederbörlig kritik. Men nu kommer det obehagliga: se vad som kommer upp när man försöker få tag i det ursprungliga inlägget.
Istället för att stå för vad han har gjort, så raderar han det. Som om det aldrig ägt rum. Med tanke på hans egna jämförelser med totalitära regimer så rimmar det lite illa. Likt vissa makthavares vilja att ladda begreppet "fotografisk dokumentation" med ny innebörd, så har Tomas Ring omdefinierat begreppet "permanent länk".
Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna. Sade Storebror i George Orwells 1984.
För en tid sedan skrev han på sin blogg så här:
“Arbete ger frihet skrev Nassarna över sina arbetsläger och utrotnings läger så arbetlinjen som moderaterna och alliansen driver är inget nytt vissa likheter ekar från nasse tyskland.”
Det väcker lite tankar. Med tanke på hur det var när Tomas Rings parti satt i regeringsställning kanske han hellre önskar skyltar med "Arbeitslosheit mach frei", eller varför inte "Förtidspension ger frihet".
Arbete innebär naturligtvis ingen frihet i sig. Men egen försörjning ger frihet. Frihet från att behöva stå med mössan i hand hos A-kassa, Försäkringskassa, eller soc.
För sitt inlägg fick Tomas en del vederbörlig kritik. Men nu kommer det obehagliga: se vad som kommer upp när man försöker få tag i det ursprungliga inlägget.
Istället för att stå för vad han har gjort, så raderar han det. Som om det aldrig ägt rum. Med tanke på hans egna jämförelser med totalitära regimer så rimmar det lite illa. Likt vissa makthavares vilja att ladda begreppet "fotografisk dokumentation" med ny innebörd, så har Tomas Ring omdefinierat begreppet "permanent länk".
Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna. Sade Storebror i George Orwells 1984.
fredag 27 november 2009
Nina Björks bakfot
Läser i DN kultur Nina Björks fråga: "Kan vi verkligen konsumera bort orättvisan?", och blir trött.
Nej, vi kan kanske inte konsumera bort orättvisan, på så sätt att ett bidrag till Unicef gör så väldigt stor skillnad. Vänd på resonemanget: det orättvisa är att väldigt många på jorden hindras från att konsumera.
För inte är det först och främst företagarna som blir rika av att vi konsumerar. Vi konsumenter blir rika av att konsumera. Eftersom att köpa saker, det är att få tag i saker till ett billigare pris än om vi själva skulle tillverka dem. Vi byter vår produktion, den vi är specialiserad på, mot en annan människas produktion, som denne är specialiserad på.
Rikedom är att enkelt kunna nå alla olika saker man behöver. Genom att vi byter med varandra blir vi rikare på ett enklare sätt än alternativen. För det är enkelt att konstatera att i de delar av världen där man hindras från att tillverka och utan krången byta arbetets frukter med varandra, i de delarna av världen är man fattig. I de delar där man försökt hålla bort multinationella intressen. Där man ägnat sig åt socialistiska experiment. Där man nationaliserat naturtillgångar.
Men i de delar av världen där det råder ekonomisk frihet, där växer ekonomin. I de delar av världen där multinationella företag verkar och tillverkar saker vi i väst kan köpa, där växer människorna. Det är bristen på frihet i vissa länder som utgör orättvisan. Välståndet kommer som en följd av friheten.
Nej, vi kan kanske inte konsumera bort orättvisan, på så sätt att ett bidrag till Unicef gör så väldigt stor skillnad. Vänd på resonemanget: det orättvisa är att väldigt många på jorden hindras från att konsumera.
För inte är det först och främst företagarna som blir rika av att vi konsumerar. Vi konsumenter blir rika av att konsumera. Eftersom att köpa saker, det är att få tag i saker till ett billigare pris än om vi själva skulle tillverka dem. Vi byter vår produktion, den vi är specialiserad på, mot en annan människas produktion, som denne är specialiserad på.
Rikedom är att enkelt kunna nå alla olika saker man behöver. Genom att vi byter med varandra blir vi rikare på ett enklare sätt än alternativen. För det är enkelt att konstatera att i de delar av världen där man hindras från att tillverka och utan krången byta arbetets frukter med varandra, i de delarna av världen är man fattig. I de delar där man försökt hålla bort multinationella intressen. Där man ägnat sig åt socialistiska experiment. Där man nationaliserat naturtillgångar.
Men i de delar av världen där det råder ekonomisk frihet, där växer ekonomin. I de delar av världen där multinationella företag verkar och tillverkar saker vi i väst kan köpa, där växer människorna. Det är bristen på frihet i vissa länder som utgör orättvisan. Välståndet kommer som en följd av friheten.
Bloggtips: Anders Nilsson om SD
Socialdemokraten Anders Nilsson kommer till samma slutsats som jag när det gäller hur man bör hantera eventuell förekomst av Sverigedemokrater i riksdagen:
Man behöver inte knyta opp sig i majoritetsallianser redan nu. Särskilt som det är tveksamt om det är så mycket värre att behöva regera med hjälp av SD som det är att behöva regera med hjälp av kommunister. Jag menar: vad är egentligan skillnaden mellan att hindra människor från att ta sig in i ett land och att hindra dem att ta sig in på en marknad?
Istället ska man gå till val på en tydlig och egen politik, och väl i riksdagen så bedriver man den politiken, konsekvent och genomtänkt, och låter alla andra partier förhålla sig som de vill.
Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik.
Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket okså är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.
Man behöver inte knyta opp sig i majoritetsallianser redan nu. Särskilt som det är tveksamt om det är så mycket värre att behöva regera med hjälp av SD som det är att behöva regera med hjälp av kommunister. Jag menar: vad är egentligan skillnaden mellan att hindra människor från att ta sig in i ett land och att hindra dem att ta sig in på en marknad?
Istället ska man gå till val på en tydlig och egen politik, och väl i riksdagen så bedriver man den politiken, konsekvent och genomtänkt, och låter alla andra partier förhålla sig som de vill.
Klimat-, bistånds-, integrations- och genusindustrin
Fredrik Segerfeldt gör en intressant koppling mellan Climategate och biståndspolitik som baserar sig på undermålig forskning.
Det finns en inbyggd bias i det sätt som forskningsanslag tilldelas. Det är meningen att forskning på ett så öppet sätt som möjligt ska blottlägga strukturer och förändringsbara faktorer, i det att man tar reda på hur världen faktiskt är beskaffad.
Men det har kunnat visas att gången alltför ofta är den omvända. Endast forskare som kommer till vissa slutsatser eller som arbetar utifrån vissa på förhand givna teorimodeller, har fått finansiering. Man har kunnat skapa sig en egen forskningsbubbla inom vilket konsensus råder.
Så visar dels Climategate, men dessförinnan t ex McIntyre, hur ett starkt vinklat och filtrerat rådatamaterial har fått tjäna som argument för ganska långtgående politiska förslag.
På samma sätt som Slagen Dam låg till grund för regerings politik kring våld i nära relationer, trots att rapporten led av allvarliga brister, och mest förstärkte snarare än undanröjde mytbildning på området.
På samma sätt som biståndsforskare gärna är kopplade till biståndsindustrin, eller mycket integrationspolitik baserar sig på intersektionalitetsidéer eller postkolonial teori.
Det finns starka politiska och ekonomiska incitament för vetenskapssamhället att inte tillräckligt kritiskt granska teoribildningen och faktaunderlaget som politiken inom vissa område baserar sig på.
Segerfeldt är pessimistisk inför utsikten att denna trend ska kunna vändas. Jag är försiktigt mer positiv. I och med det fria informationsutbytet har granskningen av både politik och vetenskap kunnat demokratiseras. Jag räknar med att det kommer att få effekter. Goda effekter, så länge som vi inte lägger kontrollen av våra informationsverktyg i politikers händer.
Det finns en inbyggd bias i det sätt som forskningsanslag tilldelas. Det är meningen att forskning på ett så öppet sätt som möjligt ska blottlägga strukturer och förändringsbara faktorer, i det att man tar reda på hur världen faktiskt är beskaffad.
Men det har kunnat visas att gången alltför ofta är den omvända. Endast forskare som kommer till vissa slutsatser eller som arbetar utifrån vissa på förhand givna teorimodeller, har fått finansiering. Man har kunnat skapa sig en egen forskningsbubbla inom vilket konsensus råder.
Så visar dels Climategate, men dessförinnan t ex McIntyre, hur ett starkt vinklat och filtrerat rådatamaterial har fått tjäna som argument för ganska långtgående politiska förslag.
På samma sätt som Slagen Dam låg till grund för regerings politik kring våld i nära relationer, trots att rapporten led av allvarliga brister, och mest förstärkte snarare än undanröjde mytbildning på området.
På samma sätt som biståndsforskare gärna är kopplade till biståndsindustrin, eller mycket integrationspolitik baserar sig på intersektionalitetsidéer eller postkolonial teori.
Det finns starka politiska och ekonomiska incitament för vetenskapssamhället att inte tillräckligt kritiskt granska teoribildningen och faktaunderlaget som politiken inom vissa område baserar sig på.
Segerfeldt är pessimistisk inför utsikten att denna trend ska kunna vändas. Jag är försiktigt mer positiv. I och med det fria informationsutbytet har granskningen av både politik och vetenskap kunnat demokratiseras. Jag räknar med att det kommer att få effekter. Goda effekter, så länge som vi inte lägger kontrollen av våra informationsverktyg i politikers händer.
torsdag 26 november 2009
Jinge versus Elmbrandt o Palm
Och om vi tittar på vänsterflygeln kan vi se följande:
Veronica Palm tänker att om man injicerar skattemedel i industrin, så skapar man trygga arbetsvillkor, och då får man arbetare som kan betala in skatt. En evighetsmaskin som heter duga! Låt oss göra så med all industriproduktion så är ju problemen ur världen!
Björn Elmbrandt förlorar sig i en förbittrad och förvirrad krönika om onda onda regeringen som inte vill rädda näringslivet, t ex i Trollhättan. Säkert har man en ond borgerlig baktanke att tvinga medborgarna att bli lågavlönade tjänstehjon, eftersom ju moderater älskar brutala klassamhällen.
Betydligt vettigare tongångar från socialisten Jinge:
Det är så befriande med vänsterpartister som förstår att pengars värde inte handlar om politiska överenskommelser, utan att det finns en ekonomisk realitet bakom dem. Kunder betalar det de vill betala, och företag har faktiska kostnader. Om kostnaderna överstiger det som kunderna vill betala så blir det ingen affär, och därmed inget mervärde.
Rubriken borde lyda: "Elmbrandt och Palm versus verkligheten".
Veronica Palm tänker att om man injicerar skattemedel i industrin, så skapar man trygga arbetsvillkor, och då får man arbetare som kan betala in skatt. En evighetsmaskin som heter duga! Låt oss göra så med all industriproduktion så är ju problemen ur världen!
Björn Elmbrandt förlorar sig i en förbittrad och förvirrad krönika om onda onda regeringen som inte vill rädda näringslivet, t ex i Trollhättan. Säkert har man en ond borgerlig baktanke att tvinga medborgarna att bli lågavlönade tjänstehjon, eftersom ju moderater älskar brutala klassamhällen.
Betydligt vettigare tongångar från socialisten Jinge:
Vi kan inte, och vi ska inte, slänga goda pengar efter dåliga. Det är svårt att säga hur mycket skattebetalarna nu får punga ut med i form av omskolning, vidareutbildning och liknande åtgärder, men det blir i alla händelser långt mycket billigare än att bygga bilar som ingen vill ha.
Dessutom har det ingenting med vänsteråsikter att göra. Det verkar nästan som om vissa anser att vänstern ska använda pengar att elda med, men då kan jag berätta att det finns betydligt billigare bränslen än tusenlappar.
Det är så befriande med vänsterpartister som förstår att pengars värde inte handlar om politiska överenskommelser, utan att det finns en ekonomisk realitet bakom dem. Kunder betalar det de vill betala, och företag har faktiska kostnader. Om kostnaderna överstiger det som kunderna vill betala så blir det ingen affär, och därmed inget mervärde.
Rubriken borde lyda: "Elmbrandt och Palm versus verkligheten".
fredag 20 november 2009
CRU hackad?
Climate Research Unit i East Anglia, Storbritannien, har länge varit en av de starkaste rösterna bland klimatalarmisterna. Och också orsakat rabalder tidigare, då de vägrat lämna ut en del av de dataserier de baserat sina alarm på, något som ju omöjliggör all opartisk kontroll av deras påståenden.
Nu har en stor del av deras epostarkiv läckt ut på nätet, och avslöjat en hel del korrespondens med tveksamt innehåll. Eller vad sägs om detta?
Nu har en stor del av deras epostarkiv läckt ut på nätet, och avslöjat en hel del korrespondens med tveksamt innehåll. Eller vad sägs om detta?
Lästips: Om "Massornas själsliv"
Bloggen "99, our 68" har gjort en rolig och bra genomgång av en hundra år gammal pamflett om massbeteenden; och inte minst makthavarnas rädsla för självorganisation.
Fortsätter utforskandet i de mentala ekologierna. En väldigt läsvärd blogg som jag troget följer.
Fortsätter utforskandet i de mentala ekologierna. En väldigt läsvärd blogg som jag troget följer.
tisdag 17 november 2009
Om det är någon som tvekar
Om det är någon som tvekar huruvida klimatfrågan är politikernas perfekta förevändning för att införa ett totalitärt kontrollsamhälle behöver ju bara läsa det senaste lilla förslaget från nederländska politiker:
Förevändningen är alltså att man vill införa en kilometerskatt. För ändamålet vill man tvinga på alla fordon en GPS. Men en GPS mäter ju inte direkt kilometrarna. En GPS talar om, på en meter när, exakt var en person befinner eller befunnit sig. Att se på den befintliga plomberade kilometerräknaren är ju fullt tillräckligt, men tydligen är möjligheten att få reda på medborgarens position i realtid lite för frestande.
Det blir ännu mer genomskinligt när man betänker att syftet med kilometerskatten är att beskatta koldioxidutsläppen. Men koldioxidutsläppen är ju direkt kopplat till hur mycket bränsle man gör av med. Varje kolatom du stoppar i tanken blir en koldioxidmolekyl genom avgasröret. Vägsträckan har inget att göra med det. Att beskatta sträckan istället för bränslet blir istället ett sätt att missgynna de som väljer en snål bil.
Som sagt: ett oerhört genomskinligt förslag att försöka lura på folk att bli massövervakade.
(via HAX)
"Each vehicle will be equipped with a GPS device that tracks how many kilometres are driven and when and where. This data will be then be sent to a collection agency that will send out the bill," the transport ministry said in a statement.
Förevändningen är alltså att man vill införa en kilometerskatt. För ändamålet vill man tvinga på alla fordon en GPS. Men en GPS mäter ju inte direkt kilometrarna. En GPS talar om, på en meter när, exakt var en person befinner eller befunnit sig. Att se på den befintliga plomberade kilometerräknaren är ju fullt tillräckligt, men tydligen är möjligheten att få reda på medborgarens position i realtid lite för frestande.
Det blir ännu mer genomskinligt när man betänker att syftet med kilometerskatten är att beskatta koldioxidutsläppen. Men koldioxidutsläppen är ju direkt kopplat till hur mycket bränsle man gör av med. Varje kolatom du stoppar i tanken blir en koldioxidmolekyl genom avgasröret. Vägsträckan har inget att göra med det. Att beskatta sträckan istället för bränslet blir istället ett sätt att missgynna de som väljer en snål bil.
Som sagt: ett oerhört genomskinligt förslag att försöka lura på folk att bli massövervakade.
(via HAX)
fredag 13 november 2009
Ett memento
Den hälsosamme ekonomisten påminner om att det är alldeles för tidigt att blåsa faran över vad gäller de europeiska ekonomierna.
Lästips
PL&C och Anders W Johnsson påminner om att Centerpartiets motstånd mot turordningstvånget inte är en tokliberal nymodighet, utan något som (C) tvärtom varnat för ända sedan de infördes på 70-talet. Karin Söder varnade redan 1979 för hur turordningsreglerna missgynnar ungdomar och småföretag. Vilka får 30 år senare (2009) inte jobb? Ungdomar. Vilka har samtidigt svårt att få råd att ta risken att anställa? Småföretag.
Livbåten (halvt-om-halvt NSFW!) påminner oss om omöjligheten i att definera pornografi på ett objektivt sätt. Eftersom det uttryckligen handlar om känslor som väcks hos betraktaren. Vad om betraktarens preferenser inte motsvarar de objektivt ställda villkoren? Hur ska med andra ord regler som ytterst bygger på sedlighetsöverväganden göras rättssäkra. Det gäller allt ifrån frågan vad som är barnpornografi till frågor om sexualisering av det offentliga rummet och sexistisk reklam.
Ingerö suckar över att Vellinge-debatten tog den riktning han både ogillade men förutspådde (varför får han så ofta rätt i sina förutsägelser?) Debatten borde handla om svensk totalhavererad migrationspolitik i allmänhet (och Malmös i synnerhet), men har blivit en kvasidebatt. Dumhögern skriker att blattar är farliga. Dumvänstern skriker att högern är ond och obarmhärtig. Ingen vill lösa några problem eftersom dumhögern är beroende av blatteproblematik för sin affärsidé, och dumvänstern är beroende av dumhögerns existens.
I tidskriften OmVärlden kan man läsa (skriver Segerfeldt) en intervju med Afrikas första kvinna på statschefsposten i modern tid: Liberias president. "Liberia är på många sätt en mikroillustration av Afrikas problem: inbördeskrig, eliter som plundrar land och befolkning, och ett samhälle som genomsyras av korruption på ett sätt som vi knappt kan föreställa oss. Begreppet vanstyre räcker liksom inte till för att beskriva eländet." Som vanligt: Det är inte pengar som saknas. Det är goda makthavare som saknas. Och biståndsindustrin måste fråga sig om inte deras pengar hjälper de dåliga makthavarna att sitta kvar.
Johan Norberg skriver om hur många liberaler gillar MP, och hur många miljöpartister (särskilt de yngre) är påfallande liberala. Men han varnar samtidigt. MP kan i dagsläget bara regera med Ohly och Sahlin (frihetens antiteser) och "Det är fortfarande ett parti som hyser misstänksamhet mot tillväxt, frihandel och storföretag och gärna höjer skatterna för Sveriges medelinkomsttagare, som inte ser några gränser för den statliga klåfingrigheten så fort det gäller de egna hjärtefrågorna...".
Danne Nordling visar med reda siffror att hypotesen att finanskrisen främst skulle bero på någon ny sorts girighetskultur knappast kan hålla; men däremot finns det ett gott stöd för tesen att regleringarna i ekonomin bär skulden. Till exempel Basel-reglerna han skrivit om tidigare.
Livbåten (halvt-om-halvt NSFW!) påminner oss om omöjligheten i att definera pornografi på ett objektivt sätt. Eftersom det uttryckligen handlar om känslor som väcks hos betraktaren. Vad om betraktarens preferenser inte motsvarar de objektivt ställda villkoren? Hur ska med andra ord regler som ytterst bygger på sedlighetsöverväganden göras rättssäkra. Det gäller allt ifrån frågan vad som är barnpornografi till frågor om sexualisering av det offentliga rummet och sexistisk reklam.
Ingerö suckar över att Vellinge-debatten tog den riktning han både ogillade men förutspådde (varför får han så ofta rätt i sina förutsägelser?) Debatten borde handla om svensk totalhavererad migrationspolitik i allmänhet (och Malmös i synnerhet), men har blivit en kvasidebatt. Dumhögern skriker att blattar är farliga. Dumvänstern skriker att högern är ond och obarmhärtig. Ingen vill lösa några problem eftersom dumhögern är beroende av blatteproblematik för sin affärsidé, och dumvänstern är beroende av dumhögerns existens.
I tidskriften OmVärlden kan man läsa (skriver Segerfeldt) en intervju med Afrikas första kvinna på statschefsposten i modern tid: Liberias president. "Liberia är på många sätt en mikroillustration av Afrikas problem: inbördeskrig, eliter som plundrar land och befolkning, och ett samhälle som genomsyras av korruption på ett sätt som vi knappt kan föreställa oss. Begreppet vanstyre räcker liksom inte till för att beskriva eländet." Som vanligt: Det är inte pengar som saknas. Det är goda makthavare som saknas. Och biståndsindustrin måste fråga sig om inte deras pengar hjälper de dåliga makthavarna att sitta kvar.
Johan Norberg skriver om hur många liberaler gillar MP, och hur många miljöpartister (särskilt de yngre) är påfallande liberala. Men han varnar samtidigt. MP kan i dagsläget bara regera med Ohly och Sahlin (frihetens antiteser) och "Det är fortfarande ett parti som hyser misstänksamhet mot tillväxt, frihandel och storföretag och gärna höjer skatterna för Sveriges medelinkomsttagare, som inte ser några gränser för den statliga klåfingrigheten så fort det gäller de egna hjärtefrågorna...".
Danne Nordling visar med reda siffror att hypotesen att finanskrisen främst skulle bero på någon ny sorts girighetskultur knappast kan hålla; men däremot finns det ett gott stöd för tesen att regleringarna i ekonomin bär skulden. Till exempel Basel-reglerna han skrivit om tidigare.
onsdag 11 november 2009
Finanskrisen minskar klyftor
Fånig rubrik, jag vet. Men Daniel Waldenström på Ekonomistas ställer sig frågan: "Hur påverkar en finanskris ett lands inkomstfördelning?". Han konstaterar att de riktigt rika fått den största inkomstsänkningen, att de med lägre inkomster inte upplevt någon förändring eller till och med en ökning.
Vilket inte är så konstigt. Krisen avslöjar vad i produktionsapparaten som inte bär sig, vilket betyder att en massa företag (och därmed deras aktier och vinster) tappar i värde. Krisen är ett marknadens reningsbad som städar bort en massa felinvesteringar som framför allt de rika ägnat sig åt.
Men notera att detta inte längre gäller om staten åstadkommer inflation. Då kommer vanligt folk, som får lön i reda pengar, att kunna köpa lite mindre för sina pengar. Staten sänker alltså reallönen för alla som får ut lön i reda pengar. Men den vars tillgångar består av produktionsmedel, kommer att finna att det kapitalet är lika mycket värt idag som igår.
Så om det är så att den expansiva politiken med stimulanspaket och konstgjort billiga pengar i själva verket skapar inflation, så kommer alltså dessa åtgärder att i slutändan slå emot de fattiga.
Medan finans-"krisen" i själva verket då är en normalisering som städar bort kapitalisternas excesser.
Vilket inte är så konstigt. Krisen avslöjar vad i produktionsapparaten som inte bär sig, vilket betyder att en massa företag (och därmed deras aktier och vinster) tappar i värde. Krisen är ett marknadens reningsbad som städar bort en massa felinvesteringar som framför allt de rika ägnat sig åt.
Men notera att detta inte längre gäller om staten åstadkommer inflation. Då kommer vanligt folk, som får lön i reda pengar, att kunna köpa lite mindre för sina pengar. Staten sänker alltså reallönen för alla som får ut lön i reda pengar. Men den vars tillgångar består av produktionsmedel, kommer att finna att det kapitalet är lika mycket värt idag som igår.
Så om det är så att den expansiva politiken med stimulanspaket och konstgjort billiga pengar i själva verket skapar inflation, så kommer alltså dessa åtgärder att i slutändan slå emot de fattiga.
Medan finans-"krisen" i själva verket då är en normalisering som städar bort kapitalisternas excesser.
Skattefri folkpension
Se där en moderatidé från 1970: folkpensionen ska helt befrias från skatt.
Om man återupplivade den tanken kanske den förljugna debatten om borgarnas "straffskatt" på pensionärer äntligen tystnade.
Om man återupplivade den tanken kanske den förljugna debatten om borgarnas "straffskatt" på pensionärer äntligen tystnade.
Hur man begår sexualbrott emot sig själv
Kan vi, i ljuset av en massa konstiga effekter av ett ogenomtänkt tittförbud, bara få det inskrivet i lagen någonstans att det alltid och överallt är omöjligt att begå sexualbrott emot sig själv?
Går det, när vi ändå är igång, att återerövra nakenheten något så att den inte alltid får en sexuell laddning (oavsett vad som råkar hända i huvudet på ett fåtal pedofiler)?
Går det, när vi ändå är igång, att återerövra nakenheten något så att den inte alltid får en sexuell laddning (oavsett vad som råkar hända i huvudet på ett fåtal pedofiler)?
Twenty years ago today...
... eller arton år ungefär. Skiftet 80-tal till 90-tal. Glasnost. Perestrojka. En fängelsemur avsedd att hålla medborgare instängda i sina egna länder faller. Och i Sverige ber två centerpartister ödmjukast landets Riksdag att inte längre förbjuda folk att förmedla arbeten till varandra, utan statlig inblandning...
Ist makalösich...
Ist makalösich...
Yoani Sánchez FTW!
Lubna Hussein riskerade piskrapp av myndigheterna i Sudan för att hon bar långbyxor.
Nästa övergrepp att uppmärksamma tycker jag är den kubanska bloggaren Yoani Sánchez som på sin blogg Generacion Y praktiserat den yttrandefrihet som förvägras pappersmedierna på Kuba.
Hon har nu fått stryk.
Man kan bara gratulera henne att det var just den kubanska hemliga polisen som gav henne smäll, eftersom ju den eminenta sjukvården på Kuba är gratis.
Hasta la victor a siempre!
Nästa övergrepp att uppmärksamma tycker jag är den kubanska bloggaren Yoani Sánchez som på sin blogg Generacion Y praktiserat den yttrandefrihet som förvägras pappersmedierna på Kuba.
Hon har nu fått stryk.
Man kan bara gratulera henne att det var just den kubanska hemliga polisen som gav henne smäll, eftersom ju den eminenta sjukvården på Kuba är gratis.
Hasta la victor a siempre!
Pensionistas!
Tjoho. Det är till att uppamma lite revolutionär glöd emot borgarnas orättfärdiga straffbeskattande av pensionärerna!
Eller hur det nu var. För om det nu är så viktigt att det ska löna sig att ha arbetat, hur kommer det sig då att (S) snodde mer av pensionärernas pengar under sitt maktinnehav, än vad Alliansen gör idag? Visa oss en enda skattetabell där pensionärerna beskattas hårdare av borgarna idag än vad de gjorde av socialdemokraterna innan valet.
Sanningen, bakom anklagelserna, är att Alliansen sänkt skatterna för alla pensionärer. Inkomstskatten som sådan är sänkt, inte bara genom ett jobbavdrag, vilket ju framförallt gynnar dem på marginalen. Och genom att ta bort förmögenhetsskatten sänks skatten för de pensionärer vars tillgångar råkat ökat i värde utan att de själva fått det bättre ställt.
(Och då kan man ju i sammanhanget tänka på de horribla skatter som socialdemokraterna utsatte dagens pensionärer för, då när pengarna tjänades in, t ex på sjuttiotalet. Varför var det inte viktigt att det skulle löna sig att arbeta då? Nejvisstnej, att "det ska löna sig att arbeta" var ju ett hemskt borgerligt påfund då, år 1976!)
Att det inte är smart att försöka lura pensionärerna skriver Anders W Johnsson (C):
Jag väntar med spänning på de rödgrönas löften att inte höja skatterna för landets pensionärer...
Det ska löna sig att arbeta, men också att ha arbetat, säger Robert Uitto (S) ombud vid den Socialdemokratiska kongressen.
Eller hur det nu var. För om det nu är så viktigt att det ska löna sig att ha arbetat, hur kommer det sig då att (S) snodde mer av pensionärernas pengar under sitt maktinnehav, än vad Alliansen gör idag? Visa oss en enda skattetabell där pensionärerna beskattas hårdare av borgarna idag än vad de gjorde av socialdemokraterna innan valet.
Sanningen, bakom anklagelserna, är att Alliansen sänkt skatterna för alla pensionärer. Inkomstskatten som sådan är sänkt, inte bara genom ett jobbavdrag, vilket ju framförallt gynnar dem på marginalen. Och genom att ta bort förmögenhetsskatten sänks skatten för de pensionärer vars tillgångar råkat ökat i värde utan att de själva fått det bättre ställt.
(Och då kan man ju i sammanhanget tänka på de horribla skatter som socialdemokraterna utsatte dagens pensionärer för, då när pengarna tjänades in, t ex på sjuttiotalet. Varför var det inte viktigt att det skulle löna sig att arbeta då? Nejvisstnej, att "det ska löna sig att arbeta" var ju ett hemskt borgerligt påfund då, år 1976!)
Att det inte är smart att försöka lura pensionärerna skriver Anders W Johnsson (C):
Under socialdemokraternas tolv år vid makten sänkte de inte skatten en enda gång för pensionärerna. Däremot sänkte de skatten för alla andra genom att införa skattereduktion för pensionsavgift. Det gick till alla som inte var pensionärer.
Jag väntar med spänning på de rödgrönas löften att inte höja skatterna för landets pensionärer...
tisdag 10 november 2009
Fler uppmärksammar faran med billiga pengar
DN har en ledare om hur konstgjort billiga pengar riskerar att skapa bubblor (något även jag berört ett par gånger)
Det är lika tokigt med priskontroll på pengar som på andra varor. För pengar, flyttbart kapital, är en vara som alla andra: vissa har, andra har inte, och när de som inte har byter till sig från de som har, så skapas nya värden som inte fanns där tidigare, värden som alla får del av.
Problemet med den kreditexpansion som skapas av konstgjort billiga pengar, är att den inte motsvaras av en lika stor expansion av bakomliggande reella värden. Den mängd produktion av varor och tjänster som i går motsvarade tusen kronor, motsvarar idag ettusen och två kronor. Utan att folk efterfrågar varorna mer.
Det är det som är inflation. Inblåsning av luft. En reell uttunning av pengarnas värde. Genom att man pytsar in pengar som inte kostar något att pytsa in.
När detta går upp för samtliga människor i systemet, då inträffar prishöjningarna. Eller att de prissänkningar (som ju normalt sker i en ekonomi som blir bättre på att producera) inte äger rum. Prishöjningar är en konsekvens av inflationen, inte dess orsak.
Så expansiv kreditpolitik, utan täckning av en motsvarande expansion i produktiviteten, är ett lån från framtiden. Antingen måste den betalas med en framtida lika expansiv produktivitetshöjning, eller så blir framtidens människor lite fattigare. Eller: framtidens människor blir fattigare i alla fall, eftersom de ju inte får lov att njuta av den produktivitetsökning som kommer att gå åt att betala dagens krediter.
Den expansiva kreditpolitiken är alltså som att försöka lösa familjens ekonomiska problem genom att skaffa sig ett mer tänjbart kreditkort: det kräver verkligen att du i framtiden verkligen får det där väldigt välbetalda jobbet.
Eftersom vi dessutom har en trasig bostadsmarknad där efterfrågan och priser hela tiden stiger, utan att utbudet ökar (ett klockrent bevis för sönderreglering), så är det till bostadslån pengarna kommer att gå. Och då får vi en bubbla.
Ovanpå den inflation som kommer genom all stimulanspolitik. Vi är hyfsat förskonade i Sverige, men när priset för den amerikanska politiken måste betalas, då...
Det är lika tokigt med priskontroll på pengar som på andra varor. För pengar, flyttbart kapital, är en vara som alla andra: vissa har, andra har inte, och när de som inte har byter till sig från de som har, så skapas nya värden som inte fanns där tidigare, värden som alla får del av.
Problemet med den kreditexpansion som skapas av konstgjort billiga pengar, är att den inte motsvaras av en lika stor expansion av bakomliggande reella värden. Den mängd produktion av varor och tjänster som i går motsvarade tusen kronor, motsvarar idag ettusen och två kronor. Utan att folk efterfrågar varorna mer.
Det är det som är inflation. Inblåsning av luft. En reell uttunning av pengarnas värde. Genom att man pytsar in pengar som inte kostar något att pytsa in.
När detta går upp för samtliga människor i systemet, då inträffar prishöjningarna. Eller att de prissänkningar (som ju normalt sker i en ekonomi som blir bättre på att producera) inte äger rum. Prishöjningar är en konsekvens av inflationen, inte dess orsak.
Så expansiv kreditpolitik, utan täckning av en motsvarande expansion i produktiviteten, är ett lån från framtiden. Antingen måste den betalas med en framtida lika expansiv produktivitetshöjning, eller så blir framtidens människor lite fattigare. Eller: framtidens människor blir fattigare i alla fall, eftersom de ju inte får lov att njuta av den produktivitetsökning som kommer att gå åt att betala dagens krediter.
Den expansiva kreditpolitiken är alltså som att försöka lösa familjens ekonomiska problem genom att skaffa sig ett mer tänjbart kreditkort: det kräver verkligen att du i framtiden verkligen får det där väldigt välbetalda jobbet.
Eftersom vi dessutom har en trasig bostadsmarknad där efterfrågan och priser hela tiden stiger, utan att utbudet ökar (ett klockrent bevis för sönderreglering), så är det till bostadslån pengarna kommer att gå. Och då får vi en bubbla.
Ovanpå den inflation som kommer genom all stimulanspolitik. Vi är hyfsat förskonade i Sverige, men när priset för den amerikanska politiken måste betalas, då...
VARNING: Politik dödar
Dagens lilla citat:
Alltså, inte för att späda på politikerföraktet, men fel sorts politik dödar faktiskt. Inte bara illvillig politik a la Hitler, Stalin, Che och Pinochet; utan även välvillig.
Det är därför som ingen politiker kan slå i mig att jag behöver lämna över mer av min egen makt i deras händer (t ex genom integritetskränkande lagstiftning och svagare grundlagsskydd för mina mänskliga rättigheter) om jag vill slippa utsättas för terrorister.
Jag är nämligen född på 1900-talet. Under min livstid har terrorister kapat ett och annat flygplan, sprängt en och annan ambassad, och rivit ett par skyskrapor.
Det är visserligen hemskt och orsakat mängder av människors lidande och död; men det är ändå ingenting jämfört med vad lagligen valda politiker tagit sig för under samma tid, antingen själva eller genom stöd till korrupta regimer. Och verkligen ingenting om man räknar in de politiker som under samma tid (1969 till nu) orättmätigt utövat sin makt.
Och ännu mindre om man dessutom inkluderar alla de folkmord och hemskheter som skett i den lagliga maktens namn under de sextio år som föregick min födelse. Världskrigen, den ryska statskuppen, nazismen, kommunismen, kolonialkrigen...
Men vad som däremot är ett skydd mot terrorn, antingen den kommer från små revolutionära celler eller hela regeringar, är starka individuella rättigheter skyddade av en effektiv våldsmakt som står under lagstiftarnas och människornas kontroll. Som är öppen för granskning och som tvingas arbeta under rättssäkra former.
Där har ni min avvägning, alla ni som påminner om att kampen mot terrorn alltid är en avvägning där man måste kompromissa med sina individuella rättigheter. Politiker och en otyglad övervakningsmakt har historiskt sett alltid gjort betydligt värre saker än terrorgrupper. Och i mycket större skala.
Personligen tycker jag att behovet av skydd mot politisk marknadsföring är betydligt mer aktuellt. Politik dödar fler människor än alla läkemedel tillsammans, och medan läkemedlen har varningstext saknas det helt för politiker.
Alltså, inte för att späda på politikerföraktet, men fel sorts politik dödar faktiskt. Inte bara illvillig politik a la Hitler, Stalin, Che och Pinochet; utan även välvillig.
Det är därför som ingen politiker kan slå i mig att jag behöver lämna över mer av min egen makt i deras händer (t ex genom integritetskränkande lagstiftning och svagare grundlagsskydd för mina mänskliga rättigheter) om jag vill slippa utsättas för terrorister.
Jag är nämligen född på 1900-talet. Under min livstid har terrorister kapat ett och annat flygplan, sprängt en och annan ambassad, och rivit ett par skyskrapor.
Det är visserligen hemskt och orsakat mängder av människors lidande och död; men det är ändå ingenting jämfört med vad lagligen valda politiker tagit sig för under samma tid, antingen själva eller genom stöd till korrupta regimer. Och verkligen ingenting om man räknar in de politiker som under samma tid (1969 till nu) orättmätigt utövat sin makt.
Och ännu mindre om man dessutom inkluderar alla de folkmord och hemskheter som skett i den lagliga maktens namn under de sextio år som föregick min födelse. Världskrigen, den ryska statskuppen, nazismen, kommunismen, kolonialkrigen...
Men vad som däremot är ett skydd mot terrorn, antingen den kommer från små revolutionära celler eller hela regeringar, är starka individuella rättigheter skyddade av en effektiv våldsmakt som står under lagstiftarnas och människornas kontroll. Som är öppen för granskning och som tvingas arbeta under rättssäkra former.
Där har ni min avvägning, alla ni som påminner om att kampen mot terrorn alltid är en avvägning där man måste kompromissa med sina individuella rättigheter. Politiker och en otyglad övervakningsmakt har historiskt sett alltid gjort betydligt värre saker än terrorgrupper. Och i mycket större skala.
måndag 9 november 2009
Bloggtips: Stackars, stackars Abir
Stackars marginaliserade kvinnan/ensamkomna flyktingbarnet/infödda muslimen/blatten Abir är det hemskt hemskt synd om. Inte.
Bloggtips: Hycklande liberaler bygger nya murar
Denna dag jublar vi över Berlinmurens fall. Men, som Mattias Svensson och magasinet Neo påminner oss om, så pågår det idag ett frenetiskt murbyggande. Både av liberaler och av stater som liberaler ofta gillar.
Låt oss ta lärdomarna från Berlinmuren med oss, och besluta oss för att inte upprepa några dumheter.
Låt oss ta lärdomarna från Berlinmuren med oss, och besluta oss för att inte upprepa några dumheter.
Det som händer i Latinamerika är så otäckt
Venezuelas president Hugo Chavez skärper tonen mer och mer gentemot grannlandet Colombia. Man misstänkliggör det faktum att Colombia har militärt samarbete med USA, påstår att USA avser att invadera Venezuela; samtidigt som man förnekar att man förser FARC-gerillan (kända för att kidnappa diverse civilpersoner) med vapen.
Trots att en hoper svenska vapen, som Venezuela bevisligen först köpte av Bofors, har återfunnits hos FARC.
Redan i somras blev det hastigt kyligare mellan länderna. Och nu hotar han Colombia med krig igen.
Det är visserligen inte första gången, se till exempel denna ett och ett halvt år gamla artikel, men det blir inte mindre obehagligt för det.
Hugo Chavez är ingen pajas, om än han uttalar sig irrationellt. Det han gjort mot människorna i det egna landet är tokigt nog, men det får delvis befolkningen själva ta på sig. Stödet för honom som president har ju trots allt varit förhållandevis stort.
Men det han gjort och fortsätter göra mot människorna i hela regionen: att skramla med sin våldsmakt och prata om anfallskrig, att stötta knarkkungar och terrorister med vapen och retorik, och på andra sätt göra Latinamerika till en osäker plats; det är inte ursäktligt.
Omgivningen kan ju inte rösta bort honom. Omgivningen kan inte ställa honom till svars i demokratiska val.
I synnerhet när man betänker att det rör sig om ett av de fattigare länderna i regionen. Vad hade folket i Venezuela kunnat få, om de fått lov att lägga sin kraft och sina resurser på handel och företagsamhet, istället för att tvingas lägga dem på stridsvagnar?
Och hur hade relationerna med omvärlden, t ex med Colombia, sett ut om människorna i de bägge länderna hade haft ett gott utbyte av varandra, med varor och tjänster? Om du och jag slåss, så förlorar vi bägge. Om du och jag samarbetar och byter med varandra, så tjänar vi bägge.
Thomas L. Friedman har observerat att det ytterst sällan händer att två länder krigar med varandra om de bägge hyser Mackedonkenrestauranger hos sig. Ska Venezuela och Colombia bli undantag från den "regeln"? Eller kommer Chavez att stänga ner alla McDonalds dessförinnan?
Uppdatering: Minns även att Chavez aktivt motarbetat sitt eget folks rätt att handla med sina grannar. I Latinamerika har länderna i perioder försökt närma sig varandra och skapa en frihandelsunion mellan sig, till exempel i Andiska Gemenskapen. Men när Ecuador och Colombia ville öppna sig även mot andra länder, så drog sig Chavez ur, utan att komma hela vägen in i den andra frihandelsorganisationen Mercosur.
Som vanligt funkar det så här med en tullmur: landets styrelse som samlar in tullen vinner, medan landets folk som betalar tullen förlorar. Men ett lagom fattigt folk, utan personliga band med människorna i det land som man utsett som "fienden", ett sådant folk är ju onekligen enklare att kontrollera.
Trots att en hoper svenska vapen, som Venezuela bevisligen först köpte av Bofors, har återfunnits hos FARC.
Redan i somras blev det hastigt kyligare mellan länderna. Och nu hotar han Colombia med krig igen.
Det är visserligen inte första gången, se till exempel denna ett och ett halvt år gamla artikel, men det blir inte mindre obehagligt för det.
Hugo Chavez är ingen pajas, om än han uttalar sig irrationellt. Det han gjort mot människorna i det egna landet är tokigt nog, men det får delvis befolkningen själva ta på sig. Stödet för honom som president har ju trots allt varit förhållandevis stort.
Men det han gjort och fortsätter göra mot människorna i hela regionen: att skramla med sin våldsmakt och prata om anfallskrig, att stötta knarkkungar och terrorister med vapen och retorik, och på andra sätt göra Latinamerika till en osäker plats; det är inte ursäktligt.
Omgivningen kan ju inte rösta bort honom. Omgivningen kan inte ställa honom till svars i demokratiska val.
I synnerhet när man betänker att det rör sig om ett av de fattigare länderna i regionen. Vad hade folket i Venezuela kunnat få, om de fått lov att lägga sin kraft och sina resurser på handel och företagsamhet, istället för att tvingas lägga dem på stridsvagnar?
Och hur hade relationerna med omvärlden, t ex med Colombia, sett ut om människorna i de bägge länderna hade haft ett gott utbyte av varandra, med varor och tjänster? Om du och jag slåss, så förlorar vi bägge. Om du och jag samarbetar och byter med varandra, så tjänar vi bägge.
Thomas L. Friedman har observerat att det ytterst sällan händer att två länder krigar med varandra om de bägge hyser Mackedonkenrestauranger hos sig. Ska Venezuela och Colombia bli undantag från den "regeln"? Eller kommer Chavez att stänga ner alla McDonalds dessförinnan?
Uppdatering: Minns även att Chavez aktivt motarbetat sitt eget folks rätt att handla med sina grannar. I Latinamerika har länderna i perioder försökt närma sig varandra och skapa en frihandelsunion mellan sig, till exempel i Andiska Gemenskapen. Men när Ecuador och Colombia ville öppna sig även mot andra länder, så drog sig Chavez ur, utan att komma hela vägen in i den andra frihandelsorganisationen Mercosur.
Som vanligt funkar det så här med en tullmur: landets styrelse som samlar in tullen vinner, medan landets folk som betalar tullen förlorar. Men ett lagom fattigt folk, utan personliga band med människorna i det land som man utsett som "fienden", ett sådant folk är ju onekligen enklare att kontrollera.
En tiondel beklagar murens fall
Läste i någon undersökning att en tiondel av de forna östtyskarna beklagar murens fall.
Jag vet inte hurpass väl siffran stämmer eller hur frågan var formulerad, men jag kan konstatera att det i såfall inte innebär några som helst problem. Det är bara att köpa ett landområde, taggtråd och betong; och bygga sig sitt mönstersamhälle innanför de egna väggarna.
I en fri värld är det tillåtet. Bara man lämnar de övriga 90 procenten i fred.
Jag vet inte hurpass väl siffran stämmer eller hur frågan var formulerad, men jag kan konstatera att det i såfall inte innebär några som helst problem. Det är bara att köpa ett landområde, taggtråd och betong; och bygga sig sitt mönstersamhälle innanför de egna väggarna.
I en fri värld är det tillåtet. Bara man lämnar de övriga 90 procenten i fred.
söndag 8 november 2009
Bloggtips: Motpol om murar som faller och reses
En intressant reflektion om murar som fallit och murar vi är på väg att resa.
lördag 7 november 2009
Det är sånt här miljöarbete vi borde ägna oss åt.
Om man är miljövän, så borde man uppmärksamma det här mer. Mängder med människor är beroende av smutsig förbränning för sina dagliga liv.
De får ohälsosam luft både inomhus och utomhus, så att de drabbas av lungsjukdomar och till och med dör.
De måste ägna en ohejdat stor del av dagen åt att samla in brännbart material, vilket hindrar dem från mer produktivt arbete, vilket håller dem kvar i fattigdom.
Allt eftersom deras förbränning är oren och smutsig. Med ren och fullständig förbränning, till exempel i ett elektricitetsverk med rökgasrening, hade det inte blivit mycket mer utsläpp än koldioxid och vatten. Övrig skit kan man ta hand om mer effektivt.
Och eftersom koldioxid inte är farligt (lägg märke till att artikeln som vanligt påstår att "kodlioxid toppar värstinglistan" men utan att hänvisa till belägg) så är detta lösningen på deras problem.
Tänk om köpenhamsmötet kunde handla om hur man styr om den fattiga världens energiproduktion från smutsig förbränning, till den rena och effektiva förbränning vi i den industrialiserade och kapitalistiska västvärlden håller oss med.
Vilken bra miljö människor i den fattiga världen skulle få. Och vad rika de skulle kunna bli.
(Läs även HAX.)
De får ohälsosam luft både inomhus och utomhus, så att de drabbas av lungsjukdomar och till och med dör.
De måste ägna en ohejdat stor del av dagen åt att samla in brännbart material, vilket hindrar dem från mer produktivt arbete, vilket håller dem kvar i fattigdom.
Allt eftersom deras förbränning är oren och smutsig. Med ren och fullständig förbränning, till exempel i ett elektricitetsverk med rökgasrening, hade det inte blivit mycket mer utsläpp än koldioxid och vatten. Övrig skit kan man ta hand om mer effektivt.
Och eftersom koldioxid inte är farligt (lägg märke till att artikeln som vanligt påstår att "kodlioxid toppar värstinglistan" men utan att hänvisa till belägg) så är detta lösningen på deras problem.
Tänk om köpenhamsmötet kunde handla om hur man styr om den fattiga världens energiproduktion från smutsig förbränning, till den rena och effektiva förbränning vi i den industrialiserade och kapitalistiska västvärlden håller oss med.
Vilken bra miljö människor i den fattiga världen skulle få. Och vad rika de skulle kunna bli.
(Läs även HAX.)
Bloggtips: Koldioxid utmärkt förevändning för planekonomi
AGW-skeptiska bloggen "Klimatbluffen" om Lars Ohly från Newsmill.
Smutsiga utsläpp är en sak. Smutsiga utsläpp ska bekämpas. Men koldioxid är ett rent utsläpp. Koldioxid är detsamma som utandningsluft.
Växthuseffekten (koldioxidens förmåga att reflektera tillbaks värmestrålning till jordytan) kan på sin höjd ensam svara för en minimal ökning av temperaturen (och förmågan avtar exponentiellt med mängden). Förutsägelsen att en liten ökning kommer att resultera i en massiv ökning bygger på ett obevisat antagande om förstärkningseffekter. Antaganden gjorda för att passa hypotesen.
Vi är idag långt ifrån de långt varmare temperaturerna från vikinga- och medeltid. Eller ännu tidigare. 1850-talet, som AGW-hypotesen utgår ifrån, var en period med osedvanligt kallt klimat, vilket resulterade i missväxt och svält. Tack och lov har det blivit varmare under 1900-talet.
I själva verket har vi inte haft någon global uppvärmning under de senaste tio åren. Isarna mår finfint vid de bägge polerna, havsytan stiger inte, antalet stormar och andra exceptionella väderfenomen har inte ökat, och ledande "klimatforskare" har påkommits med att fejka historiskt temperaturdata genom att selektivt välja borrprov från gamla träd och på så sätt konstruerat en uppfattning om att temperaturen var lägre förr än vad den var. Allt för att få det industrialiserade 1900-talet att framstå som livsfarligt rekordvarmt.
Basera inte uppfattningar på hörsägen. Fakta i målet finns framlagda. Och lita inte på konsensus. Majoriteten av alla vetenskapsmän har i historien varit övertygade om häxerier, att solen snurrar runt jorden, att rymden är full av ett ämne som heter "eter", att Newtons fysik gäller även på atomkärnenivå mm mm.
Genom evidens, experiment och reproducerbarhet ska naturvetenskapliga frågor prövas, inte genom tro, antaganden och politik.
Men klimatfrågan är den perfekta externaliteten, en utmärkt anledning att skaffa sig politisk kontroll över allting, eftersom klimatet ju finns överallt.
Smutsiga utsläpp är en sak. Smutsiga utsläpp ska bekämpas. Men koldioxid är ett rent utsläpp. Koldioxid är detsamma som utandningsluft.
Växthuseffekten (koldioxidens förmåga att reflektera tillbaks värmestrålning till jordytan) kan på sin höjd ensam svara för en minimal ökning av temperaturen (och förmågan avtar exponentiellt med mängden). Förutsägelsen att en liten ökning kommer att resultera i en massiv ökning bygger på ett obevisat antagande om förstärkningseffekter. Antaganden gjorda för att passa hypotesen.
Vi är idag långt ifrån de långt varmare temperaturerna från vikinga- och medeltid. Eller ännu tidigare. 1850-talet, som AGW-hypotesen utgår ifrån, var en period med osedvanligt kallt klimat, vilket resulterade i missväxt och svält. Tack och lov har det blivit varmare under 1900-talet.
I själva verket har vi inte haft någon global uppvärmning under de senaste tio åren. Isarna mår finfint vid de bägge polerna, havsytan stiger inte, antalet stormar och andra exceptionella väderfenomen har inte ökat, och ledande "klimatforskare" har påkommits med att fejka historiskt temperaturdata genom att selektivt välja borrprov från gamla träd och på så sätt konstruerat en uppfattning om att temperaturen var lägre förr än vad den var. Allt för att få det industrialiserade 1900-talet att framstå som livsfarligt rekordvarmt.
Basera inte uppfattningar på hörsägen. Fakta i målet finns framlagda. Och lita inte på konsensus. Majoriteten av alla vetenskapsmän har i historien varit övertygade om häxerier, att solen snurrar runt jorden, att rymden är full av ett ämne som heter "eter", att Newtons fysik gäller även på atomkärnenivå mm mm.
Genom evidens, experiment och reproducerbarhet ska naturvetenskapliga frågor prövas, inte genom tro, antaganden och politik.
Men klimatfrågan är den perfekta externaliteten, en utmärkt anledning att skaffa sig politisk kontroll över allting, eftersom klimatet ju finns överallt.
Bloggtips: Vem som betalar finanskrisen
Saxat från Johan Norberg:
I dag publicerar SvD Näringsliv en viktig artikel om hur riksbanken har givit bort mer än 600 miljoner kronor av våra pengar till svenska banker. Så här gick bankrånet till:
För två veckor sedan lånade riksbanken ut 100 miljarder kronor till banker som SEB, Nordea och Swedbank. Bankerna får låna pengarna 11 månader till en fast ränta på ynka 0,4 procent - 400 miljoner kronor.
Banken använder sedan pengarna till att köpa en obligation och på samma löptid får de en fast ränta på 0,625 procent - 625 miljoner kronor. Och vips, så har bankerna utan att lyfta ett finger tillsammans tjänat 225 miljoner kronor.
Den 22 oktober gav riksbanken senast ett sånt förmånligt lån - och det var tredje gången sedan i somras. Bra att veta ifall du undrar vem som betalar för finanskrisen.
fredag 6 november 2009
Graviditet, Försäkringskassan och förvirring
Att rättslig prövning betyder domstol har Alliansen åtminstone förstått när det gäller möjligheten för den enskilde att ställa en myndighet till svars.
Nu senast var det fyra gravida kvinnor som fick rätt mot Försäkringskassan. De blev sjuka i samband med havandeskapet, men nekades sjukpenning.
Detta fick kommunalrådet i Umeå, Lennart Holmlund, att triumfatoriskt utropa att regeringen minsann fått på pälsen, eftersom det är regeringen som ytterst är ansvarig för Försäkringskassan. "Regeringen dömd för diskriminering" heter inlägget.
Vad Holmlund lite snyggt glömmer att meddela sina läsare är att de aktuella fallen, där FK avslagit kvinnornas sjukskrivning, inträffade mellan februari och augusti 2006. Så om det är regeringens fel att FK beter sig som den gör, så är det rimligen den (S)-regering som satt och bestämde där och då.
Det lustiga eller obehagliga är att Lennart Holmlund vidhåller att det är den nuvarande regeringens fel: "Regeringen är fortfarande dömd för diskriminering då det är de som styr sedan valet".
Vad han i detta inlägg glömmer nämna är vad den nuvarande regeringen (och riksdagsmajoriteten) har gjort för att stävja den typen av myndighetsmissbruk som FK ägnat sig åt. Nämligen infört en ny diskrimineringslag (SFS 2008:567, 4 kap). Och i sammanhanget inrättat en Diskrimineringsombudsman, DO.
Och vem är det som drivit målet mot FK, och fått rätt? Jo, DO.
Alltså, sanningen är att varken (S) eller Alliansen är ansvariga för FK:s felaktiga beslut från våren 2006. Däremot är (S) ansvarig för den diskrimineringslag från 2003 som FK döms för brott emot: (2003:307). Och Alliansen är ansvarig för den skärpning av tillsynen som skett, som gjort det lättare för enskilda människor att få rätt emot myndigheterna.
Det i grund och botten sjuka är naturligtvis att vi har majoriteten av våra inkomstbortfallsförsäkringar samlade i en myndighet istället för i flera försäkringsbolag. Klart som 17 att en monopolmyndighet inte är speciellt intresserad av att enskilda ska få rätt emot dem.
UPPDATERING: Jag ser att Holmlund i ett annat inlägg slår fast: "Jag blir aldrig drogliberal". Nä, det verkar inte som om det behövs...
Nu senast var det fyra gravida kvinnor som fick rätt mot Försäkringskassan. De blev sjuka i samband med havandeskapet, men nekades sjukpenning.
Detta fick kommunalrådet i Umeå, Lennart Holmlund, att triumfatoriskt utropa att regeringen minsann fått på pälsen, eftersom det är regeringen som ytterst är ansvarig för Försäkringskassan. "Regeringen dömd för diskriminering" heter inlägget.
Vad Holmlund lite snyggt glömmer att meddela sina läsare är att de aktuella fallen, där FK avslagit kvinnornas sjukskrivning, inträffade mellan februari och augusti 2006. Så om det är regeringens fel att FK beter sig som den gör, så är det rimligen den (S)-regering som satt och bestämde där och då.
Det lustiga eller obehagliga är att Lennart Holmlund vidhåller att det är den nuvarande regeringens fel: "Regeringen är fortfarande dömd för diskriminering då det är de som styr sedan valet".
Vad han i detta inlägg glömmer nämna är vad den nuvarande regeringen (och riksdagsmajoriteten) har gjort för att stävja den typen av myndighetsmissbruk som FK ägnat sig åt. Nämligen infört en ny diskrimineringslag (SFS 2008:567, 4 kap). Och i sammanhanget inrättat en Diskrimineringsombudsman, DO.
Och vem är det som drivit målet mot FK, och fått rätt? Jo, DO.
Alltså, sanningen är att varken (S) eller Alliansen är ansvariga för FK:s felaktiga beslut från våren 2006. Däremot är (S) ansvarig för den diskrimineringslag från 2003 som FK döms för brott emot: (2003:307). Och Alliansen är ansvarig för den skärpning av tillsynen som skett, som gjort det lättare för enskilda människor att få rätt emot myndigheterna.
Det i grund och botten sjuka är naturligtvis att vi har majoriteten av våra inkomstbortfallsförsäkringar samlade i en myndighet istället för i flera försäkringsbolag. Klart som 17 att en monopolmyndighet inte är speciellt intresserad av att enskilda ska få rätt emot dem.
UPPDATERING: Jag ser att Holmlund i ett annat inlägg slår fast: "Jag blir aldrig drogliberal". Nä, det verkar inte som om det behövs...
Rättslig prövning betyder domstol
Lena Ek (C) och Åsa Torstensson (C) verkar inte vara helt överens om vad skrivningen i Telekompaketet innebär.
Kan ingen upplysa Åsa Torstensson att när det står rättslig prövning, så betyder det domstol. Och om det i dagsläget inte skulle betyda domstol, då ska vi se till att det ska uttolkas som domstol
Hela frågan handlar ju om statliga myndigheter ska ha rätt att tvinga operatörer att stänga av användare från nätet. Meningen med domstolsprövning är att myndigheten måste övertyga en opartisk domstol att skäl finns för att stänga av en användare.
Själv vill jag ha en skrivning som säger att ingen myndighet har rätt att tvinga operatörer att stänga av medborgare från någonting. Staten kan utdöma fängelsestraff, och reglera tillgång till media, telefon och internet inifrån fängelserna.
Men internet, precis som telefoni och tidningsprenumerationer, är en frivillig överenskommelse mellan människor att dela information med varandra, över kanaler som de själva bekostar.
Självklart har en myndighet ingen rätt alls att blanda sig i den kommunikationen.
(Via HAX)
Kan ingen upplysa Åsa Torstensson att när det står rättslig prövning, så betyder det domstol. Och om det i dagsläget inte skulle betyda domstol, då ska vi se till att det ska uttolkas som domstol
Hela frågan handlar ju om statliga myndigheter ska ha rätt att tvinga operatörer att stänga av användare från nätet. Meningen med domstolsprövning är att myndigheten måste övertyga en opartisk domstol att skäl finns för att stänga av en användare.
Själv vill jag ha en skrivning som säger att ingen myndighet har rätt att tvinga operatörer att stänga av medborgare från någonting. Staten kan utdöma fängelsestraff, och reglera tillgång till media, telefon och internet inifrån fängelserna.
Men internet, precis som telefoni och tidningsprenumerationer, är en frivillig överenskommelse mellan människor att dela information med varandra, över kanaler som de själva bekostar.
Självklart har en myndighet ingen rätt alls att blanda sig i den kommunikationen.
(Via HAX)
torsdag 5 november 2009
Hindra inte folk från att strypa andra
Läs och fundera.
Skurk försöker strypa kvinna. Hjälte slår skurk två gånger med domkraft. Skurk blir villkorligt dömd och ska betala kvinnan 8000. Hjälte får beröm av domstolen för det första slaget med domkraften. För det andra slaget får han däremot ett års fängelse, och ska betala 50 000 kronor till skurk.
Något är inte helt bra här.
Kommentatorstråden hos Röda Malmö är också intressant.
Skurk försöker strypa kvinna. Hjälte slår skurk två gånger med domkraft. Skurk blir villkorligt dömd och ska betala kvinnan 8000. Hjälte får beröm av domstolen för det första slaget med domkraften. För det andra slaget får han däremot ett års fängelse, och ska betala 50 000 kronor till skurk.
Något är inte helt bra här.
Kommentatorstråden hos Röda Malmö är också intressant.
tisdag 3 november 2009
Bloggtips: Att folk har det bra är ett problem
Johan Ingerö visar på denna helt horribla människosyn hos företrädare för ett av landets större partier.
Lästips: Det går att spara pengar i sjukvården
...utan att sumpa kvaliteten, helt "enkelt" genom att jobba bättre.
Konkurrens är grejen. Varför ska vissa branscher "skyddas" från konkurrens?
Konkurrens är grejen. Varför ska vissa branscher "skyddas" från konkurrens?
Arbetskraft är en vara
Bara så att vi inte tror någonting annat: Du vill köpa andra människors tid.
Det är inget fel med det. Att byta arbetets frukt med varandra är det bästa sättet för oss alla att bli mycket mycket rika. Det åtgår en ohejdat massa arbete (och andra resurser!) om man ska göra allt själv, men om vi byter med varandra får vi massor med tid över, och behöver inte jobba så mycket (eller bränna så mycket resurser) utan kan bli mätta och varma ändå.
Men det betyder också att arbetet är en vara.
Den som tycker att handel är något man ska vara misstänksam emot, brukar rygga lite inför tanken att andra människors arbete är något som kan köpas, ibland till ett högre pris och ibland till ett lägre. Men samtidigt så tycker alla att olika slags saker är olika mycket värda, och då tycker man ju att olika människors arbete är olika mycket värt.
Det kan inte hjälpas. Och det är inte så farligt att det är så heller.
Nå, eftersom arbetet är en vara, vad är då arbetslöshet? Jo, det är ett utbudsöverskott.
Och hur blir man av med utbudsöverskottet? Antingen så drar man bort varan från marknaden. Arbetaren slutar sälja sin arbetskraft. Fast det betyder ju att arbetaren accepterar sin arbetslöshet.
Eller så sänker man priset på varan.
Då kommer efterfrågan att öka. Arbetslösheten försvinner när priset på arbete sjunker ner till en nivå som kunderna (i första hand arbetsköparen men i förlängningen arbetsköparens kunder) klarar av att betala.
Frågan jag ställer mig då är om det verkligen i första hand är arbetaren som ska sänka sin del av arbetets kostnad. Den lön som arbetaren plockar ut är ju den näst minsta delen av kostnaden (kapitalistens vinst är den allra minsta delen).
Den allra största delen av arbetets kostnad utgörs av skatter, alltså pengar som vi övriga genom lagar och tvångsmakt avtvingar arbetaren. Först moms. Sedan sociala avgifter. Sedan löneskatt. Arbetarens del av sitt eget arbete är långt mindre än hälften av vad han eller hon arbetar ihop.
Är det inte vi, som snor större delen av arbetarens pengar, som i första hand ska sänka våra anspråk? Göra arbetet billigare genom att vi inte tvingar arbetaren att betala så mycket i skatt?
För ingen tror väl att fler blir intresserade av att köpa arbete, om vi höjer priset på det?
Det är inget fel med det. Att byta arbetets frukt med varandra är det bästa sättet för oss alla att bli mycket mycket rika. Det åtgår en ohejdat massa arbete (och andra resurser!) om man ska göra allt själv, men om vi byter med varandra får vi massor med tid över, och behöver inte jobba så mycket (eller bränna så mycket resurser) utan kan bli mätta och varma ändå.
Men det betyder också att arbetet är en vara.
Den som tycker att handel är något man ska vara misstänksam emot, brukar rygga lite inför tanken att andra människors arbete är något som kan köpas, ibland till ett högre pris och ibland till ett lägre. Men samtidigt så tycker alla att olika slags saker är olika mycket värda, och då tycker man ju att olika människors arbete är olika mycket värt.
Det kan inte hjälpas. Och det är inte så farligt att det är så heller.
Nå, eftersom arbetet är en vara, vad är då arbetslöshet? Jo, det är ett utbudsöverskott.
Och hur blir man av med utbudsöverskottet? Antingen så drar man bort varan från marknaden. Arbetaren slutar sälja sin arbetskraft. Fast det betyder ju att arbetaren accepterar sin arbetslöshet.
Eller så sänker man priset på varan.
Då kommer efterfrågan att öka. Arbetslösheten försvinner när priset på arbete sjunker ner till en nivå som kunderna (i första hand arbetsköparen men i förlängningen arbetsköparens kunder) klarar av att betala.
Frågan jag ställer mig då är om det verkligen i första hand är arbetaren som ska sänka sin del av arbetets kostnad. Den lön som arbetaren plockar ut är ju den näst minsta delen av kostnaden (kapitalistens vinst är den allra minsta delen).
Den allra största delen av arbetets kostnad utgörs av skatter, alltså pengar som vi övriga genom lagar och tvångsmakt avtvingar arbetaren. Först moms. Sedan sociala avgifter. Sedan löneskatt. Arbetarens del av sitt eget arbete är långt mindre än hälften av vad han eller hon arbetar ihop.
Är det inte vi, som snor större delen av arbetarens pengar, som i första hand ska sänka våra anspråk? Göra arbetet billigare genom att vi inte tvingar arbetaren att betala så mycket i skatt?
För ingen tror väl att fler blir intresserade av att köpa arbete, om vi höjer priset på det?
Bloggtips: Malaria eller koldioxid
I varje stund har du att välja mellan vilka världsförbättringar du ska åstadkomma. Ska du då välja att behandla ett konkret och känt hot som har en känd lösning, eller ska du behandla ett "hot" det inte existerar bevis för?
måndag 2 november 2009
Bloggtips: Utförsäkrade?
Om ni fortfarande tror att de nya sjukförsäkringsreglerna innebär en dramatisk försämring: läs Den Hälsosamme Ekonomisten.
söndag 1 november 2009
Bloggtips: Johan Norberg mot Frp
Johan Norberg förklarar lite mer ingående varför invandringsfrågan i Fremskrittspartiets tappning är en mer avgörande fråga än deras andra frågor.
Hur man föraktar människor på ett snyggt sätt
Jag läser i Arena en intervju med Thomas Östros där han säger: "Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel."
Jag får inte in det i mitt huvud. Det enda sätt jag kan se att göra det uttalandet begripligt, är om man betraktar alla människors egenhändigt ihoptjänade pengar som "gemensamma medel". Och följaktligen då menar att de pengar man inte driver in i skatt, det är pengar som medborgaren får till skänks från den gemensamma kassan.
Och med en sådan verklighetsuppfattning så är skattesänkningarna förstås anstötliga. Varför ska man skänka bort en så stor del av våra gemensamma pengar till de som redan är rika? Vad är det för rättvisa?
Men det är ju inga gemensamma pengar till att börja med! Folk har, genom frivilliga överenskommelser, förtjänat pengarna själva. Resurserna är egenhändigt skapade. Sedan har en del av dessa egenhändigt ihoptjänade pengar, genom politiska beslut, åkt in i en gemensam kassa. Vad som händer när man sänker skatten är att man låter folk få behålla lite mer av de pengar de själva och ingen annan har tjänat ihop.
Att betrakta hela frukten av folks frivilliga slit som först och främst gemensam, det är att förakta folk. Fast man döljer föraktet genom en viss sorts retorik, med hjälp av ord som "orättvisa", och "strö pengar över de redan rika" och liknande. Pungslå gärna folk med höga skatter om du vill, men stå åtminstone för att det är människornas egna pengar först.
Ett annat snyggt sätt att förakta människor uppvisade Lars Ohly i sitt tal på (S)-kongressen, genom sitt tal om att "marknaden" aldrig förmår skapa en god välfärd.
Vad han då lite snyggt glömmer att nämna är att "marknaden" ju inte är någonting annat än högst vanliga människors önskningar och frivilliga val. "Marknadskraften" är ingenting annat än den kraft som uppstår när ett vårdbiträde eller annan längtar efter en viss sak och erbjuder sig att arbeta för att det ska bli så.
Om vi, vanliga människor, säger: vi vill byta bort en del av vårt arbetes frukt mot god välfärd; så finns det andra som säger: "Vi är med på det bytet. Vi vill ge er välfärdstjänster, för det är vi duktiga på, och ni ger oss av det som ni är duktiga på."
Det är marknad och vinstintresse. Vanliga människors vanliga önskemål, som betalas med vanliga människors frivilliga samarbete. Men gömmer man den vanliga människan bakom termen "marknad", så kan man förakta henne utan att behöva framstå som särskilt föraktfull. På ett lite snyggt sätt sådär. Och få applåder i mängder.
Jag får inte in det i mitt huvud. Det enda sätt jag kan se att göra det uttalandet begripligt, är om man betraktar alla människors egenhändigt ihoptjänade pengar som "gemensamma medel". Och följaktligen då menar att de pengar man inte driver in i skatt, det är pengar som medborgaren får till skänks från den gemensamma kassan.
Och med en sådan verklighetsuppfattning så är skattesänkningarna förstås anstötliga. Varför ska man skänka bort en så stor del av våra gemensamma pengar till de som redan är rika? Vad är det för rättvisa?
Men det är ju inga gemensamma pengar till att börja med! Folk har, genom frivilliga överenskommelser, förtjänat pengarna själva. Resurserna är egenhändigt skapade. Sedan har en del av dessa egenhändigt ihoptjänade pengar, genom politiska beslut, åkt in i en gemensam kassa. Vad som händer när man sänker skatten är att man låter folk få behålla lite mer av de pengar de själva och ingen annan har tjänat ihop.
Att betrakta hela frukten av folks frivilliga slit som först och främst gemensam, det är att förakta folk. Fast man döljer föraktet genom en viss sorts retorik, med hjälp av ord som "orättvisa", och "strö pengar över de redan rika" och liknande. Pungslå gärna folk med höga skatter om du vill, men stå åtminstone för att det är människornas egna pengar först.
Ett annat snyggt sätt att förakta människor uppvisade Lars Ohly i sitt tal på (S)-kongressen, genom sitt tal om att "marknaden" aldrig förmår skapa en god välfärd.
Vad han då lite snyggt glömmer att nämna är att "marknaden" ju inte är någonting annat än högst vanliga människors önskningar och frivilliga val. "Marknadskraften" är ingenting annat än den kraft som uppstår när ett vårdbiträde eller annan längtar efter en viss sak och erbjuder sig att arbeta för att det ska bli så.
Om vi, vanliga människor, säger: vi vill byta bort en del av vårt arbetes frukt mot god välfärd; så finns det andra som säger: "Vi är med på det bytet. Vi vill ge er välfärdstjänster, för det är vi duktiga på, och ni ger oss av det som ni är duktiga på."
Det är marknad och vinstintresse. Vanliga människors vanliga önskemål, som betalas med vanliga människors frivilliga samarbete. Men gömmer man den vanliga människan bakom termen "marknad", så kan man förakta henne utan att behöva framstå som särskilt föraktfull. På ett lite snyggt sätt sådär. Och få applåder i mängder.
Ett gott besked från (S)-kongressen
Mitt ibland alla konstiga idéer om att skapa mer arbete genom att beskatta arbetet hårdare och andra märkligheter, så nåddes jag av nyheten om ett gott beslut från kongressen:
Erik Laakso och andra Sossar mot Storebror (ett integritetsvänligt nätverk inom (S) med mycket ironisk titel) meddelar att man fått igenom följande motion:
En liknande ordalydelse borde varje demokratiskt parti i Sverige kunna ställa sig bakom. Inget av de etablerade partierna driver ju egentligen någon konsekvent politisk linje för att medvetet införa ett storebrorssamhälle.
Istället misstänker jag starkt den olyckliga kombinationen av makt, nya tekniska möjligheter, välvilja och tanklöshet som får beslutsfattarna att halka av den demokratiska vägen.
Nå, själv är jag ju medlem i ett parti som antagit ett öppenhetsmanifest, med likartade intentioner:
Det är ord som både förpliktigar och är vackra.
Och av egen erfarenhet vet jag att långt mindre än halva slaget är vunnet om partiet blott lever upp till orden. Orden ska omsättas i handling, och där önskar jag (S) all lycka i världen. Sämre än (C)-haveriet i integritetsfrågorna kan det väl i alla fall inte gå?
Post Scriptum
En i högsta grad pinsam detalj är att länken till Centerns öppenhetsmanifest numera går till en 404-sida: "File Not Found". Pinsamt, men kanske sant?
Citaten från manifestet fick jag plocka från Staffan Danielssons blogg. Av alla ställen!
Erik Laakso och andra Sossar mot Storebror (ett integritetsvänligt nätverk inom (S) med mycket ironisk titel) meddelar att man fått igenom följande motion:
“Att (S) verkar för en översyn av de lagar som på ågot sätt kan kränka offentlighetsprincipen och individens rätt till skydd för sin identitet och integritet i enlighet med regeringsformen och europakonventionen om mänskliga rättigheter.”
En liknande ordalydelse borde varje demokratiskt parti i Sverige kunna ställa sig bakom. Inget av de etablerade partierna driver ju egentligen någon konsekvent politisk linje för att medvetet införa ett storebrorssamhälle.
Istället misstänker jag starkt den olyckliga kombinationen av makt, nya tekniska möjligheter, välvilja och tanklöshet som får beslutsfattarna att halka av den demokratiska vägen.
Nå, själv är jag ju medlem i ett parti som antagit ett öppenhetsmanifest, med likartade intentioner:
” Centerpartiet föreslår för att stärka skyddet för den personliga integriteten en lösning där varje ny reglering som innebär en kränkning av integriteten i någon form skall föregås av en integritetskonsekvensbeskrivning i analogi med de regler om miljökonsekvensbeskrivning som finns på miljörättens område.”
” En proportionalitetsprincip skall införas för att skydda mot offentliggörande av privat information där ett svagt allmänintresse inte kan motivera kränkningen av den personliga integriteten. ”
Det är ord som både förpliktigar och är vackra.
Och av egen erfarenhet vet jag att långt mindre än halva slaget är vunnet om partiet blott lever upp till orden. Orden ska omsättas i handling, och där önskar jag (S) all lycka i världen. Sämre än (C)-haveriet i integritetsfrågorna kan det väl i alla fall inte gå?
Post Scriptum
En i högsta grad pinsam detalj är att länken till Centerns öppenhetsmanifest numera går till en 404-sida: "File Not Found". Pinsamt, men kanske sant?
Citaten från manifestet fick jag plocka från Staffan Danielssons blogg. Av alla ställen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
