Klimat-, bistånds-, integrations- och genusindustrin

Fredrik Segerfeldt gör en intressant koppling mellan Climategate och biståndspolitik som baserar sig på undermålig forskning.

Det finns en inbyggd bias i det sätt som forskningsanslag tilldelas. Det är meningen att forskning på ett så öppet sätt som möjligt ska blottlägga strukturer och förändringsbara faktorer, i det att man tar reda på hur världen faktiskt är beskaffad.

Men det har kunnat visas att gången alltför ofta är den omvända. Endast forskare som kommer till vissa slutsatser eller som arbetar utifrån vissa på förhand givna teorimodeller, har fått finansiering. Man har kunnat skapa sig en egen forskningsbubbla inom vilket konsensus råder.

Så visar dels Climategate, men dessförinnan t ex McIntyre, hur ett starkt vinklat och filtrerat rådatamaterial har fått tjäna som argument för ganska långtgående politiska förslag.

På samma sätt som Slagen Dam låg till grund för regerings politik kring våld i nära relationer, trots att rapporten led av allvarliga brister, och mest förstärkte snarare än undanröjde mytbildning på området.

På samma sätt som biståndsforskare gärna är kopplade till biståndsindustrin, eller mycket integrationspolitik baserar sig på intersektionalitetsidéer eller postkolonial teori.

Det finns starka politiska och ekonomiska incitament för vetenskapssamhället att inte tillräckligt kritiskt granska teoribildningen och faktaunderlaget som politiken inom vissa område baserar sig på.

Segerfeldt är pessimistisk inför utsikten att denna trend ska kunna vändas. Jag är försiktigt mer positiv. I och med det fria informationsutbytet har granskningen av både politik och vetenskap kunnat demokratiseras. Jag räknar med att det kommer att få effekter. Goda effekter, så länge som vi inte lägger kontrollen av våra informationsverktyg i politikers händer.